Idag har jag Hampus hemma... Han är inte sjuk men inte helt okej.... Misstänker att nåt ät på G!
Vore just typiskt om han blev sjuk till imorgon, för då ska vi åka och hälsa på pojkarnas stödfamilj. Och det känns otroligt viktigt då detta blir det enda (som det nu ser ut som) besöket där jag och Jimmy ska vara med.
Känns som att det går lite väl fort... Imorgon ska vi vara med och se över hur dom bor och allt sånt. Sen dröjer det tre veckor utan att vi ska ha nån kontakt som jag har förstått det... Sen ska dom vara där fredag-lördag... Är det såhär det funkar?
Med Julia är det inga problem, hon kan sova i sin stödfamilj idag om det var så, för hennes stödfamilj har vi ju nästan kontakt med dagligen.
Men hur eller hur, det känns bra nu. Men jag vet inte alls hur jag reagerar när dagen väl är kommen... Känner på mig att en hel del tårar kommer falla ner på min kind. Är inte alls van vid att alla barn sover borta över huvudtaget, och nu ska dom var tredje vecka sova borta i två nätter. Och så ska det fortsätta under minst 6månader! Men jag ska vara glad för barnens skull. Pojkarna ser verkligen fram emot att få komma till sin familj, flera gånger per dag ska det pratas om dom! Och Julia, ja hon är helt salig av lycka att få sova hos hennes *****. Och det är så roligt att höra dom två prata om varandra, Julia säger att **** är min nu!
Och ****säger att,  nu är Julia min.
Jag störs inte alls av detta, jag tycker det är så otroligt mysigt att dom har så fin kontakt, det är helt underbart att se dom ihop.