Är vi för säkra?

Jag satt nu ikväll och kollade på Karlsson på taket. Den filmen är från 1974 om jag inte minns fel... Och nu börjar jag fundera.
I filmen finns det speciellt 2 saker som jag förvånad och skräms över.
Nummer 1: Lillebrors fönster. Mamman i detta hushåll (eller någon annan för den delen) bryr sig inte alls om att fönstren i hans rum står på vid gavel när hon går in oc släcker för natten. Det är heller inget konstigt med att pojken sitter på fönsterbrädat och kikar ut om dagarna... Dom bor alltså i en takvåning, 4trappor upp. Förstår ni hur högt det är? I mina barns rum, och i alla rum för den delen, har vi lås på fönstren.
Jag tror ärligt inte att man lär sig av alla misstag man gör, och detta är ett av dom. Jag har då aldrig ramlat ut ur ett fönster, men jag vet ändå att det kan vara farligt. Så allt måste inte upplevas.
Nummer 2: Karlsson och lillebror är ute och flyger. Dom hör ett barn gråta. Dom flyger dit och hittar ett barn som är ca 7-9månader gammal som ligger i en barnkorg och vrålar. Här har alltså föräldrarna lämnar sitt barn ensam hemma och gått ut. Var dom varit och är vet jag inte, men dom kommer hem efter ett bra tag. Ingen är alltså hemma vid tidpunkten Karlsson och lillebror är där inne. Med detta är det minst 2saker som jag inte fattar, dels så kan man inte ha ett så stort barn i en korg, fattar dom seriöst inte att barnet kan sätta sig och häva sig ur? Detta är sannerligen inget omöjligt, snarare möjligt. Och det andra, att dom lämnar ett litet barn ensam. Det finns för mig ingen ursäkt till detta. För när dom kommer hem så ser man dom komma och gå på trottoaren hand i hand. Så att dom var akut slut på mjölk och barnet sov köper jag inte. Man går väl ändå inte till affären tillsammans utan barnet? Då stannar väl en hemma eller så tar man med barnet?

Det är då där mina tanlar börjar fara runt... Är hemmen idag för säkra för barnen? Är det som i filmen man borde leva?
Jag har då svårt att tro det... Och det pinsammaste av allt, det är den generationen som ofta vill lära oss hur man gör,
Alltså, dom som var småbarns föräldrar på 70talet är idag ofta en mormor, morfar, farmor, farfar... Och vi kan ju alla se i filmerna vad duktiga dom var på att se efter sina barn. Vill man verkligen ta råd av dom?
Nu drar jag dom visserligen över en kam... Men om man tar åt sig så kanske jag har rätt? Jag tror nu inte alla som hade småbarn på den tiden var lika "höga på livet" och svävade på rosa moln... Det fanns dom som faktiskt agerade vuxet och tog väl hand om sina barn. Så om du gjorde rätt så ta inte åt dig. Va stolt att du stod emot dom andra som trodde barn under 1år klarade sig själva hemma, och att barn inte skadades av att falla ner från 4de våningen.
Vad jag mer vill säga är att var inte så kritisk mot oss som idag har småbarn, vi har minsann säkra hem alla fall, och vi vet att barn skadas av att falla 4 våningar...