Hur min diagnos ställdes. (läs för guds skull inte om du inte orkar läsa om massa tråkiga sjukhus saker, tester, diagnoser)

En vän skrev till mig här på bloggen och frågade hur min diagnos ställdes, hur det gick till alltså.
Kom på att jag har väl inte berättat här hur det gick till?
Jag vet att jag berättade att dom trodde jag var bipolär typ 2 men inte varför och hur?
Aja, för den som vill så berättar jag här hur det går till:

Dels fick jag göra en skitröntgen för att utesluta tumörer, den klarade jag fint ;-) (det var mest för att jag hör saker som inte finns och då kan det handla om tumörer och inga antidepressiva hjälper ju då...)
Sen tog dom en massa blodprov, för att utesluta infektioner och skador på lever och njurar, och utesluta infektioner.
Efter det fick jag prata med en överläkare, 2 underläkare och många sjuksköterskor.
Dom "intervjuade" mig och ringde även till Jimmy för att "intervjua" honom med.
Efter det så fick jag fylla i massa tester på papper, som sedan sammanställdes och dom + allt annat och hur jag betedde mig på avdelningen visade att jag var bipolär (manodepressiv) typ två. Man kan ha typ 1, såklart, men inte jag. Det vet dom eftersom jag är mer av den nere personen. Dom med typ 1 är mer maniska än mig.
Symtomen är att man gör saker som förstör för en själv, kan inte "hålla" i pengar. Ställer till med elände i familjen. Ja, man är mer besatt av saker än man normalt sett är... som jag, jag kan ju berätta det tragiska att mitt mål med dagen var att såra Jimmy så mycket jag bara klarade av när jag var i mitt maniska tillstånd. (något jag idag när jag är i mitt "nere" tillstånd ångrar djupt och förstår inte hur Jimmy orkade, orkar och kommer orka... han är en stark person, och det är jag evigt tacksam över, han är tryggheten i mitt liv och jag kan inte förstå varför jag ville såra honom på det här sättet. Detta har vi pratat mycket om, tack och lov så kan vi prata om allt. Men jag beundrar honom, jaghade aldrig orkat.)
Jag gjorde saker som var så sjuka så om folk visste skulle dom häpna, jag har inte ens vågat berätta för min egen mamma vad som hände.
Sista helgen som var (inte denna utan jag menar den som var förra veckan) så spårade ALLT ut. Nu i efterhand har jag och Jimmy suttit och kollat igenom mina mediciner, och jag vet inte vad jag har hållit på med. Även det är ett tecken på att man är bipolär, man överdoserar mediciner eller tar droger när man är i det maniska tillståndet (inte alla men vissa). Jag har virrat till det så in i faan med mina mediciner och vissa av dom har krockat och därför gjorde mig otroligt påverkad.
Detta såg dom även på akutpsyk och på avdelningen och tog därför bort dom. Alla. Förutom en. Men den påverkade inte mina psykoser som jag lätt hamnar i, tvärtom.
Allt eftersom mina mediciner gick ur kroppen så kom olika symtom, mycket panikångest, väldigt deppig, sov otroligt dåligt, tappade aptiten, blev nästan lite apatisk, svårt att koncentrera mig, minnesluckor, höra saker, blev irriterad och arg...
Så det var många samtal som ägde rum.
På avdelningen var dom otroligt bra, dom såg när jag "svävade iväg" och fick mig att vakna till igen. När jag grät så pratade dom och tröstade. När jag fick ångest så fick jag ta ut det på dom och dom hjälpte mig med mediciner. Dom hade ju även hand om alla mediciner, så jag kunde inte själv välja hur sobrilen skulle tas, vilket var tur, för jag hade maxat den och mer bara för att jag ville få tiden att gå, ungefär.
Tack vare att dom tog ifrån mig alla mediciner så kunde jag inte överdosera längre, men det negativa är att jag nu inte har kläm på det med mediciner... fast det hade jag ju inte förut heller. Jag kan nu inte överdosera eftersom jag har fått dosett och tar jag för mycket idag så har jag inget imorgon. Jag blir tvungen att ta konsekvenser för mitt handlade kan man säga. Men det är svårt... när alla känslor smyger sig på så måste jag hela tiden bryta det på nåt sätt, förr var det med mediciner, idag är med allt annat förutom mediciner. Jag har ju vid behovs medicin, men bara ett visst antal per dag. Så om jag tar för många på dagen så har jag inget på natten om det behövs.

Jag vet inte hur det kommer bli med sömnen, aptiten, och all ångest. Jag vill tro att det är bara tillfälligt, men antagligen är det inte så. Jag såg idag att sobril och insomningstabletterna är tills vidare. Risken att dras med det är alltså troligt. Att få ångest och svårt att sova är ett tecken på sjukdomen, men även helt skilda problem. Det går inte alltid att lösa med lamotrigin.
Och så är det i mitt fall, ser det ut som.
Aptiten kan bero på att jag är nere. Men det kan även vara helt skilda saker det med. Vilket det tydligen är.

Ja, vad finns det mer att säga... det finns egentligen massor att berätta, men jag vet inte hur intressant det är. Vill ni veta något, eller om det är nåt någon undrar över så är det bara att fråga, jag är väldigt öppen med allt som händer, hänt och kommer hända.
Och som jag sagt innan, finns det någon som känner igen sig och söker hjälp efter att läst detta så är jag väldigt glad.