Så har kvällen kommit till fältskärsgränd. Wille sover, Hampus har fullt upp med leksakerna han fick och Julia sitter här med mig.
Julia har börjat med en sak.... jobbig (äh! inte JOBBIG, men äh ni fattar) sak men ack så mysigt. Hon går inte och lägger sig förens jag följer med och ligger kvar och håller om henne tills hon somnar. Jag vet inte riktigt varför det är såhär med Julia. Lämnar man rummet och hon är vaken så kommer hon ner och och så får man köra en nattning till, och en till och så en till... en bra kväll blir det bara 4-5omsövningar. Jag vet inte varför hon blev såhär... kan ju bero på att hon slutat med nappen. Det är ju trotts allt en trygghet i den där pluggen.
Jag tycker verkligen det är mysigt, men jobbigt att vara så upplåst på kvällen. Men jag tvekar inte en sekund om jag ska söva henne eller inte. Gör jag det så somnar hon lugnt och allt är toppen. Och jag har inget emot det. Det är min och Julias egna speciella tid. Finns inget underbarare än att ligga bredvid och bara titta på henne när hon sover.. vackrare barn får man leta efter,
Och det är så magiskt det där... man lägger sig i sängen med sitt barn som inte kan somna, kramar om barnet och håller om, vips så sover hon!

Jag har sagt det förr. Att ha tre barn så tätt är en utmaning. Man tror många gånger att man inte orkar eller klarar mer. Så kommer ett av barnen och ger en kram och... ja... allt jobbigt är glömt!
Som idag, Julia hällde ut yoghurt på mattan. Jag blev mycket irriterad! Men efter en stund när jag har lugnat ner mig så kommer Julia fram, ger en kram, tittar upp på mig och rynkar näsan på det speciella sättet som  bara hon gör och ler mot mig. Allt jobbigt borta!

Jag älskar verkligen att vara mamma. Och jag älskar mina barn.
Älska känns inte som att det räcker till... jag känner nåt större än älska. Men vad är det då?

Sen måste jag bara inflika med en sak. Vi har som sagt tre barn. Men alla är väldigt unika och är sin egen person. Och så en sak till... dom är så lätta att älska. Dom är fantastiska, mina underbara ungar.