Idag när jag stod och vek tvätt började tankarna fara runt i huvudet. Jag vet inte varför, men så fort jag står och viker tvätt så börjar jag tänka... Inte på allt, men sånt som kanske hänt, som jag oroar mig över, behöver fixa, pratat med någon om... Ja det mesta, men inte allt som sagt.
Och det är bra, man måste ju tänka. Men idag började jag tänka på en sak jag och Jimmy pratade om för länge sedan. Eller länge och länge, kanske för 4månader sedan.
Det är så att många gått bort nu... Ni som läst vet annars får ni väl gå tillbaka eller nåt.
Och jag vet inte hur eller varför men vi kom in på det där med att gråta. Jag gråter massor och ofta. Inte alltid jag behöver vara ledsen, det är min ventil helt enkelt. Är jag jätteglad så gråter jag, är jag arg så gråter jag... Är jag orolig så gråter jag...
Nu verkar det säkert som att jag gråter hela tiden, as jobbig!! Men riktigt så är det inte. Jag gråter inte framför vem som helst, jag gråter helst inte framför nån. Jag har otroligt svårt för att gråta framför någon. Första gången barnen såg mig gråta var nu när jag fick missfall i februari. Då var det oundvikligt... Jag visste inte var jag skulle ta vägen, kändes som att jag rusade runt i ett svart rum utan dörrar och fönster, och helt plötsligt stod Jimmy där. Såklart jag greppade honom och höll fast som att livet hängde på det. I samma veva när jag äntligen når Jimmy så brister jag ut i gråt, och när jag väl kan se igen så ser jag alla barn... Där var alltså första gången dom såg mig gråta. Otroligt egentligen att det tog mig 4½år att visa min son att mamma kan gråta, det mest naturliga i världen är så onaturligt för mig.
Men jag jobbar på det,
Men tillbaka på vad jag tänkte förut idag. Jimmy har svårt att gråta, han kan helt enkelt inte. Och vi kom in på begravningar och dödsfall en dag när vi pratade, och jag vet inte hur eller varför, men Jimmy sa då att han inte var säker på om han skulle gråta om jag dog. Just då så ryckte jag bara på axlarna. Men nu när jag funderade på det så känns det konstigt... Jag som är hans fru, mamma till hans barn, dör, och han fäller inte en tår. Är det konstigt att jag börjar fundera?
Jag tänker nu inte starta en stor diskussion med Jimmy, han behöver inte gråta för att sörja, han gör på sitt sätt. Men hur gör man om man inte gråter, var gör man av allt det där som gör så ont? Hur får man det där som gör så ont att minska lite? Jag gråter som sagt... Men vad kan man annars göra? Man kan ju inte bara strunta i det... Eller?
Jag skulle kunna fråga Jimmy, men han vet inte... När jag frågar honom varför han inte gråter så säger han bara "Jag kan inte." Sen vill han inte säga mer... Är det så att han kanske vet, men inte orkar säga för då måste han känna? Eller är det så att han verkligen inte vet? Jag vet VARFÖR han inte gråter, men det tänker jag inte säga här, men det är nåt mer... Inte "bara" därför...
Jag kan ju säga som så att jag kan ligga vaken i flera timmar om nätterna och ha ont i magen och ångest. Varför? Jag är livrädd att Jimmy ska dö ifrån mig! Jag skulle inte klara av att leva ett liv utan honom. Han är för mig lika viktig som barnen. Vissa anser att man inte får säga så, barnen är alltid viktigast, och ja, men nu ligger dom ju alla på samma plats. Det är inte fel, utan honom skulle inte mina underbara barn finnas... Jag klarar mig bra utan honom, men jag vill inte göra det. Så är det helt enkelt.
Ja jag håller verkligen med den som kom på att kvinnor och män är från olika planeter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar