Idag var jag och Julia iväg för att hälsa på Julias kontaktfamilj, och det känns så rätt!!!
Har från första början (när dom erbjöd sig) känt att det är rätt, där hör Julia hemma... Och idag fick jag bevis för att det är så. Direkt när vi kom fann hon sig tillrätta och hittade "sin plats". Dessutom så fick hon en kompis, bara sådär!
Detta kommer bli bra, det känns i magen.
Och på söndag är det dags att hälsa på pojkarna kontaktfamilj igen. Dom har en lite annan inskolning hos sin stödfamilj än Julia. Men det beror på att Julia känner sin så väl, så där behövdes ingen inskolning, men pojkarna har bara träffat sin en gång...
Så om två veckor är det dags... då ska dom sova sin första natt hos sina "familjer"!
Jag tror det kommer gå bra. Det viktiga är att jag och Jimmy känner att det är rätt. På det sätter kan vi överföra den positiva synen till barnen och det är bra.
Men jag kan ändå inte låta bli att känna ett sting av dåligt samvete... gör vi rätt?
Det verkar ju rätt, jag menar barnen ser verkligen fram emot det och är så nyfikna på det här. Och som alla (nästan) säger så är det inget fel vi gör, tvärtom.
Vi har inte blivit anmälda (bara så vi gör klart den saken), vi har bett om hjälp. Att be om hjälp har jag fått lära mig är ingen svaghet, det ses som en styrka. Så jag är stark!
Och om jag får vila upp mig så kommer jag orka på ett helt annat sätt när barnen är hemma. Och jag hinner ju träffa dom. Dom är hemma hela veckorna och är bara borta var tredje helg. Inte mycket alls ju.... det är ju så ofta som dom flesta har barnvakt.
Och detta med dåligt samvete är ett problem hos mig, inget som barnen bidragit till. Det ligger helt hos mig men jag tror det kommer gå över så fort jag ser hur bra allt går.

Det finns mer att berätta om, men jag sätter punkt där. Kanske berättar jag mer om vad som hände och sades ikväll när jag får tid.
Nu ska jag gosa med Julia och vänta hem pojkarna som är på ALV med mormor och morfar.