Dagen D är här.

Idag gäller det... jag ser fram emot den med blandade känslor... Glädje och rädsla!
Barnen ska sova hos sina kontaktfamiljer för första gången... Nu är det dags.
Jag ser som sagt fram emot det, bara en sån sak som att ta en promenad när vi känner för det... Sova en hel natt. Ta sovmorgon ihop. Börja morgondagen med en lugn frukost, bara jag och Jimmy.
Efter allt slit med jobbet, mina sjukdomar och allt runt om oss så är vi ta mig faan värda detta! Ni som tycker annat kan hålla käften och lägga er avundsjuka på nåt bättre! Så det så!
Dom som ska vara kontaktfamiljer till våra barn är noga utvalda och det känns så rätt! Julias kontaktfamilj är hennes fröken. Relationen dom har är mer som att Julia ser henne som en moster. När det kommer till mig så känns det som att jag lämnar över Julia till min syster. Tryggt kan jag lova er!
När det kommer till pojkarnas familj så känns det minst lika rätt! Dom är öppna, man känner sig så välkommen i deras hem. Dom är så trevliga och man trivs verkligen i deras närvaro. Dom är helt underbara med barn och jag vet att våra pojkar blir väl omhändertagna hos dom.
Så med andra ord så känns detta bra, jag känner mig trygg i våra val av familjer, och kontakten vi fått med dom understryker att vi verkligen gjort rätt!

Så nu är det dags för mig och Jimmy att lära oss att umgås bara han och jag... Den blir ny! Eller ny och ny, vi har ju haft barnvakt lite då och då, men det är 2år sedan vi hade barnvakt på det här sättet.
Men vi har kvällen planerad likaså morgondagen.