Idag är det en sån där dag då allt bara tar emot... dagen tar aldrig slut känns det som.
Barnen klättrar på väggarna av tristess och jag vet inte hur ja ska göra för att aktivera dom.... Eller det finns massor med saker man skulle kunna göra, men det bara spårar ut. Min största önskan (efter det att barnen ska få vara friska och ha en underbart liv) så önskar jag att jag var en sån där mamma som gör en massa med sina barn.... Ni vet, en sån som kommer på de mest roliga saker (ur ett barns perspektiv). Till exempel göra trolldeg, baka, möblera om, måla ner ungarna med vattenfärg, bygga kojor!! Ni ser! Det finns ju massor med ideer i mitt huvud vad man skulle kunna göra... men att gå från tanke till handling är svårt... Det vill sig liksom inte. Och jag kan inte förklara det där riktigt, jag vill men kroppen lyder inte och jag orkar inte. Tröttheten som just nu infunnit sig är lamslagande... jag orkar inte ens tänka logiskt. Då är det illa...
Som om det inte vore nog så jobbar Jimmy natt hela veckan och jag ska då sova ensam med barnen. Nu har jag ju gjort det ett par gånger och det har gått toppen. Men jag kan ändå inte få bort känslan av ensamhet och ett sting av obehag. Ni som känner mig vet att jag är rysligt mörkrädd. Men kanske är det dags att ta tag i det... vuxen och mörkrädd är nåt som inte vill gå ihop riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar