Nu har alla barn kommit hem och allt har gått över förväntan! Barnen verkar inte ha saknat oss ett dugg, vilket faktiskt känns skönt. Hade inte varit roligt om dom hade varit reserverade och bara gråtit.
Det var knappt så dom ville hem till oss!

Dessutom har vi idag fått hem vår lilla familjemedlem som jag väntat på i flera veckor!! En liten kattkille! Vi har inte bestämt vad han ska heta ännu, men jag tycker Svante skulle passa bra... Jimmy håller inte med... Men vi får väl se vem av oss som vinner....

Klockan är 19 och alla barn har åkt till sina familjer.... Det känns så konstigt... Om jag vill så kan jag bara gå ut nu, inte oroa mig för barnen då jag vet att dom är i tryggt förvar!
Det är nåt nytt för mig... men jag välkomnar det med öppna armar.
På schemat idag står det god mat, bara jag och Jimmy, se blir det nog lite vin på det... och kanske går vi ut på nån promenad. Om det regnar så sitter vi helt enkelt inne och njuter av att bara vara vi, även det är nåt nytt för oss.

Barnen såg verkligen fram emot att få åka till sina familjer, inga ledsna miner alls! Det känns fantastiskt, allt går så mycket lättare då. Jag tyckte det kändes lite jobbigt, men höll god min.
För är det nåt jag kan så är et att sätta på mig det där leendet och spela väl.

Men det här kommer bli bra, det vet jag.

Dagen D är här.

Idag gäller det... jag ser fram emot den med blandade känslor... Glädje och rädsla!
Barnen ska sova hos sina kontaktfamiljer för första gången... Nu är det dags.
Jag ser som sagt fram emot det, bara en sån sak som att ta en promenad när vi känner för det... Sova en hel natt. Ta sovmorgon ihop. Börja morgondagen med en lugn frukost, bara jag och Jimmy.
Efter allt slit med jobbet, mina sjukdomar och allt runt om oss så är vi ta mig faan värda detta! Ni som tycker annat kan hålla käften och lägga er avundsjuka på nåt bättre! Så det så!
Dom som ska vara kontaktfamiljer till våra barn är noga utvalda och det känns så rätt! Julias kontaktfamilj är hennes fröken. Relationen dom har är mer som att Julia ser henne som en moster. När det kommer till mig så känns det som att jag lämnar över Julia till min syster. Tryggt kan jag lova er!
När det kommer till pojkarnas familj så känns det minst lika rätt! Dom är öppna, man känner sig så välkommen i deras hem. Dom är så trevliga och man trivs verkligen i deras närvaro. Dom är helt underbara med barn och jag vet att våra pojkar blir väl omhändertagna hos dom.
Så med andra ord så känns detta bra, jag känner mig trygg i våra val av familjer, och kontakten vi fått med dom understryker att vi verkligen gjort rätt!

Så nu är det dags för mig och Jimmy att lära oss att umgås bara han och jag... Den blir ny! Eller ny och ny, vi har ju haft barnvakt lite då och då, men det är 2år sedan vi hade barnvakt på det här sättet.
Men vi har kvällen planerad likaså morgondagen.

Värk!!

Jag har ont... sjukt ont om jag ska vara ärlig... i munnen. Just nu ångrar jag att jag lät laga tandjäveln!
Den var ju uppenbarligen nödvändig att laga då det krävdes rotfyllning, men jag måste verkligen vara smärttålig som inte ens hade ont innan. Men då undrar jag, varför har jag så ont nu? Vad hände??!
Jag trodde ju man lagade tänder för att slippa värk, inte få det...
Nu ska jag lägga mig på soffan igen och tycka synd om mig själv.

Nu ska ni få ett bra tips av mig!

 Igår var jag på ICA och hittade denna lilla flaska. Eftersom jag har ganska kort hår och vill ha lite volym i det så krävs det mycket vax och spray. Men hittade som sagt denna lilla flaska och tänkte att det var värt ett försök... Så jag köpte den och provade.

Flaskan här nedan (Lanza) fungerar på samma sätt, men denna köper du hos frisören, och priset skiljer sig markant!!
Tänkte då att eftersom priset var så mycket mindre på Got2b:s produkt så skulle inte den funka lika bra som Lanzas puder.... men ack så fel jag hade! Dom funkar precis lika bra båda två, skillnaden är som sagt priset.
Så här är mitt råd till er, vill ni ha volym på håret som inte tyngs ner så prova got2b. Jag har enbart det i håret idag och min frisyr har till och med överlevt 1½timme liggandes i en tandläkarstol utan att bli förstörd. 

Det kallar jag kvalitet.
(Låt er inte luras av flaskans storlek, det krävs inte mycket alls för att fixa till håret. Med andra ord så är det väldigt drygt!)

Jag överlevde...

Nu har jag varit hos tandläkaren, och tro på faan att jag lever!
Väl där var jag så rädd att jag skakade... Men med full lustgas och mycket, mycket bedövning så vart det gjort. Och som jag befarade så blev det rotfyllning. Men än är det inte klart, nu är det bara rensat och fyllt. Ska tillbaka och göra mer. Hugaligen!
Men som sagt, jag lever, men det är knappt.
Halva ansiktet är bort domnat och jag är otroligt hungrig, ingen bra kombination.
Tandläkaren tyckte det var konstigt att jag inte hade ont när jag kom... men som Jimmy sa, jag lever ju i ett ständigt rus pga mina tabletter, så det är kanske inte så lustigt.

Nu ska jag sova innan det är dags för aktivitet.

Livrädd!!!

Känner mig otroligt rädd... imorgon ska jag till tandläkaren och göra en rotfyllning.
Fan fan fan!!! Jag som hatar att gå till tandläkaren, och nu ska dom göra ett ännu värre ingrepp.
Ni som inte är tandläkare rädda kan aldrig förstå hur jag lider...
Jag är så nervös (och då har jag lugnande i kroppen)!
Som tur är så får jag ju bedövning, och lustgas, så jag ska ut och flyga... i huvudet alltså ;-) 

Nu ska jag försöka mig på att sova... Sällskap hade varit fint en kväll som detta!

Nu ska man lära sig att umgås med maken med....

Det börjar dra ihop sig... På fredag är det dags att lämna ifrån oss alla tre barn till deras stödfamiljer. Känns både nervöst och skönt.
Barnen ser verkligen fram emot det, och jag med. Men det känns ändå lite konstigt.... Jag menar, vi är ju så vana vid att alltid ha nåt barn med oss. Blir liksom inte att folk skriker efter att få låna alla våra barn på samma gång.
Det finns bara en ända person som faktiskt erbjudit sig att ta alla våra barn en hel helg, och det var min syster. Den helgen var helt underbar... jag levde länge på det.
Nu är det ju bara frågan vad vi ska hitta på!! Att bara vara hemma och njuta av tystnaden funderar vi starkt på... men jag tror att jag kommer tycka det känns mest jobbigt, när huset blir tyst så kommer jag känna av saknaden... Jag vill verkligen inte lägga tiden på att fundera och oroa mig. Jag vet att barnen är i tryggt förvar så jag har ingen anledning till att oroa mig.
Pojkarnas familj är toppen, så otroligt naturliga!! Jag fastnade för dom direkt.
När det gäller Julias familj så är jag inte orolig ett dugg!!! Känslan att lämna bort henne är som att lämna bort henne till min syster, känner ju hennes "stöd-mamma" så väl, och hon känner till allt om mig och Jimmy. Vi mötte henne idag när vi var och handlade, Julia blev helt galen av lycka att få se henne.... Och jag fick en så varm känsla i kroppen, dom har köpt tandborste och tandkräm till henne så det alltid ska finnas där. Dom har även fått kläder från en tjej som Julia kommer få använda. Allt med dom känns så välkomnande, dom vill verkligen ha Julia, och det värmer att se dom ihop. Julia kommer må så otroligt bra av detta, det vet jag!
Det kommer gå bra för pojkarna med, det vet jag. Hampus älskar att få vara hos dom, det finns ju så mycket att se och göra!! Wille var tveksam men så fort dom kom dit så lossnade allt och båda pojkarna kände sig som hemma. Men det är ju inte så konstigt, så välkomnande, naturliga och mysiga. Det kan ju bara bli härligt!

Nu återstår ju frågan VAD ska vi göra? Ta dagen som den kommer och göra vad som faller oss in?
Ja... kanske...!

Ensam och bitter!

Fy fleän så trött jag är idag.... Fick nog för mycket sömn inatt, eller så har inte medicinerna gått ut ur systemet ännu.
Det där med att sova ensam (med barnen i huset) går bättre och bättre för varje natt. Kommit på en helt ljuvlig sak med detta, jag kan fläka ut mig i hela sängen utan att riskera att kicka ner någon!!! Underbart ju!
Nu skulle jag ju inte välja bort min man mot att sova själv i sängen, men jag njuter när han är på jobbet... På nätterna alltså. Jag hatar när han jobbar dag... Tvi vale!! Dumma jäkel som kom på att detta skift skulle göras... Måste varit en bitter och ensam person.

Jag har en bebis-sjuk man här hemma!!

Idag var vi hos min syster som fick barn för 8dagar sedan, Thilda ni vet! Det kan ni väl knappast ha missat!!
Hur som så tog ju jag tösen direkt när vi kom dit, jag menar, det är en så söt, fin, snäll och underbar flicka så man kan inte hålla fingrarna borta!!
Efter ett tag så kom Jimmy till mig.... Han sitter och stenglor på mig och Thilda och säger sen: "Får jag känna lite på henne" jag lämnade över Thilda till honom. Han sitter då där och får ett sånt där leende som man gör när man håller en fantastisk bebis...
Jag tittar till på honom och säger: "Lite sugen eller?"
Och jag höll på att ramla ur soffan, för hans svar var: "Ja, det är jag väl alltid!"
Gaaaaalenskap! Nu när vårt liv börjat reda upp sig och barnen börjar bli stora så kan man ju inte skaffa en till. Inte när allt går så bra.
Jag brukar skämta om att mina tre barn är ett väldigt bra preventivmedel,det säger jag såklart med en glimt i ögat. Jag lever för mina barn och älskar dom högt. Men missförstå mig rätt, det kan ofta vara väldigt kämpigt!
Jag tror inte Jimmy ska få gosa mer med Thilda, han får för sig så knasiga saker!
Kanske borde lämna honom ensam med barnen en helg, med regn ute så dom måste hålla sig inne.... Nä, det vore elakt! Han kan ju inte rå för hur han känner, min älskade Jimmy.

Barn besked!!

Har under en lång tid nu följt en blogg. Dom som skriver på bloggen är ett par som var med i en dokumentär serie, Drömmen om ett barn.
Idag gick jag in på bloggen och gissa vad, dom har nu fått barn besked!!!!
Tänk att man kan bli så lycklig över andras lycka. Fast det är väl det som kallas medmänniska.
Jag har längtat så efter den här dagen, för är det några som är värda att bli föräldrar så är det dom.

Nu ska jag snart iväg på yoga. Ska bli skönt att sträcka lite på sig.

Ha en bra tisdag nu ni som läser detta!!

Bröllopsdag.

 Idag firar jag och min kärlek bröllopsdag. 8år (12år sedan vi blev ett par har gått) och jag älskar han mer och mer för varje dag som gå

För 8år sedan, tack och lov så har man åldrats med värdighet ;-)

Faan!!! Lönen gick in på fel konto...

Satans helvete rent ut sagt!!!!
Idag skulle Jimmy få lön från jobbet, men när jag går in och kollar så finns där inga pengar!!?
Jimmy kollade då sin specifikation och upptäcker då att kontonumret dom satt in pengarna inte är hans.... Dom har fullständigt rört ihop kontonumret och inget av siffrorna stämmer.
Vad gör man nu?
Ja det finns ju nån glad jäkel som fått lite extra pengar denna månad... Kul för den, surt för oss.

Men visst borde det väl lösa sig? Jag menar, det är ju inte vi som gjort nåt fel.

Skit skit skit!!!! Vi som skulle fira vår bröllopsdag idag....

Det där med otur i massa saker är nåt som ofta drabbar oss... Oturs följda är vad man lugnt kan säga att vi är.

Lite blandade bilder.

 Hampus påväg till skolavslutningen.

 Hampus och bästa vännen Elliot.

 Julia på klätterväggen, modig liten tjej det där!

 Första mötet med den nya kusinen.

 Julia i sin hello kitty baddräkt.

 Hampus påväg att doppa sig, men det var kall!

William står och filosoferar lite.

Tiden står stilla....

Idag är det en sån där dag då allt bara tar emot... dagen tar aldrig slut känns det som.
Barnen klättrar på väggarna av tristess och jag vet inte hur ja ska göra för att aktivera dom.... Eller det finns massor med saker man skulle kunna göra, men det bara spårar ut. Min största önskan (efter det att barnen ska få vara friska och ha en underbart liv) så önskar jag att jag var en sån där mamma som gör en massa med sina barn.... Ni vet, en sån som kommer på de mest roliga saker (ur ett barns perspektiv). Till exempel göra trolldeg, baka, möblera om, måla ner ungarna med vattenfärg, bygga kojor!! Ni ser! Det finns ju massor med ideer i mitt huvud vad man skulle kunna göra... men att gå från tanke till handling är svårt... Det vill sig liksom inte. Och jag kan inte förklara det där riktigt, jag vill men kroppen lyder inte och jag orkar inte. Tröttheten som just nu infunnit sig är lamslagande... jag orkar inte ens tänka logiskt. Då är det illa...
Som om det inte vore nog så jobbar Jimmy natt hela veckan och jag ska då sova ensam med barnen. Nu har jag ju gjort det ett par gånger och det har gått toppen. Men jag kan ändå inte få bort känslan av ensamhet och ett sting av obehag. Ni som känner mig vet att jag är rysligt mörkrädd. Men kanske är det dags att ta tag i det... vuxen och mörkrädd är nåt som inte vill gå ihop riktigt.

Midsommar i bilder.

Dagen efter.

Så är det dagen efter midsommar och jag mår som jag förtjänar.... Helt underbart bra!!
Det blev en väldigt blöt kväll igår, både när det gäller vädret och dricka, men är det midsommar så är det.
Måste säga att det där att inte bli bakis är helt underbart, man kan med gott samvete kosta på sig en fylla, och man vet att dagen efter så mår man bra och kan vara en bra förälder.
Men en sak är jag väldigt, väldigt noga med: Jag dricker mig inte berusad så barnen ser det.
Fördelen med att vara ung mamma är att det inte är länge sen jag själv var barn, och jag vet hur jobbigt jag tyckte det kändes om mina föräldrar någon gång var fulla. Nu hände ju inte det speciellt ofta, men vissa saker etsar sig fast på minnet.

Idag blir det alla fall att gå ut, vart vi går vet jag inte riktigt än... Men det blir nog en sväng till stan för lek på torget. Sen blir det nog att leta reda på en lekpark. Barnen måste aktiveras, det vinner vi alla på!

Idag är det midsommar... och än så länge kan man inte klaga på vädret! Sol, varmt... Sommar!

Vår midsommar är smått uppdelad. Vi ska börja med att Jimmys bror och hans familj kommer hit på kaffe, kul ju!!
Sen blir et att gå till mina föräldrar, Thilda är där och då måste jag ju dit. Gos med lilla hjärtat ska det bli, och dessutom så ska hon få ett paket! Det där med att köpa saker eller kläder till en liten tös är inte det lättaste... Problemet är inte att hitta nåt, det är snarare svårt att inte köpa för mycket...
Sen blir det vidare ner till hagen där vi ska dansa runt stången och ha ett litet firande.
Efter det blir det tillbaka till mina föräldrar för att inta midsommar mat. Hur bra dag som helst ju!!

Hoppas ni kommer få en lika trevlig midsommar som jag vet att jag kommer få!

Midsommar!

Vill bara önska alla som läser här, en riktigt trevlig midsommar!

Puss och kram till Er.

 

Pissgult? Väljer nog svart.

Idag har jag varit hos frisören, det var en evighet sen jag var där, och det syntes!
Gjorde ingen stor förändring direkt... toppade lite och klippte upp i nacken. Så nu kan jag inte ha toffsar längre, men denna frisyr är så mycket finare så det blev bra.
Så nu sitter jag här, med färg i håret... Svart. Skulle vilja ha blont, men eftersom jag är rödhårig så blir det pissgult.. inte så bra!

Ikväll vankas det cider och grillat. Livet är bra härligt ibland.

Jag tror på denna dag....

Allt gick som smort, till en början alla fall!
Julia fick spelet när det var dags att gå till dagis... Så trött an blir! Jag hade gärna haft dom hemma, men eftersom Jimmy har jobbar inatt så känns det smidigare att ha dom på dagis så Jimmy får sova. Tack och lov så gäller det ju inte så många timmar och sen tar vi helg
.
Det här att Jimmy jobbar natt passar faktiskt mig och barnen perfekt! Vi hinner umgås mer, barnen slipper gå så långa dagar på dagis och Jimmy trivs med att få jobba på natten, han är en riktig nattuggla den mannen!

Snart ska jag och Hampus gå till stan, klippning står först på schemat, ska bli så jäkla skönt att få hjälp med håret! Ser ut som hej kom och hjälp mig i skatten vilket känns skit! Men jag vet inte hur ska klippa mig än... kort page kanske? För jag vill ju inte klippa av för mycket då jag håller på att spara ut för att få lite längre hår. Men det gäller ju att klippa det lite då och då så inte håret ser för hemskt och nött ut.
Sen blir det självklart att jag måste färga håret och det få bli svart.
Det ska bli riktigt spännande att se resultatet.
Självklart kommer före och efter bilder när det är klart!

Lilla Thilda ♥

 En av få bilder där tösabiten faktiskt har öppna ögon!

 Lilla sömntutan.

Här har vi då den omtalade flickan! Thilda ♥ Jag hoppas få mycket tid med denna tjej, för finns det nåt här i livet som jag ångrar så är det att jag var på tok för lite med Thim när han var nyfödd. Anledningen var att jag helt enkelt var rädd för honom. Jag hade aldrig träffat en så liten bebis förr så han skrämde mig faktiskt lite. Nu kan jag njuta på ett annat sätt av Thilda, jag har ju tre egna barn nu så man vågar ju lite mer nu, hon skrämmer mig liksom inte på samma sätt som hon skulle gjort för 5år sedan.
Nu när jag känner mig mer orädd för Thilda och kan njuta av att hon kommit, efter så otroligt lång väntan och så kan jag även umgås med Thim, två flugor i en smäll. För det finns två saker jag vill här i livet, vara den bästa mamma jag kan för mina barn. Och den bästa moster jag kan för mina syskonbarn.
En ganska bra sak att leva efter!

Jaha... då var det onsdag.
Idag kommer min systerdotter hem, så skönt för hennes föräldrar att få komma hem, och så mysigt för hennes storebror att äntligen få träffa sin lillasyster. Han har längtat så mycket!
Jag längtar efter att få träffa Thilda igen, få bära och mysa med henne ♥ Så jag hoppas verkligen det inte dröjer innan jag träffar henne.
Jag och Hampus ska ner till stan sen för att köpa in lite mer saker till henne, vad vet jag inte, men behöver få en outfit färdig. Hoppas verkligen jag kan lägga band på mig! Hihi!

Wille var så rolig igår. När han fick se Thilda så började han slita i min syster, han ville att hon skulle stoppas in i magen igen! Flera gånger var han framme och slet i henne. Och han hade väldigt svårt att släppa Thilda, han pussade, klappade och kände på henne. Han var så facinerad över henne, det var så otroligt mysigt att se!
Och nåt som var så konstigt var att nu är Wille verkligen ingen liten kille längre. När man nu har en så liten tjej att jämföra honom med så blir man så medveten om hur stor han faktiskt är. Kändes väldigt konstigt måste jag säga...
Jag uppskattar en sak väldigt mycket, när vi hälsade på min syster så brydde hon sig om mina barn hela tiden, dom satt bland annat i knät och gosade. Och det kändes så skönt att se, dom blir inte bortglömda för att en ny liten familjemedlem föds. Och jag tycker det känns ganska viktigt, om barnen blir ignorerade och dom ser mig och Vickan gosa med Thilda så är jag rädd att dom ska bli svartsjuka, vilket inte är omöjligt! Men om man bryr sig om dom så minskar man ju den risken. Men samtidigt är jag inte förvånad över att min syster brydde sig om mina barn, hon är en klok och snäll person som aldrig skulle stöta bort barn pga att hon fått ett till själv. Just det där att hon bryr sig om mina barn så mycket är en sak som jag verkligen älskar hos henne. När vi är med henne så låter hon barnen vara med och hjälpa till med allt som ska göras, bakning och vad som nu kan stå på schemat. Hon ger mycket kramar och visar att hon bryr sig och hon är väldigt bra på att aktivera barnen. Hon är en sån där person som man verkligen vill ha som syster och moster till ens barn!

Goda resultat!

Idag var vi ju hos logopeden som jag skrev om förut.
Det gick väldigt bra, Julia har utvecklat ett väldigt fint språk, Malin (barnens logoped) tror det kommer lossna snart! Det som är lite svårt var vissa vokaler, som i. Den byter hon gärna till e istället.
 När det gäller Julia så ska vi fortsätta som vi än så länge gjort. Eftersom hon gjort stora framsteg när det gäller talet så har vi än så länge gjort helt rätt. Så hon ska fortsätta gå hos Marie (hennes talpedagog) och vi ska öva med henne på dagis och hemma som vi än så länge gjort.
Ljuden har även lite svårt att komma fram, hon pratar mycket "bakåt i munnen", orden ligger alltså långt bak. Och detta berodde antagligen på nappen...!

När det gäller Wille så ska vi sluta oroa oss, han har ett väldigt stort ordförråd, väldigt bra ordförståelse och ligger inte onormalt långt efter sina jämnåriga. Möjligtvis att han har svårt för vissa ljud, men dom "mil-stolpar" man sätter upp när det gäller ett barns tal följer han. Alltså att vid en ålder så ska man kunna sätta ihop si och så många ord till en mening, man ska kunna ett visst antal ord m,m. Och allt som inte stämmer eller vad man ska säga var några ljud. Sch bland annat. Men viljan att lära sig prata finns där, och många gånger är det lathet. Dom han skulle säga paket, men sa istället keet. Men efter att Malin jobbat på med honom i ett par sekunder och delat upp ordet till: pa-ket så lossnade det plötsligt och han sa det.
Samma sak med min syster, när vi skulle gå så skulle Wille säga hej då. Men han säger koko istället. Varför det är så vet jag inte. Men min syster gav sig inte och efter några sekunder så fick hon honom att säga Hej då! Allt genom att dela upp ordet åt honom.
Så när det gäller Wille så ska vi öva vissa ljud (kommer få hem material), och så när han är mottaglig så ska vi rätta honom när han säger fel ord och dela upp det åt honom. Till en början så kan talet bli hackigt, men det kommer snart lossna.
Även han har orden lite för långt bak och även där är det antagligen nappen som är den skyldiga...!


När det gäller båda barnen så använder ju dom sig av tecken som stöd. Många gånger har dom använt sig av det med oss här hemma, men varken jag eller Jimmy förstår ju! Otroligt frustrerande. Vissa ord har dom ju lärt oss som katt, ko, låda m,m. Men nu har jag och Jimmy fått i uppgift att lära oss tecken. Så vi får hem en uppslagsbok med tecken som vi ska slå i när barnen använder sig av något. Blir som att få lära sig ett nytt språk, men det kan nog vara spännande!
Att dom använder sig av tecken gjorde inget alls. Tvärtom! Huvudsaken är att dom gör sig förstådda på ett eller annat sätt. Talet skulle inte bli lidande av detta fick vi lära oss.
Så jag och Jimmy har lite jobb framför oss, lära oss tecken språk (dom ord som behövs) och få barnen att sluta med napp... Spännande sommar det blir det här!

Jag blir tokig för mindre!

Så drygt det är... Så fort man ska göra nåt så kraschar allt!!
Som nu, barnen är så uppspelta över att åka buss så det ända dom gör just nu är att bråka, skrika och tjata...
Jag hoppas verkligen det där humöret hos Wille vänder, det är en unge med mycket humör kan jag lova er.

Förhoppningsvis så ska vi även få träffa nytillskottet i familjen, min systerdotter! Och gissa vad som ligger beredd i min väska... Kameran såklart! Den måste man ha med sig, speciellt när man är sån foto-narkoman som mig.

Logopeden sår på schemat.

Julia och William ligger i sina sängar, redo för natten. Hampus är hos mormor och morfar och ska stanna där inatt. Lika bra det så slipper det bli så stressigt imorgon.
Vi ska nämligen till Västervik med dom små barnen... dom två yngsta med andra ord. Det är dags för Julia att göra återbesök hos logopeden och William ska göra sitt första besök där. Smidigt när man kan ta båda på samma gång!
Ska bli spännande att se hur det går för Julia imorgon, för jag antar att dom gör en ny utvärdering av hennes tal.
På dagis så tror dom inte William har lika stora talsvårigheter som Julia har haft, och jag vet inte... Har inte tänkt så mycket på det. Men det stämmer säkert.
Nu har ju Julia gjort stora framsteg när det gäller hennes tal, men dom tror inte hon är "klar" tills hon ska börja skolan, så om ett år alltså... Känns inte kul alls. Men det finns tyvärr inga genvägar när det kommer till detta problem, så ja, vad ska man säga...
Det jag funderar lite över är om man inte ska be om en talpedagog till Wille. Jag menar, ju tidigare man gör en insatts desto fortare blir man av med problemet. Eller?!
För hur man än vänder på det så har Wille stora problem med sitt tal. Han är inte som barn i hans ålder... på långa vägar.

Jag skyller på åldern.

Idag kollade jag på Ellen DeGeners (osäker på stavningen, men ni vet vad jag menar).
Där var det med en liten kille som heter Justin Bieber (osäker på stavningen även där, men ni ungdomar vet vem jag menar). Detta är en kille jag helt missat... det kan vara så att jag faktiskt hört hans låt på radion, men inget som direkt etsat sig fast i hjärnan... Men denna kille är ju tydligen superhet!! Musikmässigt alltså, och många tjejer tycker det tydligen när det gäller utseendet med. Jag kan inte påstå att jag håller med i varken låten eller hans utseende...
Då började jag fundera, denna kille kan man kanske jämföra med Bakstreet boys. Eller Boyzone. När jag tänkte detta kom jag att tänka på en annan sak... Jag börjar bli gammal! Hur många ungdomar idag vet egentligen vem dom är?! Typ ingen!
Bara att inse det... jag blir äldre, precis som alla andra.

Det blev en flicka!

Idag klockan 7:51 föddes det en liten tjej, min syster blev mamma, min systerson blev storebror och jag blev moster.
Jag är så otroligt lycklig! Längtar som en tok efter att få bära, trösta, byta blöja, gosa, pussa och allt vad det innebär att bli moster :-D

Happy Happy Happy!!

I väntans tider.

Japp, så är det. Vi går i väntans tider här hemma.
Om 6dagar är det dags, då kommer lilla "pip" till oss och ska bo.
Lilla Pip är en katt, en liten kattbebis rättare sagt! Nu har jag väntat på honom sen Tusse dog.
Tack vare en vän så hittade vi honom, så jag är så tacksam ♥

Min syster går även i väntans tider, hon har BF om en vecka, så nu kan det ju faktiskt bli vilken dag som! Behöver jag säga att jag längtar så jag håller på att gå sönder?
Tänk att få ta den lilla bebisen, lyfta upp i famnen och bara få mysa.... Pussa, krama och bara njuta. Jag kommer inte ens lämna den till Vickan om den skriker ;-) Eller jo, om den är hungrig så får hon väl "låna" den av mig en stund ;-)
Det är verkligen helt underbart det här, för såhär är det: Jag vill ha fler barn, vi har hela tiden sagt att vi ska ha fyra barn. Nu blir det inte så. Dels för att vi ändrat oss och dels för att jag inte kan vara gravid med dom medicinerna jag äter. Ett barn till passar heller inte ihop med min sjukdom...
Så nu kom ju detta som en skänk från ovan.... Min syster skaffar en bebis istället som jag får mysa med! Kan ju inte bli bättre ♥

Psykbryt!

Den här dagen har för få timmar...

Jimmy är iväg med pojkarna till sin stödfamilj, sista inskolningen inför övernattningen. Nervöst!!
Jag och Julia gick ner till mina föräldrar och där stannade hon. Så nu sitter jag här hemma och väntar på att alla ska komma hem. Försökt få tiden att gå genom att städa, men det tog ju inga tider.
Jag mår lite sådär skit-dåligt idag! Anledningen till detta beror på att det jag planerat inte gick i lås. Alltså, Jimmy skulle jobba eftermiddag idag, men eftersom han var tvungen att följa med pojkarna så jobbar han nu istället natt. Så nu blir det ruckningar i mina rutiner och planer vilket resulterar i ångest och sorg.
Känner mig så jäkla patetisk!!! Vuxen kvinna som är så beroende av rutiner? Jag som alltid trott att det är nåt som barn är beroende av.... men där ser man.
Så jag är glad att mamma erbjöd sig att ta Julia åt mig nu i eftermiddag. Det är verkligen inte roligt för henne när jag mår såhär... Hon är så lyhörd när det gäller mitt mående... Hon blir orolig och blir som ett plåster på mig när jag mår såhär. Men man kan ju inte klandra henne, hon blir ju orolig över vad som händer.
Det är faan inte lätt att vara mamma och psykiskt sjuk samtidigt. Och det är faan inte lätt att vara barn till en psyksjuk mamma.

Så nu blir det att ta dagdosen med lugnade och värktabletter. Om dom ger en bra effekt så kanske jag kan sova några minuter när hjärnan slutar mala på.

Sömn.. överreklarmerat eller?

Jag vet inte vad det flugit i Wille.... varje dag vaknar han innan fem och är redo att gå upp. Behöver jag säga att det är väldigt träligt för hans mamma och pappa?
Idag gjorde vi misstaget att ligga kvar i sängen och det resulterade i en trasig dator, förstörd kattmat och mjölk över golvet. Så nu vet vi det, fick lära oss den hårda vägen.
Och jag vet inte vad jag ska ta mig till... Barnen är verkligen överdjävliga idag... och igår!
Man kan ju tycka att med så lite sömn så bör dom vara lite lugna eftersom orken inte finns där, men nej! Det är bara att fråga mina föräldrar som var här igår.
Idag har jag ju visserligen Jimmy hemma, han ska jobba natt... men ändå.
Gråten är tyvärr inte långt borta idag.

Det är helt jäkla underbart när man hittar något som får en att skratta så man kiknar!
Det jag nu syftar på är klippet jag länkade till igår. Har ni inte sett det så gör det! Nu!!
Kanske är det bara jag som har dålig humor, men då får det va så.

Älskar verkligen när kärringen skriker:
-Spring för helvete gubbjävel!! Upp för helvete! Äru döm i hövvet!! Det kom ju för faan en björn!
Och gubben stönar fram:
-Jag såg dä....

Sköna typer det där!

Så trött... så ont i huvudet... så hemskt ont i mage och rygg och som om det inte var nog, sugen på choklad och jag har inte ens oboy hemma. Människoplågeri för böveln!!!
Dessutom är det pms från helvetet... jag blir arg för allt, irriterad för minsta lilla... Behöver jag säga att ungarna inte har det lätt idag? Eller så är det helt enkelt jag som öppnat ögonen och det egentligen är jag som inte har det lätt?
Jobbigt är det alla fall...

Det är en världslig sak.

Tänk om man kunde vara mer som Karlsson på taket. När ett problem dyker upp eller att man känner måsten så tänker man helt enkelt: Det är en världslig sak.
Som när jag ser att det behöver egentligen dammsugas men det är inte så jätteskitigt än, istället för att dra fram den där snabeldraken så tänker man som Karlsson.
Att se barnprogram kan faktiskt vara givande för oss föräldrar med... men om man kan leva med en världslig sak är en annan femma.

Spring för helvete gubbjävel!!

Alltså, jag stötte på ett så sjukt roligt klipp idag på en annan blogg. Har suttit och kollat på det om och om igen.
För att se det underbara klippet, tryck här!

Ljuvligt!

Det märkas att Hampus börjar bli stor... och i och med att han växer så sätter han press på sin stackars mamma.
Han sitter gärna med mig på facebook och kollar på foton, även när jag kollar dom jag har på datorn. Nu frågar han hela tiden efter vad folk heter, vem dom är, hur vi känner varandra och ålder... Så nu ska man hålla reda på sånt med!

Sådär ja, nu har vi varit på Hampus först skolavslutning.
Började fundera på när jag sist var på en skolavslutning på Vimarskolan, och om jag inte är helt fel ute så var det 12år sedan, alltså när jag själv slutade 9:an.
Men kan det verkligen vara 12år sedan??! Jag minns det ju som igår... Jag och Jimmy hade bara varit ett par i några månader. När jag klev ut ur byggnaden så stod Jimmy med mina föräldrar utanför och gav mig en röd ros... Som sagt, jag minns det som igår.
Tänk, nu sitter jag här, har tre egna barn varav ett av dom går på "min" skola, är gift och bor i hus... Allt med samma man som jag då föll handlöst för... om man bara hade vetat det då. Jag hoppades såklart på att det skulle bli så... men resan hit har varit lång, jag tror inte att någon ens kan ana allt vi gått igenom.
Det finns saker jag skulle gjort annorlunda, men inget jag kan påverka nu.
Så jag gör som jag hittills gjort, jag förlitar mig på ödet.

Då var dagen här, dagen då Hampus slutar F1:an! Det är stort, både för honom och mig. Klocka är bara 6:10 och alla barn är påklädda och redo för att gå... Det gäller att vara ute  tid.
Efter avslutningen på Vimarskolan blir det fika hos mina föräldrar, och dom kommer även vara med på avslutningen, trevligt.
Nu ska jag lägga på ett lager spackel på facet, så man ser lite fin ut.

Stolt mamma ♥

Många gånger tvivlar jag på att jag är den bästa mamman mina barn kan få. Men igår kom Hampus hem med en sak som fick det att tåras i ögonen. Dels hade han skrivit det mesta själv, blev så stolt, sen skrev han det under en period när jag mådde dåligt och kände mig otillräcklig. Men där ser man, barn har en underbar förmåga att pigga upp en, just när man som mest behöver det.
Behöver jag säga att jag är rörd, stolt och facinerad.
Hampus, min stora älskade, underbara grabb. Finaste 6åringen ♥

 (MIN IDOL, MAMMA ÄR MIN IDOL. 

FÖR ATT JAG ÄLSKAR HENNE. 27/4-2012)

Den mysiga Ronja-skogen

Idag var jag och Julia iväg för att hälsa på Julias kontaktfamilj, och det känns så rätt!!!
Har från första början (när dom erbjöd sig) känt att det är rätt, där hör Julia hemma... Och idag fick jag bevis för att det är så. Direkt när vi kom fann hon sig tillrätta och hittade "sin plats". Dessutom så fick hon en kompis, bara sådär!
Detta kommer bli bra, det känns i magen.
Och på söndag är det dags att hälsa på pojkarna kontaktfamilj igen. Dom har en lite annan inskolning hos sin stödfamilj än Julia. Men det beror på att Julia känner sin så väl, så där behövdes ingen inskolning, men pojkarna har bara träffat sin en gång...
Så om två veckor är det dags... då ska dom sova sin första natt hos sina "familjer"!
Jag tror det kommer gå bra. Det viktiga är att jag och Jimmy känner att det är rätt. På det sätter kan vi överföra den positiva synen till barnen och det är bra.
Men jag kan ändå inte låta bli att känna ett sting av dåligt samvete... gör vi rätt?
Det verkar ju rätt, jag menar barnen ser verkligen fram emot det och är så nyfikna på det här. Och som alla (nästan) säger så är det inget fel vi gör, tvärtom.
Vi har inte blivit anmälda (bara så vi gör klart den saken), vi har bett om hjälp. Att be om hjälp har jag fått lära mig är ingen svaghet, det ses som en styrka. Så jag är stark!
Och om jag får vila upp mig så kommer jag orka på ett helt annat sätt när barnen är hemma. Och jag hinner ju träffa dom. Dom är hemma hela veckorna och är bara borta var tredje helg. Inte mycket alls ju.... det är ju så ofta som dom flesta har barnvakt.
Och detta med dåligt samvete är ett problem hos mig, inget som barnen bidragit till. Det ligger helt hos mig men jag tror det kommer gå över så fort jag ser hur bra allt går.

Det finns mer att berätta om, men jag sätter punkt där. Kanske berättar jag mer om vad som hände och sades ikväll när jag får tid.
Nu ska jag gosa med Julia och vänta hem pojkarna som är på ALV med mormor och morfar. 

En sak som jag funderar lite över är hur mycket jag egentligen upprepar mig här på bloggen. Ni som varit med ett tag vet att minnet blev jättedåligt när jag blev sjuk. Ju bättre jag blev desto bättre minne fick jag... Nu har det än en gång vänt och minnet sviker mig. Vad detta beror på har jag ingen aning om... Medicinerna? Stress? Förändrade rutiner?
Många faktorer på samma gång tror jag.Tråkigt nog så mår jag inte så bra längre, det verkar som att det har vänt lite... Är på väldigt dåligt humör för det mesta, kort stubin (kortare än vanligt alltså), trött, knut i magen och en klump i halsen, känslan av sorg hela tiden, psykoser... och så minnet då.
Nu är det nog många som lägger ihop detta inlägg med det jag skrev igår om min vän, men gör inte det är ni snälla. Så som jag mår idag beror på min depression och mina psykoser, inte att jag skulle vara gravid, för det är jag inte, har varit gravid 6gånger i mitt liv så jag har lärt mig hur jag mår i början! Tror jag... Jag bör inte vara det alla fall. Slut på den diskutionen!!
Men upprepningen som sagt, jag ber om ursäkt om ni får läsa många saker om och om igen. Ibland är det med mening jag upprepar mig, ibland ofrivilligt.
Jag använder ju denna blogg som min dagbok, därav min ärlighet och anledningen till att jag är så öppen.
Då är det nog någon som undrar varför jag låter vem som läsa min dagbok. Jo, det är för att kanske finns det någon som lever på gränsen som läser detta och tar mod till sig och ber om hjälp.
Det kan även vara så att den som fått hjälp men är i början läser här och ser att det blir faktiskt bättre, även fast det går upp och ner hela tiden.
Dessutom är det ett väldigt bra sätt för vänner och familj att följa hur jag mår. Jag är en sån person som bäst uttrycker mig med skrivning, inte sagda ord. När man skriver saker kan man stanna upp och tänka efter lite... Ibland tar ilskan över och det kan bli ett mycket klumpigt inlägg. Men då kan man lugna ner sig och antigen ta bort inlägget eller skriva en förklaring till varför man skrev och känner som man gör.
Frågar man mig ansikte mot ansikte hur jag mår så svarar jag antagligen "bra". Allt för att slippa fler frågor... Att skriva känns lättare, både när det gäller positiva saker och negativa.

På tal om skrivning. Idag hade jag fått en kommentar på ett foto, det stod inget "speciellt" men det betydde desto mer. Tack ♥

(idag har jag gjort nåt stort förresten, jag har haft shorts på mig... På stan!!! Det hör inte till vanligheten kan jag lova er. Hur det kändes? Otroligt skumt, men dock ganska behagligt...! Synd bara att man ska vara så blek, ser ut som ett blått vandrande spöke. Tyvärr så blir jag inte så brun, bränner mig, får eksem, blåsor och klåda... sen försvinner det och den ljuvliga vit/blå färgen kommer fram igen. Vackert. )

Tänka sig... imorgon är det en stor dag.... Hampus slutar F1:an!!! Det är mycket den här sommaren som är värt att fira. Som Hampus, han börjar 1:an, och Julia gör efter sommarlovet sitt SISTA år på dagis. Mina barn börjar minsann bli stora. Löööövly!!
Jag sörjer inte att mina barn är stora, eller börjar bli. Jag har ju en sån lyx så min syster ska få barn vilken dags som nu, och då kan jag mysa med den gosingen istället, och stilla mitt bebis sug. Vad det blir för kön vet jag... men det säger jag inte till er ;-) Ni kan gått vänta.

Jag har ett litet bekymmer....  Jag saknar någon, något som jag inte gillar men det är är ändå en välkommen vän när det dyker upp. Den hjälper mig att veta att står rätt till....
Förra gången vännen kom på besök betedde den sig lite underligt, den var inte sitt vanliga jag.... När vännen var borta igen så tänkte jag inte mycket mer på det.
Nu skulle min vän kommit för 11dagar sedan, men inte ett spår.... Känner mig lite orolig, men bara lite.

Nu är det alltså min mens jag pratar om. Den är borta! Puts väck så där bara!
Bör jag oroa mig? Eller ska jag bara vänta?
När det kommer till graviditet så tror jag inte det heller, jag mår så otroligt dåligt när jag är gravid och det gör jag inte nu.
Jag är visserligen inte skyddad (tål knappt inga saker och det blev lättare att köra med regnrock).
Så skyddsrock är allt vi använt... har dessutom inte sett att nån av dom gått sönder. Hållbara rackare det där....

Men som sagt, ska jag vänta? Ska jag ringa mvc? Vad gör man?

Imorgon är det dags, då ska vi hem till Julias stödfamilj. Men tyvärr s får jag och Julia åka utan Jimmy, kris på jobbet (igen)  så han måste jobba istället.
Men det får väl vara okej.... Jag känner ju Julias kontaktfamilj så det känns inte så läskigt att åka själv. Hon är väldigt insatt i mitt mående och Julia. Finns inte så mycket jag kan berätta om Julia imorgon, hon känner Julia nästan lika bra som vi gör. Så det kommer bli så bra det här.
På söndag är det dags för ett längre besök hos pojkarnas familj och då hoppas jag verkligen Jimmy kan vara ledig och hjälpa mig.... Annars blir jag riktigt arg!

Onsdag... Känns som torsdag....
Idag ska jag på studie besök, men jag vet redan nu att det kommer inte bli av. Jag klarar inte av mer aktiviteter, det är redan för mycket. I sommar ska jag nu ha barnen hemma helt under veckorna 28, 29, 30, 31. Blir nog spännande.... för mig! För barnen blir det nog det tråkigaste sommarlovet ever! Jag orkar inte göra nåt... hur mycket jag än vill så går det inte. Önskar jag hade sån energi så jag kunde ta alla tre barn och gå till ALV, eller åka och bada! Får se om mamma och pappa kan hjälpa mig lite under sommaren,
Det är inte lätt för dom, dom är inte purunga  längre och nu är ju deras barn vuxna så nu är det ju tid för dom som gäller. Men trots detta så ställer dom upp otroligt mycket.
Önskar Jimmys familj vore närmare.... Bara en sån sak att farmor kommer och leker en stund underlättar enormt. Men nu bor ju alla långt bort, så det får man ta när ett bra tillfälle inger sig.

Nu ska det bli lite frukost här hemma.
Hoppas ni får en trevlig dag ;-)

Att må psykiskt dåligt är nog det jobbigaste jag gått igenom under hela min livstid, och nu räknar jag självklart inte med dödsfall, det är jobbigt på ett helt annat sätt.
Att vakna upp en morgon och inte känna igen sig varken till utseendet eller sitt sätt är svårt... Se sig i spegeln och undra vem det är.... Känna sig som en främling.
Tankarna man tänker är sånt den "riktiga" du aldrig skulle tänka och du säger saker du normalt sett aldrig skulle säga.
Jag personligen blir arg när jag mår dåligt. Jag blir otroligt arg på allt och alla, trött, vill inte göra något mer än att sitta hemma ensam och bara få va, jag hör dessutom folk prata... folk som inte finns där.  Jag faller bort och drömmer mig bort, och jag ser saker som inte finns där... För att sen tala om minnet, allt som ska göras skrivs upp, men trots detta så glömmer jag saker. Min almanacka är full av möten, tider och post it lappar.
Just det där med att bara vara hemma är inte bra.... Jag tänker för mycket, analyserar allt jag gör, tänker på allt som händer.
När jag mår dåligt så vore det ultimata att leta sig ut, träffa folk... men det är svårt... Man orkar liksom inte ta sig för det... man låter sjukdomen ta över och vips så sitter man där... ensam med sina tankar.

Anledningen till att jag skriver om detta är för att beskriva lite för den som inte haft mina sjukdomar hur det tyvärr ser ut.
Som nu, vi har massa möten framför oss och jag vet inte hur jag ska få ihop det. Jimmy väljer att jobba och låter mig ta allt som har med hemmet, stödfamiljerna, möten.... Allt!
Och jag vet inte hur jag ska få folk att förstå. Jag orkar inte!! Jag vill klara mig själv, jag vill kunna må så bra att jag klarar av att ensam bo med barnen och klara av att vara mamma och må bra.

Jag mår inte bra. Jag misstänker att jag går bakåt i min tillfriskna igen... Jag känner mig arg, jag har svårt att se det roliga i livet... Jag är trött och kan sova bort mitt liv, om jag lät mig. Jag tänker, tänker och tänker! Och jag har jobbiga tankar... Inte som förr, men jag tvivlar en hel del på vissa saker.
Att må såhär gör mig livrädd! Jag känner att jag mår sämre för varje dag som går, och vad ska jag göra!?
Det rätta vore att ringa psyk och få prata med nån läkare... men som jag mår nu så är jag rädd att dom slussar mig vidare till västervik, och vem tar då hand om barnen? Jimmy måste ju jobba.
Nej, jag får bita ihop och köra på... jag vill inte att det går för långt denna gång, men risken finns...
Och jag känner mig otroligt rädd.

Ibland önskar jag att man hade haft ett facit på hur livet skulle bli. Jag kan bara säga att valen jag hade gjort då är mycket annorlunda om man jämför livet jag idag lever....
Skaffat barn relativt ung hade jag nog gjort ändå, dom är inget jag ångrar. Men när det kommer till jobb så hade det blivit annat. Hade nog inte tagit jobbet jag hade och jag skulle tagit jobbet jag nu blev erbjuden.
Är det försent att ändra sitt öde?
Funderar mer och mer på det där med jobbet... Skadar ju egentligen inte att träffas... Kanske kan jobba som inhoppare när någon annan är sjuk, deltid?
Orkar jag med barnen så borde jag orka med ett jobb. Eller?!
Så svårt det ska behöva vara, frustrerad!!!

Monster inlägg!!!

Tillbaka i stan efter yogan. Eller ja, jag har varit här ett litet tag, men jag fixade naglarna.
Och såååå trevlig överraskning man fick när man kom hem... Jimmy är iväg på jobb, igen! Det är väldigt mycket hoppa in på det där jobbet, och då går han ändå på schema. Har en känsla av att jag och Jimmy inte kommer ses sådär jätte ofta i sommar.
Och det jobbiga är att när det gäller barnen och deras sommarlov så är det helt mig det hänger på... inte lite ångest... inte alls...!
Jag vill gärna att barnen ska få ha 4veckor helt ledigt, och så lite strödagar här och där under sommaren. Och nu har jag ju sagt till om att barnen ska vara hemma 28-31, men allt hänger som sagt på mig... och det är inte lätt att få ihop allt när man har massa möten att gå på. Allt nu under sommaren planeras utan Jimmy, kan inte ta med honom i mina planer tyvärr, det ställer till det så mycket om han får hoppa in extra (vilket jag räknar med att han kommer göra ganska ofta). Så nu får jag hoppas på att släkten kan ställa upp lite när jag har möten under sommarlovet... Har tack och lov en mamma som ställer upp så fort det är nåt och om hon är hemma. Jag är även ganska dålig på att be om hjälp, vilket det får bli ändring på!

Och så ska jag komma med en sak till. Pengar. Pengar, pengar, pengar! Det är så "alla" tänker när jag nämner att Jimmy jobbar... men pengar betyder inte allt i mitt och Jimmys liv. Det är en guldkant, självklart! Men det är inte allt som sagt. Jag ska egentligen inte vara ensam med barnen eftersom jag mår som jag gör. Att ta ett barn åt gången går bra, men inte alla tre. Att ta alla barn ensam hela tiden och att allt ligger hos mig är fel, så får det inte vara om jag ska bli "frisk" (kommer aldrig bli frisk igen har jag nu fått veta, men jag kommer bli bättre... kanske). Så att när jag tar alla barn själv så gör jag mig själv en otjänst.... men jag gör det. Jag sätter Jimmys jobb, Jimmy och barnen före mig... jag gör det bara. Det är väl det som kallas mamma och äkta fru ;-)
Nej men skämt å sido, självklart tar jag barnen. Jag älskar att vara med mina barn! Jag lever för dom... utan dom skulle mitt liv vara medningslöst. Men det är tufft.  Så då har vi löst det.

Snart dags att hämta Julia på dagis. Blir som jag sa innan att gå ner till mamma. Ska nog gå till Tusses grav med... men jag vet inte än om jag orkar... Mår inte så bra idag och om jag går dit så kanske det brister helt... Så vi får se. Saknar min älskade katt så mycket.
Men jag får trösta mig med att jag har två underbara katter hos mig, och om 1½vecka så kommer Mini och flyttar in hos oss. Jag hoppas han kan ge mig tröst, och kanske fylla igen tomrummet efter Tusse lite... Helt kommer det aldrig bli.... men lite mindre alla fall, så det inte gör så där otroligt ont.

Snart bär det av till Hultsfred för att köra ett yoga pass! Ska bli riktigt skönt att ge kroppen en liten omgång, och avslappningsövningarna man gör är såååå sköna! Det är verkligen den ultimata vilan (om man bortser från akupunkturen).
Efter det så blir det att hämta Julia tidigare, det är ju tisdag så då hämtas hon hem innan pojkarna. Planen är att vi ska gå ner till min mamma och ta en fika, trevligt.
Nu blir det frulle!

Kväll... Jag gillar kvällarna, när jag inte är ensam alltså. Eller ensam och ensam, jag har ju alltid barnen, men ensam vuxen.
Satt och kollade efter och jämförde Jimmys arbetstider och barnens tider hos sina stödfamiljer... Det kommer bli att barnen och Jimmy är borta samtidigt vissa dagar och kvällar... men vad ska jag göra då?!
Nu är det ju så att det är till största del jag som behöver hjälp, så på så sätt är det ju bra. Men anledningen till att vi får hjälp är ju för att få tid att ta hand om vårt förhållande (jo, det är sant, det är därför vi får hjälp. Nu är det ju inte dåligt mellan Jimmy och mig, tvärtom. Men det är just det dom vill värna om, att det ska fortsätta vara lika bra mellan oss, fint ju!)... och hur lätt är det att ta hand om när vi är på olika orter... Jäjä...
Den som lever får se...

Det blev en sväng till ALV. Regnet höll sig borta och solen tittade fram, underbart. Förra året var det lite jobbigt för Wille, när borgen elade sig och det small så blev han så rädd att han knappt kunde tröstas, stackarn. Men i år var det min tur, jag grät inte men jag lovar er, jag hoppade högt och skrek till.... Pinsamt!
Men är det nåt jag är nu för tiden så är det lättskrämd och spattig. Hemskt vad mediciner kan göra med en... Man tar dom för att få bort en sak, och då får man en annan. Fast jag vet inte, hellre lättskrämd och spattig än psykoser och så som jag mådde innan jag började med medicinen.

På tal om annat.... Funderar på att rensa upp på FB bland mina "vänner". Finns somliga som inte bör vara kvar där, verkar som att det är av ren nyfikenhet dom, eller den, vill vara vän med mig. Jag menar, folk som aldrig skriver eller nåt, varför ska man ha kvar dom? Att man inte kommenterar varje dag kan jag förstå, det gör inte jag heller. Men när man vet att den, eller dom, läser min blogg (har ju sån där som läser av ip-adress och lite sånt där gottigt) men aldrig bryr sig, speciellt om barnen, ja då kan det va! Nä, somliga är det bättre att ta bort. Men jag måste säga att det är smickrande att vissa vill vara vän med mig av ren nyfikenhet... Tänk om man själv kunde se sitt liv som så spännande.

Så vad finns det att skriva om denna dag? Inget än så länge... Inte ett dugg.
Jag har mina misstankar om att denna dag kommer bli väldigt lång och väldigt seg. Tanken var att vi skulle till ALV i eftermiddag för att se Ronja teatern, men jag tror inte et blir av. Regnet hänger i luften och jag bara väntar på att himlen ska öppna sig.
Så vi får se hur denna dag kommer se ut.

Idag ser det ut som att trädgården kommer få sig en omgång... Regnet håller sig borta och gräsmattan är på tok för lång. Det är väl nackdelen med att bo som vi gör, allt arbete med trädgården. Men så får man se det positivt, det är bra härligt att bo som vi gör!

Det blev ju fint väder! Så vi begav oss ut, med Jimmy.
Vi tog oss ner till stan och barnen fick leka av sig på torget och äta glass. Efter det så tog vi oss en promenad och nu är vi hemma. Om det inte vore för att regnet hänger i luften så skulle gräsmattan behöva klippas.... Men vi kom överens om att vi tar det imorgon.... om det inte regnar vilket jag verkligen hoppas att det inte gör!

En annan sak som är lite intressant... Jimmy ska nog fortsätta jobba natt. Ja det är ju ingen som sagt det till honom, det är en bedömning jag själv gjort. När han är på utbildning och på helgerna så sover han kanske 3-4timmar per natt. Men nu idag så sov han i 5½timme och hade lätt kunnat sova längre om inte jag och barnen väckt honom. Så om man ser till det så är nattjobb verkligen nåt som passar honom!

Nu ska jag underhålla barnen så att Jimmy kan laga mat ifred. (ja, ni läste rätt, Jimmy lagar maten fast han jobbar och jag går hemma. Det kan verka ologiskt, men ni som känner mig vet varför det är såhär. Det finns en bra förklaring, förutom att jag inte kan... eller kan kan jag... om jag vill. Men jag överlåter det till Jimmy då jag inte har en direkt hälsosam syn på mat...)

Inatt hände det nåt som är helt nytt för mig... Jimmy jobbade natt och jag var ensam med alla barn. Detta kan verka bagatell i mångas ögon men för mig är det stort.
Det är nämligen så att jag har aldrig i hela mitt liv varit ensam med barnen över en natt. Otroligt va!? Jag har alltid haft Jimmy hemma...
Jimmy kommer jobba natt ganska ofta, och då är det meningen att jag ska klara mig själv.
Och helt otroligt, men jag överlevde... och barnen med.
Jag blev ju visserligen tvungen att ändra om lite i medicinerna, byta tid och lite sånt. Men det funkade ganska bra. Sov ganska dåligt inatt men om det berodde på medicinen eller att jag var ensam vet jag ju inte.
Men nu är det gjort. Om det kommer bli samma sak inatt et jag inte än, men jag blir inte förvånad.

Nu gäller det att hålla barnen sysselsatta och lugna så Jimmy får sova i fred. Hoppas verkligen det blir fint väder för då kan jag skicka ut barnen på gården.

Känner mig så ensam ikväll... Jimmy blev akutinringd på jobbet och kvar står jag med barnen.
Sängen känns så otroligt stor och kall när man ska sova där själv... Hoppas på sätt och vis att Wille ska vakna och vilja sova i vårt rum sen i natt...
Men som jag sagt förr, hur kan man känna sig så ensam när man har tre barn runt sig? Och jag vet inte vad jag saknar heller! Nån att prata med? Men pratar gör man ju inte om nätterna. Nån som håller mig sällskap? Det skulle väl vara det då. Finns det något mer underbart än att kunna sitta tyst ihop med en vän, inte känna tvånget att ha något att prata om hela tiden. Bara få sitta och tänka och om en tanke dyker så har man sin nära vän för att bolla funderingar med där. En sån vän skulle jag vilja ha ikväll.
Dagen började så bra med ett lycko-rus, men som jag anade så gick det över... Jag hatar det! Att man inte kan få må bra en hel dag, är det för mycket begärt?
Nåja,imorgon tar vi nya tag. Kanske går det bättre då... Den som lever får se!

Ibland kan man vakna och bara känna lycka.. Känner ni igen det?
Livet går så bra för mig just nu, jag har tre friska barn, en man som älskar mig, familj som finns vid min sida och bäst av allt, jag kommer närmare och närmare mitt friska jag!
Det går bra nu!

Att vakna och känna lycka är något nytt för mig... Brukar vakna annars och känna att jag vill slippa detta liv. Bokstavligt talat. Men inte på sista tiden, det har vänt nu. Jag vill leva och se vad som händer imorgon. Jag vill vara nära både min och Jimmys familj, bara för att!
Jag vet att jag inte kommer känna såhär varje dag, men idag känner jag så, och jag njuter.

Trött, så trött!
Men jag räknade redan med att det skulle kännas så... Brukar bli resultatet av en sån här dag.
Fast det har ju gått bra alla fall, det kan man ju trösta sig med och dessutom så tar jag helg, bara det är nåt att glädjas över.

Folk börjar förresten hurra över skatteåterbäringen. Jag vet inte hur det står till med min ekonomi på det planet... Åter igen, trött! Och orkar man inte logga in på en sida så är man antigen lat eller trött. Men med tanke på allt jag gjort idag så väljer jag nog trött, för på latsidan är det sista jag är på.

Har en fullspäckad dag framför mig... Först blir det samtal, på tiden! Har inte varit på samtal sen en månad eller mer tillbaka. Har mycket nu som måste ut, och jag hoppas jag kommer må bättre när jag väl får prata om allt. Jimmy har tydligen reagerat på att jag inte är mig själv igen... Inget bra tecken... Det och alla minnesluckor tyder på att jag går bakåt i min tillfrisknade. Så det måste det tas tag i.

Sen måste jag till arbetsförmedlingen. Ett helt meningslöst besök enligt mig, ska bara säga att jag fortfarande är inskriven på bryggan... Och det går inte ta genom telefonen. Och man blir ju så sugen p att gå dit, en evighets väntan är vad jag har att se fram emot.

Efter det så är det dags för scrapbookingen. Ska fixa det sista till min systers bebis som kan komma nu vilken dag som.

På tal om bebis, snacka om att jag längtar efter min systers bebis, jag vet redan nu att jag kommer bli galet förälskad i den! Och nu kan den komma vilken dag som... BF är satt den 24, men man vet ju aldrig. Jag hoppas bara att hon slipper gå över, hennes rygg klarar nog inte av det :-S

Jo jag nämnde ju att jag blivit erbjuden jobb för några dagar sedan. Fick meddelande på mailen från ett företag som har personliga assistenter, dom ville träffa mig för kanske jobb. Och detta är ett seriöst företag, betydligt seriösare än det jag var på när jag blev sjuk. Hur ofta händer en sån sak?! Man söker inte ens ett jobb men blir ändå erbjuden ett!
Tyvärr fick jag tacka nej, är inte redo att gå ut i arbetslivet än... men jag är ändå så sugen!! Men jag skrev som det var, och gissa vad, jag ska höra av mig till dom när jag är klar med rehabiliteringen så ska vi stämma träff då!
Men då är frågan, ska jag skita i mitt mående och satsa på jobbet och då riskera att bli sämre igen och alla mina framsteg suddas ut...
Eller ska jag lyssna på min kropp och ge den, den tid den behöver och höra av mig när jag kommer klara av ett jobb igen.
Jag vet egentligen svaret, det steg liksom upp för mig nu i skrivandets stund... Alternativ nummer två låter som det klokaste valet... Man vill ju inte gärna börja på ett nytt jobb och svarta ner sig dag ett. Lika bra att gå All In när jag klarar av det!

Nu är vi klara!
Fick ju hem bäddsoffan igår så det behövde ändras lite här i huset.
Så nu har vi äntligen fått i ordning på huset, precis som vi ville ha när vi flyttade hit för snart tre år sedan...Tog lite tid ;-) Men bättre sent än aldrig heter det väl?!
Uppe i det sjätte rummet har vi nu ett tv-rum, det för gäster. och i barnens rum har vi fått in hyllor och rensat upp bland alla leksaker. Känner mig riktigt nöjd!

Idag har jag en sån där jobbig klump i magen... Inte en sån som gör ont, utan det är en sån där ledsen klump.

En anledning är att en tjej som heter Sofie dött, jag fick se det igår men hon somnade in den 25maj. Cancern tog hennes liv, endast 27år ung. Efter sig lämnar hon sig en liten pojke och sambo. Att läsa hans ord om henne svider.... Det får inte vara såhär orättvist!! Känner ingen av dom (bara följt hennes resa genom den sista tiden), men känner ändå för dom.

En annan sak är att jag vaknade helt kallsvettig inatt efter en så troligt hemsk dröm!!
Jag drömde att Julia och jag skulle åka bil in i ett parkeringshus, men på nåt sätt så var Julia utanför bilen och jag stod i en backe och pratade med vakten på detta ställe. Innan jag vet ordet av så krossas Julia av en bil och dör omedelbart. Jag rusar fram och sliter upp henne i min famn och bör upp henne till ett plant golv. Jag sitter med henne i famnen och pussar henne, kramar henne och skriker av sorg. Jag somnar där på golvet med Julia i min famn, gråter mig till sömns....
Sen vaknade jag (ur drömmen) och gråter... Sängen var blöt av svett och kudden av tårar. Blev så rädd att jag rusade upp i hennes rum för att se så hon verkligen låg där och var okej, och det var hon.
Hon låg i sin säng ihop kurrad med nappen i munnen och snarkade. Plötsligt kändes det så oviktigt med att sluta med den där nappen.... Min älskade dotter är vid liv, frisk och allt var bara en ond dröm.
Så jag gick ner, la mig i sängen men kunde inte sova... Den där känslan låg kvar och tankarna malde. Hur skulle jag klara av att förlora mina barn? Jimmy? Mamma? Pappa? Min lillebror? Min syster och hennes familj? Hur?
Jag vet att om det som inte får hända, händer, så klarar man sig på ett eller annat sätt... men som det känns nu så skulle jag själv dö av sorg. Jag vet att man måste fortsätta leva. Leva för dom som är kvar... men hur!

Jag tror att anledningen till att  jag drömmer och känner såhär är för att jag dels såg att Sofie lämnat jordelivet. Men också så mycket som händer runt vår familj...

Nu har vi äntligen fått hem vår bäddsoffa, så nu kan vi ha nattgäster hos oss som dessutom får sig en god natts vila.
Så välkommen hit!!! Ring innan så vi är hemma bara :-)

Snacka om att barn är goa!
Hampus drog ut sladden till datorn. Jag sa då till honom att sätta i sladden igen för annars slutar datorn funka, för ström är som mat för datorn.
Han tittar då på mig och lägger huvudet på sned...
-Men mamma, jag fattar inte... Menar du att det är ström i maten?!

Nu är det gjort.... Som jag väntat på denna dag, på både gott och ont. Men nu vet jag, detta är så otroligt rätt!
Vi har varit hos pojkarnas kontaktfamilj för att hälsa på och det var helt underbart! Pojkarna kommer ha det så roligt där, dom ville ju inte ens med oss hem igen, vilket jag ser som ett bra resultat.
Innan så var jag lite osäker på om vi gör rätt och hur inskolningen kommer att gå, men alla frågetecken har nu rätats ut och jag känner en stor lättnad.
Som barn att få tillbringa dagarna där måste vara helt underbart, och väl där så slog sig pojkarna fritt kändes det som. Det var mer jag som ville ha koll på var dom var än att dom ville ha koll på mig.

Nästa vecka är det dags för att hälsa på Julias kontaktfamilj, men det kommer gå så bra. Den Julia ska vara hos är dessutom redan någon som hon träffar väldigt ofta och redan har så fin kontakt med. Den hon ska vara hos ser jag mer som en extra moster/faster än bekant. Från dag ett har dom två haft en väldigt speciell kontakt.

Snart bär det av till Hultsfred för att köra ett pass med yoga. Ska bli riktigt skönt, och jag hoppas jag klarar övningarna lite bättre idag. Det gick ju bra förra gången men det är inte så lätt kan jag lova er!

Idag är dagen D här... I eftermiddag bär det av till pojkarnas stödfamilj för att se hur dom bor.... Speciellt Hampus har längtat så otroligt mycket efter den här dagen och det känns underbart! Han är mycket väl medveten om vad som händer och vad som kommer hända. Det kommer ju säkert bli bakslag men det får vi ta när det kommer.

Imorgon är en fullspäckad dag. På morgonen har jag yoga, ska bli skönt faktiskt.
Efter det lite vila för att sen stressa hem alla ungar, för imorgon är det dags.... pojkarna ska få träffa sin nya kontaktfamilj! Känns lite nervöst och mycket spännande!!
Jag tror det kommer gå bra, speciellt för Hampus. Wille däremot kommer det nog gå lite si och så med, han är ju så otroligt mammig. Men imorgon är ju både jag och Jimmy med, så det kommer nog gå bra det här...

Jo som jag nämnt innan så är ju Hampus väldigt glad i att sitta och kolla youtube... men seriöst, vad är det för "barnprogram" dom har där egentligen? Här gäller det som förälder att gå in och stoppa känner jag.
Jag är sån så jag gillar inte att mina barn ser klipp och filmer där hjärnan exploderar, dom hugger knivar i varandra osv osv osv.
Kanske är jag fjantig, men då är det så! Jag vet att jag inte kan sätta på skygglappar och tro att dom inte ser sånt, för det vet jag att dom gör. Men när dom blir stora så kan jag alla fall känna mig stolt för att jag försökte alla fall.

Idag har jag Hampus hemma... Han är inte sjuk men inte helt okej.... Misstänker att nåt ät på G!
Vore just typiskt om han blev sjuk till imorgon, för då ska vi åka och hälsa på pojkarnas stödfamilj. Och det känns otroligt viktigt då detta blir det enda (som det nu ser ut som) besöket där jag och Jimmy ska vara med.
Känns som att det går lite väl fort... Imorgon ska vi vara med och se över hur dom bor och allt sånt. Sen dröjer det tre veckor utan att vi ska ha nån kontakt som jag har förstått det... Sen ska dom vara där fredag-lördag... Är det såhär det funkar?
Med Julia är det inga problem, hon kan sova i sin stödfamilj idag om det var så, för hennes stödfamilj har vi ju nästan kontakt med dagligen.
Men hur eller hur, det känns bra nu. Men jag vet inte alls hur jag reagerar när dagen väl är kommen... Känner på mig att en hel del tårar kommer falla ner på min kind. Är inte alls van vid att alla barn sover borta över huvudtaget, och nu ska dom var tredje vecka sova borta i två nätter. Och så ska det fortsätta under minst 6månader! Men jag ska vara glad för barnens skull. Pojkarna ser verkligen fram emot att få komma till sin familj, flera gånger per dag ska det pratas om dom! Och Julia, ja hon är helt salig av lycka att få sova hos hennes *****. Och det är så roligt att höra dom två prata om varandra, Julia säger att **** är min nu!
Och ****säger att,  nu är Julia min.
Jag störs inte alls av detta, jag tycker det är så otroligt mysigt att dom har så fin kontakt, det är helt underbart att se dom ihop.

Inget av våra barn har varit speciellt intresserade av datorer och spel.... tills nu!
Julia och Hampus är tokiga i att sitta på nätet och spela. Tack och lov för att vi har så många datorer i detta hushåll.
Och jag tror faktiskt att vi har datorn att tacka lite för att Hampus läsning kommit igång...
Och jag vet inte, förr så argumenterade jag för att barn inte ska sitta vid datorn och spela spel. Men jag har faktiskt ändrat mig. Det gäller ju för mig som förälder att begränsa tiden och se till att dom är ute, leker med "riktiga" leksaker m,m.
Så jag erkänner det... jag hade fel!

Wille och Julia har verkligen gjort stora framsteg när det gäller deras tal. Julia talar betydligt tydligare och William har ökat på sitt ordförråd.
Båda två har ju en lång väg kvar, men jag ser alla framsteg dom gör som en vinst!
Hampus kommer nu få träffa en talpedagog pga att han säger e istället för i. Hans r har däremot blivit mycket bättre, han säger det nästan helt perfekt!
Så varför skriver jag om detta? Ja, dels är det väl för att jag har brist på saker att skriva om. Eller jag har massor att skriva om, men allt lämpar sig inte.
Sen är det ju faktiskt så att släkt och vänner läser denna blogg, och för dom kan detta vara intressant.

Bilder från dagen!!

Trött!!! Sov väldigt bra inatt men är ändå sket slut.
Nu har vi 5 barn i huset och det märks... på ett positivt sätt! Innan jag och Jimmy fick första barnet så sa vi att vi ville ha 6barn... men jag tror nog jag nöjer mig med tre.
Det är inte jobbigt och det är väldigt mysigt, men jag känner att tiden inte vill räcka till riktigt. Man hinner inte ge alla barn den tid man önskar att man kunde.
Leo är ju 4år men kommer otroligt bra överens med Hampus. Just nu sitter dom framför datorn och kollar klipp, mysungar!
Meja och Wille springer runt bordet och leker med bilar.
Alla kommer så otroligt bra överens!! Inget bråk alls, helt underbart.
Vi måste verkligen skärpa till oss när det gäller att hälsa på... När det går så lång tid mellan gångerna så missar man så mycket.

Igår fick vi besök... Jimmys bror och hans barn kom på besök! Huset är fullt av ungar och jag älskar det!!! . Jag har verkligen saknat Kimmys barn och jag har inte mått så bra på sista tiden, så att dom kom var som  skänk från ovan, så bra som jag mår nu har jag inte gjort på lång tid.
Jag vet inte om dom stannar en natt till, men jag hoppas det.
Och det märks på Jimmy att han saknat sin bror, det märker man väl. Det är verkligen roligt att se dom två ihop, det spelar ingen roll hur lång tid det gått sen dom träffats men när dom väl är i samma rum så är det som att tiden stått stilla...

Och idag är vi lite busiga... Jag är själv med Hampus, Wille Leo och Julia. Kimmy Jimmy och Meja är och köper frukost... Men.... Vi som är hemma äter glass till frukost redan nu.... Man måste få vara lite busig ibland!

Nåt som oroat mig är att jag ska missa en massa när jag är sjuk... Jag har därför försökt att ta mycket foton (ni som känner mig vet), för jag funkar ju lite så att jag är där, men inte "närvarande". Jag minns inte vad som gjordes helt enkelt, och det är då det är så bra med en kamera, för när jag ser bilderna så minns jag lite mer.
Nu tycker väl ni att detta låter jätte konstigt, men ett stort symtom för depression är dåligt minne och minnes luckor. Nu har jag ju en del andra saker som typ psykoser (jag ser och hör saker som inte finns eller händer), ångestattacker och stora sömn problem. Men det som förstör mest är just minnet... Det är smärtsamt att inte komma ihåg saker, och ganska frustrerande för Jimmy när han berättar något för mig och en timme senare har jag inte en aning om vad han pratar om.
MEN, jag har ändå haft ett jäkla flyt... När nåt har hänt med barnen typ tandlossning så har jag varit där! Sen fotat och skrivit här på bloggen eller FB. Det blir alltid dokumenterat på ett eller annat sätt.
Och idag hände det igen, Hampus gjorde nåt som både vi och hans fröken bara gått och väntat på... Han Läser!!!!
Visserligen så är det korta ord som; Vart, dukar osv.
Nu sitter han vid datorn och läser och faktiskt skriver! Han ljudar: Sspspee spe spelllll spelaaa spelar... (ungefär så låter det). Som om det inte var nog så har hans R rättat till sig, som så många andra barn var hans R ganska fel, men det har rättat sig fint, inte perfekt, men det är på rätt väg.
Men vi har nu skrivit på papper att han får hjälp av en talpedagog. Han vänder ju lite på saker som Feka (=fika), så det är lika bra att rätta till det nu än att bara vänta på det.

Jo just det, höll ju på att glömma en sak. Igår blev jag erbjuden ett jobb....

Ja men det var ju ett roligt väder att vakna till! Som det ser ut så lär det inte bli speciellt varmt dom närmaste dagarna heller... Klag, klag, klag! Att man aldrig kan vara nöjd.

Trött som tusan är jag dessutom, ögonen vill bara trilla ihop... Och det var samma sak igår, somnade på soffan vid 20 och där sov jag tills Jimmy sa till mig att gå in och lägga mig i sängen. Och ändå är jag så trött idag, was!?

Har för övrigt fastnat för ett ord... Är man som jag och följer massa serier så är detta tyvärr lätt, att fastna för ett ord alltså.
Mitt ord är: BAZINGA!!!
Hur använder man sig av ett sånt ord kan man ju undra... Men det kan d använda om du dragit ett skämt, bazinga står då för: fattar du!!
Man kan även bara använda det för att förstärka nåt som hänt.
Svårt att förklara hur man använder ordet, ni får helt enkelt prova er fram... När ni använder det rätt så märker ni det!