Att må psykiskt dåligt är nog det jobbigaste jag gått igenom under hela min livstid, och nu räknar jag självklart inte med dödsfall, det är jobbigt på ett helt annat sätt.
Att vakna upp en morgon och inte känna igen sig varken till utseendet eller sitt sätt är svårt... Se sig i spegeln och undra vem det är.... Känna sig som en främling.
Tankarna man tänker är sånt den "riktiga" du aldrig skulle tänka och du säger saker du normalt sett aldrig skulle säga.
Jag personligen blir arg när jag mår dåligt. Jag blir otroligt arg på allt och alla, trött, vill inte göra något mer än att sitta hemma ensam och bara få va, jag hör dessutom folk prata... folk som inte finns där.  Jag faller bort och drömmer mig bort, och jag ser saker som inte finns där... För att sen tala om minnet, allt som ska göras skrivs upp, men trots detta så glömmer jag saker. Min almanacka är full av möten, tider och post it lappar.
Just det där med att bara vara hemma är inte bra.... Jag tänker för mycket, analyserar allt jag gör, tänker på allt som händer.
När jag mår dåligt så vore det ultimata att leta sig ut, träffa folk... men det är svårt... Man orkar liksom inte ta sig för det... man låter sjukdomen ta över och vips så sitter man där... ensam med sina tankar.

Anledningen till att jag skriver om detta är för att beskriva lite för den som inte haft mina sjukdomar hur det tyvärr ser ut.
Som nu, vi har massa möten framför oss och jag vet inte hur jag ska få ihop det. Jimmy väljer att jobba och låter mig ta allt som har med hemmet, stödfamiljerna, möten.... Allt!
Och jag vet inte hur jag ska få folk att förstå. Jag orkar inte!! Jag vill klara mig själv, jag vill kunna må så bra att jag klarar av att ensam bo med barnen och klara av att vara mamma och må bra.

Jag mår inte bra. Jag misstänker att jag går bakåt i min tillfriskna igen... Jag känner mig arg, jag har svårt att se det roliga i livet... Jag är trött och kan sova bort mitt liv, om jag lät mig. Jag tänker, tänker och tänker! Och jag har jobbiga tankar... Inte som förr, men jag tvivlar en hel del på vissa saker.
Att må såhär gör mig livrädd! Jag känner att jag mår sämre för varje dag som går, och vad ska jag göra!?
Det rätta vore att ringa psyk och få prata med nån läkare... men som jag mår nu så är jag rädd att dom slussar mig vidare till västervik, och vem tar då hand om barnen? Jimmy måste ju jobba.
Nej, jag får bita ihop och köra på... jag vill inte att det går för långt denna gång, men risken finns...
Och jag känner mig otroligt rädd.