Då var det helg.
Pojkarna är hos sin stödfamilj, till deras lycka så kom både låtsas mormor, morfar, farmor och farfar förra gången. Pojkarna kallar dom för mormor, morfar, farmor och farfar. Jag sa det till Emma idag att det gör oss absolut ingenting att pojkarna ser så på dom, vår släkt är så liten och krymper hela tiden, så det tar vi tacksamt emot.
Det som jag har hört är att dom är helt underbara, tror det går i släkten det där. För Emma och Mattias vet verkligen hur och när barn ska aktiveras. Jag beundrar dom verkligen!

Imorgon blir det lite rea av. Vi ska först till Lindköping och sen vidare till Norrköping på kalas. Min kära kusin Jenny fyller år och det passade ju oss perfekt att hälsa på denna helg. Mamma tar dessutom Julia i deras bil så jag och Jimmy får lite tid ifred.

Nu måste jag bara säga det. Jag är så tacksam över min familj. Dom har ställt upp så otroligt mycket för oss nu när vi har det jobbigt, dom gnäller inte på oss, dom vill verkligen att jag ska må bra och ställer upp med allt dom kan. Jag är så lyckligt lottad som har så fina föräldrar och syskon. Tack, tack, tack. Jag är er evigt tacksam och jag älskar er så mycket!
Och kontaktfamiljerna, jag har sagt det förr och säger det igen, det var ödet som ville att vi skulle träffas. Guld är dom värda!

Jag var ju på sjukhuset igår, det vet ni som följer mig och bloggen. Fick då mitt sjukintyg och det gjorde mig lite besviken.... eller jag tror det är rätt ord. Jag har sett detta som då att jag är i en svacka i livet just nu. Den kommer jag ta mig ur, har jag trott. Men igår när jag fick pappren och vi gick igenom dom så fick jag en chock. Dom tror inte jag kommer bli helt återställd igen. Det känns hårt... 28år och inte kommer bli återställd.
Men jag ska försöka motbevisa dom, jag ska visa att man kan bli friskt. Det som stod på pappret är bara ord, ord som jag kan påverka.
Men just nu känns det jobbigt och svårt... men jag ska fixa detta!