Något obehaglig läsning....

Inatt drömde jag något en förälder aldrig ska behöva uppleva. Jag drömde att Julia fick fel på sitt hjärta och dog ifrån oss... Och i drömmar blir ju allt så lustigt... Så hon hade tydligen dött här hemma och eftersom ingen ambulans eller någon ville komma så la vi henne på altanen över natten. På morgonen när jag skulle kolla till henne så råkade jag klämma hennes lilla hand. Då helt plötsligt börjar hon gråta.
När jag då ringer sjukhuset och ber om hjälp så säger dom bara att jag får väl komma in med henne... Men ingen ambulans, ingen taxi, ingen som vill hjälpa mig alls. Ingen!
Ingen bryr sig om att min lilla flika dött och levt upp igen... Jag var så glad att få henne tillbaka... men ingen annan brydde sig. Min älskade lilla flicka ♥

Fy vad jag grät när jag vaknade. Även fast jag hörde Julia på nedervåningen så fick jag inte bort den där tomma sorge känslan. Min lilla flicka borta! Känner mig helt konstig idag, och gråten i halsen hela tiden. Får upp den där bilden på hennes lilla hand och hennes ansikte där hon låg. Längtar efter att få hämta henne på dagis, aldrig har 3timmar känts så länge i hela mitt liv.

Varför drömmer jag såhär nu? Varför drömmer jag något sånt här alls? Jag skulle aldrig klara av att leva om något hände mina barn. Jag river ju för faan upp himmel och jord bara nåt litet skit händer med dom. Byter dagis, sittstrejkar på sjukhus... Allt!!

Visserligen kan det ha och göra med fredag... Drömmar och verklighet hänger ju inte alltid ihop, och kanske känner och mer än jag trodde. Men på fredag ska punkten sättas, och jag kanske inte är så redo för det. Jag som trodde det skulle "gå så lätt" om man nu kan säga så... Mormor ska jordfästas (vet inte om det heter så) och det borde kännas bra. Jag menar, äntligen får hon komma till morfar, och nu vara med honom för resten av tiden. Jag borde vara glad. Och jag trodde jag var glad (inte jippi hurra, utan en mer tacksam känsla... eller nej jag vet inte alls hur jag ska beskriva detta)... Alltså, jag är glad för mormors och morfars skull, om man kan säga så. Men jag vet inte... Nu låter allt jätte lustigt, men ni som förlorat någon ni älskar vet hur jag menar. Man är glad att personen återförenas med sitt livs kärlek, men man vill ha den här. Man är redo, men man blir ändå aldrig redo. Ni vet... Eller hur.
Jag ska avsluta nu, innan jag gör saker mer komplicerat.