Imorgon är det dags och jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet att om jag berättar all sanning för läkarna imorgon så kommer dom vilja att jag stannar. Säger jag ifrån så tror jag att jag får komma hem imorgon igen.
Men jag vet inte.... jag tror jag behöver deras hjälp och vara där på plats.
Jag vill inte belasta Jimmy mer, jag vill inte att han ska behöva ta hand om mig mer. Jag vill att vi ska leva ett normalt liv.

Den största anledningen till att jag vill stanna hemma är att jag vill inte vara ifrån mina barn och Jimmy. Men så dyker ett annat problem upp, om Jimmy får jobba så vet jag inte hur man ska lösa det... rent sådär så vill jag vara hemma och ta barnen så Jimmy får jobba, jag vill ta mitt ansvar och ställa upp nu. Men jag tror inte jag är redo... jag är så trött, kan inte sova, ångest, orolig, irriterad, får frånvaro attacker och bara känner mig så off!
Hur ska jag klara av tre barn och må såhär?
Jag önskar att viljan kunde bli så stor och väga över tvivlet....

Jimmy vill att jag stannar i västervik imorgon. Han känner inte att jag är redo att skrivas ut ännu, och det har han rätt i. Jag har 4veckor kvar att trappa upp medicinen jag äter mot bipolär. Och efter dom 4veckorna så ska det förhoppningsvis funka... eller ja, jag får ge det några veckor med bieffekterna och sen ska man utvärdera om det är rätt dos eller ej.
Jag hoppas verkligen det... jag är trött på allt detta nu, jag vill bli Sandra igen.

En sak är jag och Jimmy överens om alla fall, vi vill inte att jag går på öppenvården här i stan. Vi åker hellre till västervik och att jag går till dom för att stämma av och allt man nu ska göra.
I Vimmerby så bara ökar dom på dosen till max, eller lägger till mer mediciner. Och det funkar inte, så kan man inte hålla på längre. Jag har tappat förtroendet helt för vården i vimmerby. Dom var aldrig i närheten av att försöka ställa en diagnos. Jag kommer till västervik och där ställs en diagnos på bara en vecka. Så i över ett år har vården i vimmerby medicinerat mig fel, inte försökt att hitta felet och till slut rent av skitit i mig.
Sista besöket jag var på i vimmerby var det värsta jag varit med om. Jag och Jimmy tog upp allt som varfel, vi bad om att kolla efter en diagnos, få hjälp med mina problem... allt som hände var att läkaren hela tiden påtalade att tiden går, man har bara en timme på sig. Efter 55minuter så ställer han sig upp och säger rakt i ansiktet på mig:
Tyvärr, det finns inget vi kan göra för dig.

Jaha?! Dom kan inget göra? VARFÖR kunde dom göra nåt i västervik då? Hur kommer det sig att dom kunde, dom hittade felet, dom hjälper mig med allt som vimmerby nekade mig?
Aldrig mer öppenvården i vimmerby, snälla någon, aldrig mer. Förtroendet för dom är helt borta.