Nu ska man lära sig att umgås med maken med....

Det börjar dra ihop sig... På fredag är det dags att lämna ifrån oss alla tre barn till deras stödfamiljer. Känns både nervöst och skönt.
Barnen ser verkligen fram emot det, och jag med. Men det känns ändå lite konstigt.... Jag menar, vi är ju så vana vid att alltid ha nåt barn med oss. Blir liksom inte att folk skriker efter att få låna alla våra barn på samma gång.
Det finns bara en ända person som faktiskt erbjudit sig att ta alla våra barn en hel helg, och det var min syster. Den helgen var helt underbar... jag levde länge på det.
Nu är det ju bara frågan vad vi ska hitta på!! Att bara vara hemma och njuta av tystnaden funderar vi starkt på... men jag tror att jag kommer tycka det känns mest jobbigt, när huset blir tyst så kommer jag känna av saknaden... Jag vill verkligen inte lägga tiden på att fundera och oroa mig. Jag vet att barnen är i tryggt förvar så jag har ingen anledning till att oroa mig.
Pojkarnas familj är toppen, så otroligt naturliga!! Jag fastnade för dom direkt.
När det gäller Julias familj så är jag inte orolig ett dugg!!! Känslan att lämna bort henne är som att lämna bort henne till min syster, känner ju hennes "stöd-mamma" så väl, och hon känner till allt om mig och Jimmy. Vi mötte henne idag när vi var och handlade, Julia blev helt galen av lycka att få se henne.... Och jag fick en så varm känsla i kroppen, dom har köpt tandborste och tandkräm till henne så det alltid ska finnas där. Dom har även fått kläder från en tjej som Julia kommer få använda. Allt med dom känns så välkomnande, dom vill verkligen ha Julia, och det värmer att se dom ihop. Julia kommer må så otroligt bra av detta, det vet jag!
Det kommer gå bra för pojkarna med, det vet jag. Hampus älskar att få vara hos dom, det finns ju så mycket att se och göra!! Wille var tveksam men så fort dom kom dit så lossnade allt och båda pojkarna kände sig som hemma. Men det är ju inte så konstigt, så välkomnande, naturliga och mysiga. Det kan ju bara bli härligt!

Nu återstår ju frågan VAD ska vi göra? Ta dagen som den kommer och göra vad som faller oss in?
Ja... kanske...!