En sak som jag funderar lite över är hur mycket jag egentligen upprepar mig här på bloggen. Ni som varit med ett tag vet att minnet blev jättedåligt när jag blev sjuk. Ju bättre jag blev desto bättre minne fick jag... Nu har det än en gång vänt och minnet sviker mig. Vad detta beror på har jag ingen aning om... Medicinerna? Stress? Förändrade rutiner?
Många faktorer på samma gång tror jag.Tråkigt nog så mår jag inte så bra längre, det verkar som att det har vänt lite... Är på väldigt dåligt humör för det mesta, kort stubin (kortare än vanligt alltså), trött, knut i magen och en klump i halsen, känslan av sorg hela tiden, psykoser... och så minnet då.
Nu är det nog många som lägger ihop detta inlägg med det jag skrev igår om min vän, men gör inte det är ni snälla. Så som jag mår idag beror på min depression och mina psykoser, inte att jag skulle vara gravid, för det är jag inte, har varit gravid 6gånger i mitt liv så jag har lärt mig hur jag mår i början! Tror jag... Jag bör inte vara det alla fall. Slut på den diskutionen!!
Men upprepningen som sagt, jag ber om ursäkt om ni får läsa många saker om och om igen. Ibland är det med mening jag upprepar mig, ibland ofrivilligt.
Jag använder ju denna blogg som min dagbok, därav min ärlighet och anledningen till att jag är så öppen.
Då är det nog någon som undrar varför jag låter vem som läsa min dagbok. Jo, det är för att kanske finns det någon som lever på gränsen som läser detta och tar mod till sig och ber om hjälp.
Det kan även vara så att den som fått hjälp men är i början läser här och ser att det blir faktiskt bättre, även fast det går upp och ner hela tiden.
Dessutom är det ett väldigt bra sätt för vänner och familj att följa hur jag mår. Jag är en sån person som bäst uttrycker mig med skrivning, inte sagda ord. När man skriver saker kan man stanna upp och tänka efter lite... Ibland tar ilskan över och det kan bli ett mycket klumpigt inlägg. Men då kan man lugna ner sig och antigen ta bort inlägget eller skriva en förklaring till varför man skrev och känner som man gör.
Frågar man mig ansikte mot ansikte hur jag mår så svarar jag antagligen "bra". Allt för att slippa fler frågor... Att skriva känns lättare, både när det gäller positiva saker och negativa.

På tal om skrivning. Idag hade jag fått en kommentar på ett foto, det stod inget "speciellt" men det betydde desto mer. Tack ♥

(idag har jag gjort nåt stort förresten, jag har haft shorts på mig... På stan!!! Det hör inte till vanligheten kan jag lova er. Hur det kändes? Otroligt skumt, men dock ganska behagligt...! Synd bara att man ska vara så blek, ser ut som ett blått vandrande spöke. Tyvärr så blir jag inte så brun, bränner mig, får eksem, blåsor och klåda... sen försvinner det och den ljuvliga vit/blå färgen kommer fram igen. Vackert. )