Jimmy är i full gång med att göra kalops, ska göra allt i min makt för att äta, man vill ju visa uppskattning och vad är då bättre än att äta maten, njuta och vara tacksam över att man har en man som lagar så god mat <3 br="br">Sen måste jag sätta mig med barnen och ta ett snack... vet ju som sagt inte om jag följer med hem imorgon, och jag vill inte att barnen ska komma hem och inte veta om var jag är... Men det är så jobbigt! Jag vet att man ska visa sina känslor för sina barn, men jag vet inte om jag orkar med det så mycket längre. Tror inte det är bra för barn att se mamma med "för mycket" känslor heller. Är ju ett mer eller mindre nervvrak nu för tiden.
Jag vill inte heller att dom ska tro att jag är rädd och därför gråter när jag ska till sjukhuset, för rädd är jag inte. Avdelningen känns som mitt andra hem nu, har ändå varit inskriven i 2veckor nu och jag vet hur allt funkar... På nåt sätt så kan jag ändå tycka det kan vara skönt att komma tillbaka ett par dagar imorgon... jag har mina fasta rutiner, folk som sköter mina mediciner, mat, samtal, läkare... allt som kan tänkas behöva.
Men det är så jobbigt att vara ifrån barnen... som jag längtar efter dom, mina små älskon <3 br="br">Att man kan längta så mycket efter att få ge en puss... deras mjuka kinder, glittrande ögon, gosiga kramar... och bara få vara dom nära. Alla som någon gång ofrivilligt varit ifrån sina barn vet precis vad jag pratar om... det är tungt, tufft, jobbigt, oroligt, läskigt, ledsamt, nervöst.... och tusen miljoner saker till!

Hampus har varit ledsen idag hos Emma och Mattias. Han ville stanna kvar hos dom tills jag kommer hem igen. Jag måste ändå säga att jag är lättad... på nåt konstigt sätt. Så som jag tolkar det är att Hampus känner sig väldigt trygg hos dom, vilket jag absolut kan förstå. Dom är helt fantastiska och jag vet inte hur man någonsin ska kunna visa hur tacksamma vi är att dom finns i våra liv.