En längre novell!

Jag vill börja med en sak, Tack för alla kommentarer! Jag har tyvärr inte haft tillgång till dom när jag var på sjukhuset. Men tack igen, dom värmer :-)

Jag är nu hemma, har varit det sen 17:20 igår (ja, jag klockade).
Känslan att komma hem var överväldigande. Aldrig har väl en buss kört så sakta som den gjorde igår.
Pratade med Jimmy på morgonen. Berättade för honom att jag funderade på att komma hem, som vanligt så sa Jimmy till mig att inte stressa på något. Klok som han är.
Jag vet inte varför, men jag fick super bråttom hem igår, jag vet egentligen inte varför... känslan av att sakna mina barn blev väl för mycket.
Med facit i hand kanske jag skulle väntat till idag? Har inte fått kläm på bieffekterna, sömnen och lite till... FAAN! Det är så typiskt mig... alltid ska jag strula till allt!
Jag vet inte om det kan bero på min sjukdom? Kan man bli lite väl impulsiv när man är bipolär typ 2?! Eller egentligen vet jag svaret, JA! Manin är ju en enda stor impulsiv boll!! Men man kan ju tänka sig att medicinen ska ta bort dom där idéerna jag får? Men man kan nog kanske inte förvänta sig nåt efter 3dagar kanske...
Men jag skrev inte ut mig, så galen är jag inte... jag är bara hemma på permission. Min säng på avd 23 i rum 9 står kvar, och kommer stå tom tills jag kommer tillbaka och blir antingen utskriven eller åker på permission igen. EN sak har jag förstått... psykisk hälsa går INTE att skynda på!

Men som sagt, jag for hem. Efter att ha pratat med 3 sjuksköterskor. En anledning till att jag fick åka hem var att Jimmy inte jobbar nu... men kanske till helgen. Pojkarna är hos sin kontaktfamilj, och Julia hemma (i helgen alltså). Om inte jag ligger inne igen och Jimmy jobbar. Då får hon vara hos mamma och pappa. Mina alltså. Dom ska iväg på lördag men mamma sa att i "värsta fall" får Julia följa med dom. Så "allt" är fixat ifall att jag inte kommer hem på torsdag igen.
Risken finns alltid att jag blir kvar... dom vill ju att ALLT ska funka innan man får skrivas ut och det kan ta veckor! Usch, ryser av bara tanken!

Men igen, tappar tråden här hela tiden.
Känslan att gå upp för backen, se vårt hus, Jimmy i fönstret öppna dörren och ser 3 förvånade barn komma mot mig var helt underbar! Alla tre skrek när dom såga mig, av lycka! Wille blev så glad att han började gråta, jag med.... jag gråter ofta nu för tiden... jag vet egentligen inte varför...? Allt är så stormigt och känsligt på nåt sätt...
Dels är det väl mediciner, men sen är det väl mitt mående och psyke. Som dom förklarade för mig på sjukhuset, jag är mer känslig än "normala" människor för olika intryck. Som att träffa familjen, om nåt händer eller att jag har en dålig dag bara.
Mina mediciner som jag hade förr som var helt åt helvete fel bedövade mig, dom tog bort allt det glada och allt det arga...var fanns men jag var inte... förstår ni?
Nu äter jag mediciner som dels bedövar, men ändå låter mig att känna. Dom tar bort min depression (rättare sagt äter jag 2mediciner mot det) och tar bort min mani. Uppenbarligen är det inte rätt inställt ännu... Men jag kommer alltid att ha svårare än andra för att hålla tillbaka känslor, det får jag lära mig att leva med.
Och så är det tillvänjning av den medicin som innehålla Litium. Strulig med... Nu äter jag en (25mg) per morgon. Om två veckor ska jag äta 2 (50mg). Två veckor efter det ska det dubblas (100mg)?
Jaja, dom får förklara det bättre för mig på torsdag.

Men som sagt, jag hoppas, hoppas HOPPAS att jag får skrivas ut på torsdag. Men jag är rädd för att det inte kommer bli så.... dom är väldigt, ja vad ska man säga... dom ser! Min vikt och min mat blev uppmärksammad. Jag försökte verkligen säga nåt, äta och bli frisk. Det gick inte så bra... jag kunde inte äta. Grät när dom ställde fram brickan för att jag fick ångest av att den maten skulle in i min mun. Som vägde mig och tog reda på hur det såg ut under året som jag varit sjuk. Jag berättade.... Nästan allt.... ångesten, oron över att gå upp, ilskan... så dom sagt, nästan allt. Jag är inte underviktig, det kan vi redan sluta älta!!! Jag har visserligen gått ner 4kg sen jag skrev in i måndags. Men jag väger inte för lite.
Men som sagt, jag är rädd för att dom kommer väga mig på torsdag... men jag tänker inte titta, siffran får bli mellan skötaren och min journal, jag vill inte veta. Jag gör mitt yttersta för att öka på vikten eller alla fall stå stilla.

Och så tillbaka till gårdagen. (Alltså, jag ber om ursäkt över hur jag hoppas fram och tillbaka, så mycket jag vill berätta och förklara för alla som följer mig).
Jag sövde barnen igår. I Willes rum har vi en soffa som står jämte hans säng. Jag satt i den och han låg i sängen. Under säkert 30minuter låg han och slumrade, tittade på mig, somnade till och vaknade med ett ryck, tittade på mig och somnade om... sådär höll det på hela tiden. Och jag hann inte mycket mer än att lägga mig i min säng så kom han in och kröp ner under min filt (ja jag sover med en filt, har blivit så varm av mig på natten så inget annat funkar).
Och detsamma med Julia, henne fick jag följa med upp och lägga mig i hennes säng med henne, tätt, tätt, tätt! Jimmy kom upp efter en stund och fick väcka mig. Självklart somnade jag. Kunde inte hålla mig vaken alls igår, antagligen för att jag blev så avslappnad av att vara hemma. Men som vanligt blev natten orolig... skit rent ut sagt så jobbigt det är med sömnen. Och det känns av så otroligt mycket på dagen efter hur jag sovit. A och O i min sjukdom är såklart rätt med mediciner, men även mitt levene. Inte röka, inte dricka, sova bra och äta... Snälla, jag vet det där med maten... en än gång. Jag jobbar på det, jag mår vara sjuk, men jag är inte dum.

Men sen måste jag bara älta en sak... livet innan sjukhus tiden. Det känns väldigt konstigt... när jag kom hem igår var det dels som att tiden stått stilla, men även som att det gått en evighet. Det att det känns som en evighet beror nog på att det är länge sen jag var så klar i huvudet här hemma... det är mycket här hemma som jag inte minns. Och det är mycket att rätta till. Jag vet i tusan vad jag har sysslat med... allt ser ut att bara ha rasat. Så nu håller vi på att "städa upp" efter mig.... det är inte lätt, och det är obehagligt... att vet att JAG gjort saker som är helt åt helvete galet och inte ens minnas hur, vad och varför jag gjort det, och det är otäck.
Jag har fortfarande minnesluckor, Jimmy berättade saker för mig igår som jag inte minns idag att han sagt. Om det kommer fortsätta såhär vet jag inte? Jag har även svårt att koncentrera mig. Det kan man nog dels se i detta inlägg, hoppigt, hänger inte riktigt ihop och flera gånger har jag bara suttit och stirrat på skärmen utan att det kopplar att jag ska skriva... det är inte kul ska jag säga er... men kanske blir det bättre. Eller så lär jag mig att leva med det.
En kär vän berättade för mig att den har svårt att koncentrera sig och är lite "trög" (den sa det, jag skulle säga svårt att koppla, för trög är den inte). Och jag kan nog skriva under på det... tyvärr! Nu skriver vi inte mer om den, vill inte att nån ska få ihop nåt som är helt galet.

Idag sa Julia en sak, på tal om annat... -Mamma är helt galen, på riktigt alltså!
Jag vet inte vad man ska säga... dels var det ganska skönt sagt, och inte helt fel... så jag kan ju inte säga emot. Men sen var det inte riktat riktigt så. Orden är sagda om en sak jag gjorde just då, en knasig sak. Så att jag var galen var mer som en komplimang... typ rolig/knasig.

Nej, nu får det räcka för denna stund. Finns massor med saker jag vill berätta. Men jag minns dom inte just nu. Så jag återkommer säkert snart.

Tjing!!