Ikväll är jag nere... får gråt attacker hela tiden. Och eftersom jag inte orkar prata om dom med Jimmy så döljer jag det.
Jag vet inte inte varför jag gråter, eller så vet jag... känner mig så otroligt ledsen, ensam, övergiven, utsatt.
Jag är trött på att vara sjuk, jag vill vara den Sandra som fanns innan hon åkte in på sjukhus. Den Sandra som faktiskt fungerade.... hon som inte var trasig!
Jag vill inte mer.... jag är så trött på att må såhär och ingen fattar!!! Jag hatar det här.
Men tanke på hur jävla bra jag mår nu så är det bara en sak att göra, på med masken som inte visar känslor... mask jävel!!!!!
Jag önskar att jag var en stark person som orkade visa hur hon mår och orkar förklara. Inte vara den som gömmer sig, tar på sig en mask och låtsas som att allt ät topp!
Nej, nu lägger jag ner detta och hoppas på en bättre dag imorgon..... hoppas kan man ju!
Jag vet hur de känns, jag vet hur de e o klistra på masken och hur ensam man egentligen är fast man har en hel familj runt om som bryr sej. Jag känner dej inte speciellt väl men jag upplever dej som en stark kvinna, att va 3barns mamma måste va ett hästjobb, missförstå mej rätt jag o min man va barnvakt en helg till två små barn o vi va helt slut på söndagskvällen. Och för de andra så är du en bit på väg även om den är lång o backig..
SvaraRaderaKram
Men visst är det konstigt... man har så många runt sig och kan ändå känna sig så ensam. Hur är det ens möjligt? Mystiskt!
SvaraRaderaTack så mycket <3 det värmer att höra :-)
Att ha tre barn är kämpigt, men det "betalar" sig på ett konstigt sätt... man hittar orken, eller hittade ska jag nog säga. Nu är det svårt att orka, men på nåt sätt så får jag det att funka.
Kram kram