Shopping!

Igår va vi som sagt i Västervik, och det blev lite shopping. fotot visar två av dom saker jag är gladast över! Har länge velat ha ett "ljus hus" och igår slog jag till, 49kr och billigare får man nog leta efter. Och så min lilla mini orkidé, hur söt som helst!

Nu blir det på tal om andra ord frukost. Julia och jag är helt ensamma idag. Jimmy blev tvungen att jobba. Otroligt träligt, men jag tänker då inte sätta käppar i hjulet för honom. Sen är det ganska skönt att jag och Julia får lite egentid innan pojkarna kommer hem! Nej... Om man kanske skulle köra igång lite sakta... Idag är det slött...

En mycket bra och skön känsla.

Idag for vi till Västervik med min familj.
Och jag säger bara det... helt underbart. Sagt det förr men det kan gärna få upprepas: Jag mår som bäst när jag har min familj med mig.
Och jag vet inte vem som är lyckligast, jag eller Julia!?

Hon fick för övrigt välja sitt godis igår och idag, och nu andra dagen i rad har hon valt morötter! Duktigt ju!! 
Så nu står hon där ute i köket och skalar för fulla muggar.

Snart kommer Jimmy med hämtmat, och den äter vi upp framför tv;n har Julia bestämt. Och har hon sagt att det blir så, ja då är det lika bra att lyda.

Ett möte klart, och som Jimmy redan förutspått så var det inget att oroa sig över, så typiskt mig att måla faan på väggen!
Snart bär det av till Västervik en sväng, fika och njuta av att helgen är här! Snart kommer Julia hem och pojkarna åker... Saknar dom faktiskt redan. Men det är väl som så att man saknar inte kon förens båset är tomt!

:-S

Idag är det så mycket som händer.
Vi har ett viktigt möte vid 10. Jag är skitnervös och orolig! Jimmy tar det med en klackspark.... Önskar jag med kunde det, men jag är ju en sån orolig och nervös person, så jag håller ju på att dö så fort telefonen ringer...
Men mötet. När det är slut så kommer Jimmy ha rätt, det var inget farligt.

Sen ska jag till Västervik i eftermiddag. Nej, inte lägga in mig, inte än. Jag ska dit med min kontaktperson. Vi ska dit bara för att! Dels för att komma från stan och göra nåt annat, men även för att jag inte ska vara så rädd är det väl är dags... man kan säga att jag håller på och vänjs in i att vara i västervik. För den dagen kommer, oavsett jag vill det eller inte.

Annars då? Jo en sak är jag glad över! Inatt vaknade jag inte i panik för att det kliade i kroppen, anledningen till det beror antagligen på tavegylen jag tog igår... ja, ännu en medicin. Men om det är tack vare den så är jag evigt tacksam. Men jag är ju inte piggare för det. Jag vaknade ju ändå fler gånger, men som sagt, inte i panik. STOR skillnad ska ni veta.

Nej.. om man skulle starta upp dagen på allvar nu.

Ah, men vad faan!

Jag längtar efter att det blir första advent så man kan få mysa till det här hemma (ja man kan mysa till det utan julsaker, men det är ju just det där mysiga med julsakerna med, dom är liksom pricken över i....
Men HUR dumt är inte det då?
Jag hatar snö, jag hatar, is, jag hatar kyla. Mycket logiskt att då längta efter julstöket...
Sagt det förr och säger det igen... det är inte helt okej med mig... som att ni inte redan visste det.

Annorlunda...

Ikväll är det lite konstigt här hemma, och kommer vara ända tills på söndag kväll.
Julia är idag hos sin kontaktfamilj och kommer hem imorgon. Pojkarna åker när Julia kommer ungefär, och stannar borta till söndag.

Men jag gillar detta. Idag har vi haft mys med grabbarna. Hämtmat framför tv;n, godis och bara tagit det lugnt.
Imorgon ska vi ta med Julia och äta ute någon stanns, och på lördag åker vi till Västervik en sväng.
(det är mycket möjligt att jag redan berättat det för er i tidigare inlägg. ber i såna fall om ursäkt för det, men jag har lite svårt att komma ihåg vad jag skriver. Och jag är för lat för att kolla efter...)

Nu ska jag snart småslummra på soffan. Har inte haft tid att vila mig alls idag... allt har bara gått i ett. Och jag är ganska säker på att resten av veckan kommer se lika dan ut.

Tittar man på detta foto så kan jag nästan tycka vi har många katter (det är kanske lite svårt att urskilja, men det är tre)! Men ack så mysigt.

Har visst fått in en virrvelvind (stavas det så??) i huvudet!

Det är så otroligt mycket att hålla koll på nu.
Fritidstider, dagis tider, möten, inte bara ett utan två, "överlämning" av barn, och någon stans där ska allt annat göras...ja ni vet, städa, tvätta, laga mat... Jo men ni vet, ni är ju inte helt ovetandes av hur livet funkar.

Men jag ser faktiskt fram emot en del. Idag åker julia till sin kontaktfamilj och sover över till imorgon. Så idag har vi chansen att hitta på något med bara pojkarna.
Och imorgon när Julia kommer hem så åker pojkarna till sin kontaktfamilj och sover där till på söndag. Så då har vi chansen att hitta på nåt med Julia. Planering!

Men jag har två möten som är imorgon, och jag vet inte vad jag tycker om dom... Det ena är med familjeteamet och soc, uppföljning av hur det känns för oss med familjerna, om vi tycker det funkar, berätta om nåt inte är bra (nu finns det ju som tur va bara positivt att säga, tack och lov). Jag vet inte varför men det känns jobbigt, men det är väl så helt enkelt,
Det andra är ett lie annorlunda möte. Jag ska in med min kontaktperson från Bryggan till västervik. Vi ska åka dit bara för att va där, ta en fika och prata. Detta möte känner jag mig inte orolig över, jag känner mig väldigt trygg med henne, så det kommer nog bli riktigt trevligt!

Nä, dags att sätta fart!

Man kan lära en gammal hund att sitta!

Nu ska jag lära mig att blogga på mobilen... Smart drag av nån som fattar noll när det gäller teknik! Men det ska nog gå bra det här. Blir ju lite enklare att lägga upp foton med, kanon ju! Nä nu ska jag försöka få Hampus i säng. Blir så sur att det ska bli bråk hela tiden, och det gäller Julia och Wille med! Nej... Om man skulle sätta lite fart. God natt till er mina vänner, och annat löst folk!

En sån dag....

Idag har jag en sån där dag... en dag man vill ska gå fort så man kan lägga sig igen.
Jag mår varken bättre eller sämre.. jag står där i mitten och ja, bara är.
Har faktiskt börjat vänja mig vid detta nu... att befinna sig i ingenmansland!

Sådär, nu sätter vi punkt på detta gnäll.

Snart fyller ju Hampus år, på tal om annat! Men så dyrt allt han vill ha är.... Tyckte det var för mycket som gick åt igår ...Men men, jag hittar nog nåt.... gillar bara inte tidspressen.

Jag har en hat-kärlek i mitt liv,

Mina mediciner... Hatar dom men älskar dom.
Att ta så mycket mediciner är hemskt, det ta mig tusan inte rätt! Jag vill inte, jag hatar dom!
Men, så kom det där men... jag älskar när man tagit dom och man slipper oro, krypningar i kroppen, skakningar.
Jag vet att det är abstinens... eller jag tror det är det? Och jag ska ju faktiskt ta tag i det... snart.

Jag sover mig igenom dagarna,,,

Äntligen har vi skaffat oss en stor och fin soffa! Är så otroligt nöjd över den!! Jippiiiii!

Dagen i dag har gått bra... jag har sovit mig igenom den. Jag har märkt att det bästa sättet för att få slippa mig själv en stund är att sova. Med all medicin i kroppen blir man trött av....
Så sjukt tragiskt!
Jag undrar om jag ens ska förvänta mig att bli "frisk" igen... jag tror inte det. Vissa mediciner kommer jag få äta för rästen av livet .
Men det är det värt, både jag och Jimmy har pratat mycket hur vårt liv hade sett ut nu... och det låter hemskt, men tyvärr sant... jag hade inte funnits kvar i livet,,, det är otäck att ens tänka på det.
Tankarna finns visserligen kvar, med dom skulle jag aldrig "lyda" längre.
Jag har för mycket att leva för ♥

Hade skrivit ett långt inlägg... och vad händer då tror ni??
Datorn lägger av,,, Blir så trött!!!

Alltså, åh!
Jimmy skulle sätta sig och betala lite räkningar. Sagt och gjort... förutom att ungarna har tagi hans bankdosa så nu är den låst! Bara sådär!
Han fick ju skaffa en ny bara några veckor sedan, då var det min tur att trycka fel....
Men om man tänker efter... det kan ju vara jag och inte barnen... Seriöst alltså!
Jag mins ju inte att jag tryckte sönder den förra... så vem vet.... Skrämmande tanke!

Har för övrigt var på långpromenad idag, i Gullringen rättare sagt. Riktigt trevligt trevligt, och roligt sällskap.
Gick över en sjukt hög bro med, tusan alltså så häftigt! Fast om jag ska vara ärligt så var jag inte vidare katig när vi gick där... halvsprang, höll för ögonen och skrek... Pinsamt! Men snacka om adrenalin chock!

Idag har jag verkligen ingen bra dag.
Det är inte psykiskt, det är fysiskt... känns som att jag kommer bli sjuk, väldigt snart!
Och jag vill inte. Ja för den delen, vem tusan vill bli sjuk??

Som om det inte är nog så strular Julia i vanlig ordning när det är dags att sova... jag orkar verkligen inte med detta just nu!

Vaken, och jag säger då det, fy faan för denna natt! Måtte det vara sista gången!
Vill ni veta?
Klart ni gör!
Julia fick jag inte säg för ens 23.
Efter det gick jag och la mig, och kvart över två så vaknade jag med ett ryck. Julia ligger på ena sidan och Wille på andra, och alla taklampor var tända.... Den skyldiga är Julia till detta.
Och det hade ju inte gjort så mycket om det inte var för att William var klarvaken.
Men jag klandrar honom inte, så som jag levde om inatt så är det inte konstigt om ha inte kunde sova.
Och anledningen till att jag levde om var krypningar i kroppen, sen kommer ångesten som ett brev på posten.
Det känns så hemskt, man känner att det kryper under skinnet men man kan inte få bort det.  Så det slutade med att jag fick ta mer lugnande. Är nog delvis det som är det skyldigt till min dåsighet idag.

Nu ska jag nog äta frukost. t

Jag skriver inget mer kväll.
Är så trött, och dessutom har jag tagit min kvällsdos och den gör det väldigt svårt för mig  att skriva. Mitt i en mening kan jag glömma bort vad jag skev... dessutom så har jag inga . vettiga tankar ändå just nu!

God natt och sov sött

Giv mig styrka!!

Jag är så trött.... så hemskt trött.
Gårdags kvällen och natten tog musten ur mig verkar det som.
Och så tror jag en del är stress och ångest... DET tar på krafterna!
Anledning till detta är att Jimmy jobbar natt och jag är ensam. Det är ju på kvällen (och tydligen på tidiga kvällar med tanke på incidenten igår) som mina små hjärspöken kommer fram och jag , ja... vad ska man säga, tappar kontrollen över mig själv?!
Jimmy kan ju visserligen inte göra så mycket, men det är ändå en trygghet att han finns där att ingripa när det sätter igång.
Fast uppenbarligen klarar jag mig själv, jag gjorde det ju igår och inatt.

Nähä, nu är det dags att väcka min bättre hälft.. om en stund.. han tar nog inte illa upp med att få liga kvar en stund till.
 Och alla tre barnen sitter så snällt och målar, så det känns ju inte som att jag behöver hjälp för tillfället.

Söndag då.
Jimmy ligger och sover, barnen leker för fullt (jag förstår inte hur Jimmy kan sova i allt detta oljud.... men det blir väl kanske lätt om man är tillräckligt trött.
Så nu håller jag på att försöka vara på övervåningen istället. Det blir ju lite tystare så..
Och när han väl vaknar så ska vi ha lördags mys! Japp, du läte inte fel, och jag skrev rätt.
Saken är den att vi hade inte tid varken i fredags eller lördags... kan ju bli sådär ibland. Men eftersom det är tradition så får vi helt enkel byta dag. Huvudsaken är att barnen får "myset"!!
Jag vet att det nog verkar konstigt att låta barnen äta godis på en söndag och dessutom mitt på dagen. Men det ligger till såhär, igår var det lördag och dom fick inget godis då. Och att dom får godis mitt på dagen beror på en så enkel sak att jag vill inte att dom äter godis nära inpå sovdags. Inte för att dom blir "socker höga", det är av den anledning att om dm äter för mycket och får ont i magen, och den värken hinner försvinna innan det är dags att sova.
Smart va..?!

Och Julia har nu gjort sin andra natt utan att ha napp. Inte ens frågat efter den! Jag är så stolt över henne!
Och en sak till, jag är så jäkla stolt över mig själv, att jag vågar tro på att jag gör rätt med mina barn... En sak som jag alltid gör med mina barn när det gäller napp, flaska, blöja och allt sånt är att vänta ut dom! När dom är redo så säger dom till, så då tar vi bort det som ska bort. Det bästa med detta är att det blir inte masa onödigt bråk. Perfekt ju!

Idag var det dags för Thilda att döpas.
Dom kom in i kyrkan och lilla gobiten var så vaken och ville se allt!
När dom skulle blöta ner hennes hår så sa hon inte ljud, så duktig ♥
Efteråt blev et middag hos Vickan och Nicke. Otroligt fina och goda smörgåstårtor,
Dom gjorde ni för jäkla bra! Smakade underbart, och dom var ju så fina!!
Tråkigt nog så fick jag inte chansen att gosa med lill ♥, men det dyker upp fler tillfällen!

Men på tal m annat... jag är säker på att jag håller på att blir galen.... och det känns för jävligt ska ni veta. Satt i bilen på väg hem, plötsligt ser jag ett djur... det var en blandning av groda och padda! Jag skrek till min mamma att hon inte får kör över den!
Nu kommer det läskiga: Varken min mamma, Jimmy eller nåt av alla barnen såg det jag såg.
Det konstiga är att det brukar komma på kvällen... inte vid den tiden.
Men som med allt annat kan jag ju inte styra över vad som rör sig i huvudet.
Egentligen så vill sjukhuset att jag kommer direkt när detta händer, men jag kan ju liksom inte lämna huset,  vem tar hand om barnen? Jimmy jobbar ju. så jag kan inte ta ledigt hux flux!
Äh, jag orkar inte skriva mer.

Tjing!!!

Det är väl lustigt att man aldrig kan bara få må bra!

Igår hade jag en helt underbar dag, jag skrattade, jag umgicks med barnen, jag var ensam med barnen, allt kändes så otroligt bra! Precis som att den här skiten jag lever med varje dag sakta höll på att försvinna.
(Jag vet att den inte gör det, men man måste få drömma ibland. Och hur jag än mår så måste jag ändå få bort massa mediciner)
Men alla fall, jag sövde barnen och fixade med allt sånt. Sen gick det käpprätt åt helvete med allt!
Fick svaga psykoser hela tiden.
Tack och lov så hade alla barn somnat när det började.
Tänkte först skriva och förklara hur det ser ut för mig när det blossar upp, men jag tror inte folk egentligen vill veta det.
Hur länge det varade vet jag inte. Jimmy kom alla fall hem och fick mig i säng.
Fy fan, stackarn jobbar arslet av sig och så kommer han hem till en "galen" fru! Hur han orkar vet i faan... men det är väl inte konstig att han har så mycket ont i huvudet.

Sen till ett litet problem... om jag får psykoser nu så måste jag ringa och kanske komma in till sjukhuset, eftersom medicinerna jag äter uppenbarligen inte funkar.
Men idag hinner jag inte, och Jimmy jobbar natt nu tre nätter framåt.
Och så mitt lilla problem, jag vill inte tjata efter barnvakt åt barnen. Jag vill liksom inte belasta andra för att jag är sjuk.

Well well... vi får se.

Man ska inte ropa Hej för ens man är över bron....

Men jag tänker nig viska lite....
Igår slängde Julia sin nappar... Hon var för stor sa hon (och det är ju väldigt sant)!
Så hon slängde dom, jag smög tillbaka och tog upp dom igen utan att hon såg något... Och anledningen till det är att jag vill spara dom.

Så jag tänkte som så, jag tar den här striden med henne. Jag är ändå ensam med barnen, och Jimmy har väldigt lätt att bli irriterad. så det kändes lägligt att ta detta ensam.
Men alla fall. Dagen gick, ingen napp. Det blev kväll, ingen napp. Dags att sova, ingen napp. Vaknade av att hon kom och la sig hos mig i sängen, men frågade inte efter nappen. Och nu leker hon för fullt, UTAN NAPP!

Vågar jag ropa hej? Såhär lätt kan det väl inte gå?!
Det gjorde ju visserligen det med Hampus... men sån tur kan jag väl ändå inte ha?

Ikväll har jag verkligen haft kvalitetstid med alla min barn.
Först ut var Hampus, vi köpte dop-present till underbaraste Thilda.
Sen skulle jag välja ut vad jag ska ha på mig imorgon... Då kom Julia och hon tyckte att hon kunde fixa det. Sagt och gjort, hon klarade det!!
Sen letade hon fram kläder som påminner om mina... vi kommer med andra ord klä oss ganska lika imorgon, men jag bjuder på det. Julia är så stolt över att HON fick välja kläder till både mig och till sig själv.. Hon börjar bli stor nu... och jag ÄLSKAR det! Mysigt med bebisar såklart, det är en helt underbar tid.
Men det har sin charm med "stora" barn med, bara det där att se en film ihop och sen prata om filmen. Eller som Julia, min lilla hemhjälp, när hon är det det humöret alltså...!
Och så Wille... min mysiga lilla pojke.. Vi låg på soffan tillsammans och gosade. Kramar, pussar och leenden, underbart!
Så ikväll må jag ganska bra! Jag är långt ifrån klar i huvudet, det känns mindre bra, men jag tror inte barnen reagerar direkt på det.... eller jo, det gör dom ju... barn ser och hör allt och känner av allt.

Men summam av detta inlägg är att jag är en bra mamma!
Jag har egentid med var och en när det behövs. Jag ser mina barn. Jag växer med dom och utvecklas varje dag,

Att få barn för mig är äkta kärlek!

Man blir ju mörkrädd!!

Satt och läste tillbaka lite på bloggen och jag skäms!
Jag använder mig av ett program som direkt markerar om jag stavar fel, lyx! Det ända med detta är att det ibland blir fel ord på fel ställe.
Som på ett ställe, jag skulle skriva BLAND. Ordet blev BLAD.
Helt fel... men nu om man läser den meningen så förstår man vad det ska stå, men ändå.
Jag vill gärna att det inte ska vara stavfel, orden ska rätt, punkt och komma vid rätt ställe... ja ni vet, bra helt enkelt.

Nu ska jag snart fixa med en sak.... jag vet inte om det är jag eller Jimmy som tar sig vatten över huvudet... båda antagligen för ingen av oss stoppar den andra.
Julia ska ha kalas... ca 8barn är bjudna och jag vet inte hur många av dom som kommer. Alla hoppas vi ju på, för Julia vill ju ha dom här.
Nästa helg har vi avlastning, men Julia kommer vara hemma pga lite saker. Inget konstigt med det.
Så då tänkte vi att det är ju ett perfekt tillfälle att Julia då har kalas!
Så idag har jag fått namn och adresser till alla dom som är bjudna och jag ska sätta mig och skriva inbjudningskort.
Jag ser faktiskt fram emot detta, Julia älskar att få stå i centrum, och vilket bättre tillfälle att glänsa finns det...
Men det blir jobbigt, jag kommer nog hålla mig i skymundan och överlåta detta till Jimmy och jag vet hur detta kommer sluta. Jimmy kommer genomföra detta oavsett hur det ser ut med mig. Han kommer leka med dom, måla deras naglar och vara den super-pappa han alltid är.
Jag är så glad över att jag gifte mig med Jimmy. Tror inte många män hade ställt upp så mycket som Jimmy gör...
Men, ett stort men.... både jag och han vet om vad som kommer hända... men båda går som katten kring het gröt. Vi vet att vi behöver prata om hur vi ska lägga upp det med min sjukhusvistelse (när den nu blir), när det skulle passa och en massa mer... men båda han och jag undviker det... Och det är väldigt konstigt, ingen av oss har svårt att prata, vi har alltid haft lätt att prata med varandra, men detta är svårt, och jag vet inte varför.
För min del är det nog rädsla... öppnar jag ögonen så kommer jag se hur dåligt jag faktiskt mår (vilket jag idag är mycket duktig på att dölja.)
Och samma sak gäller nog Jimmy. Han är ju som man säger medberoende (när det handlar om droger och alkohol, men även vid sjukdom). Han lever ju med mig så mitt mående blir ju vardag för honom, så hemskt egentligen!

Well well... det löser sig nog sa gubben som sket i slasken.

Imorgon är det dop på schemat, och jag har äntligen fixat med godingens (nej, inte Jimmy, Thilda!) presenter. Hoppas hon blir nöjd.

Imorgon vankas det dop! Den underbaraste Thilda ska döpas. Jisses vad jag gillar den tösen, helt underbar på alla sätt ♥
Idag ska mamma följa med mig ner till stan så jag ska köpa dop present. Jag vet vad jag ska köpa redan, men inte hur det ska se ut.
Och som en skänk från ovan så fick Jimmy byta skift, så han kan följa med, på dopet alltså! Jag hade ju åkt med alla barn själv, det var ju det som var tanken, men nu slapp jag det. Kanske kan jag då få tid att sitta ner och faktiskt se bitar av dopet.... vilket jag vet att jag inte hade fått om han inte var med.

Annars då? Jo men det känns ganska okej. Känns som en hel del tyngd på axlarna har släppt i och med att jag nu har bestämt mig, är det inläggning som går åt så gör jag det. Jag vet som sagt inte när, det ska passa med annat med, och jag har inte pratat med någon läkare ännu om att jag går med på det.
Jag tror det är som så att jag drar ut på det in i det sista bara för att!
Och det är precis detta jag menar!! Jag är så medveten om vad jag gör och inte... som nu, jag är medveten om att jag drar ut på det... men jag kan liksom inte stoppa det eller vad an ska säga....

Jag vet nu vad som behöver göras.

Jag måste gå med på läkarnas krav, och det är innan det sker med tvång.
Att det skulle ske med tvång är jag ytterst tveksam om. Jag är ingen fara för mig eller någon annan.

Men som sagt, inläggning.
Såhär är det. Näste vecka åker jag till västervik med min kontaktperson. Vi ska åka ner och bara se... titta på huset, känna... kanske gå in om vi fått tillåtelse tills dess. Ta en fika och sen hem.
Detta är bra för mig. Jag får komma dit, se hur det verkligen ser ut (får en sann bild) och då kommer jag ha mycket lättare för att gå med på inläggning.

För jag har bestämt mig, jag kommer lägga in mig! Men inte innan denna helg... så redo är jag inte.
Men jag lovar er, jag kommer göra det!

Idag hade vi möte med dagis. Inget med det direkt, det var som en uppföljning om hur det funkar med allt och om det finns nåt dom kan göra för oss.
Jag och Jimmy har tyckt att allt funkar bra. Barnen blir väl omhändertagna, stimuleras och mår bra. Vår kontakt med personalen har även blivit så otroligt bra, man kan verkligen berätta om det är nåt och dom ställer upp med det kan.
Idag på mötet tog dom upp tider. Jag har ju utökat så jag har barnen på dagis när Jimmy jobbar men att jag är hemma.
Nu vill dom utöka tiden så dom kommer gå varje dag, även när Jimmy är ledig. Detta är för att barnen behöver ha dom rutinerna och sen får dagis mer chans för att hjälpa barnen med sitt tal blad annat. Och barnen får vara mer i sin grupper vilket dom trodde var nödvändigt.
Jag förlitar mig på dom. Dom jobbar med barn dagligen, och dom skulle aldrig göra nåt som inte är bra för våra barn.
För övrigt tycker dom att barnen verkar må så otroligt mycket bättre! Julia är inte trött och hängig på dagis länge, buset har kommit igång vilket betyder att hon mår bra nu, UNDERBART!
Detsamma gäller Wille-bus. Han har ju inte mått lika dåligt som Julia, men inte långt ifrån. Men nu så, nu är det fart på den grabben igen.
Så summan av allt detta:
Barnen må bra, vilket betyder allt!
Dagis kommer hjälpa oss med lite mer avlastning, helt deras ide vilket vi mottar den direkt.

Undrar vad denna dag har att bjuda på... Har en del som ska fixas, men orkar inte gå ner till stan själv.. hatar det! I eftermiddag har vi dessutom möte igen. Så ska jag få det fixat (det som ska göras) så måste det ske på förmiddagen.
Dessutom så är  det kallt ute.. jag gillar inte när det är kallt.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till... jag vet verkligen inte vad jag ska göra!
Jag känner det lite såhär: Jag står vid ett vägskäl. Jag kan välja den lätta (men dåliga vägen) och koma undan ett par dagar extra.
Eller så väljer jag den hårda vägen, skriver in mig på sjukhuset och får den hjälp med alla mediciner och mitt mående. Går jag med på att skrivas in så kan dom ta bort sånt som jag klarar mig utan, hjälpa mig få bort det jag mår dåligt av, och i det längre loppet bli bättre.

Jag vet inte varken ut eller in.
Min spontana tanke är: NEJ!
Min logiska är: JA!

Men om jag väljer att läggas in, hur blir det då? Vem tar hand om allt här hemma? Vem tar hand om barnen?
Jimmy har ju sitt jobb, och det kan inte han ta ledigt ifrån för att jag inte är hemma, det funkar ju inte så!
Så rent logiskt då, jag bör läggas in och få hjälp. Men jag kan inte lämna barnen.
Så vad ska jag göra?!
Jimmy jobbar kvällar och nätter, det finns ingen barnomsorg då. Familj, dom kan/vill inte hjälpa oss.

Jag vet vad jag behöver göra. Åka in. Men så kommer det inte bli, jag kan inte lämna barnen ensamma, för hreövete, det fattar väl den dummaste att jag inte kan.

Hej och hå!

Idag är jag trött. Så trött att jag somnade på soffan mitt i ungarnas lek... då är det illa...
Alltså, mina barn är inte tysta... dom är verkligen inte lugna!

Imorgon hoppas jag verkligen dom gör av med lite energi. Julia och William har gympa på dagis, och Hampus har simskola. Det där med simskola tycker jag är så jäkla bra att dom börjat med igen! Det fanns ju på min tid, när jag var som Hampus, men sen togs det bort har jag förstått. Men inte längre som sagt.
Bra, mycket bra!
Fick även veta att barnen har nu för tiden ett vegetariskt alternativ och två rätter med mat att välja emellan.
Det fanns inte på min tid... Vilket var jäkligt dumt...
Ja, jäklar.. det låter ju som att jag är jätte gammal när jag sitter här och berättar hur det var på min tid.
Läget är som så att det helt enkelt inte var så länge sen jag var i Hampus ålder... typ...

Snart dags för mig att ge mig iväg.
På tisdagar har jag vattengympa, och det gillas och inte gillas....
Jag gillar att få komma bort, röra på mig, träffa folk. Men jag gillar inte att stå där i bara bikini, framför folk och dom kan tycka och tänka saker om hur jag ser ut.... dessutom är det iskallt vatten, och iskallt i omklädningsrummet.
Men jag  vill bara förtydliga en sak, ingen har tittat snett på mig, ingen har sagt nåt om hur jag ser ut, ingen har påpekat nåt! Så med andra ord är detta nåt som sitter i mitt huvud.
Men vi vet ju alla att mitt huvud ska man inte förlita sig på... vore mycket dumt!

Sen blir det hem och hämta barnen, måste handla. Om jag hade varit minsta lilla smart så hade jag inte hämtat barnen först, men eftersom mamma-samvetet härskar så gör jag så eftersom barnen tycker det är så roligt att få följa med. Dumma, dumma samvete!!
Och det är inte bara det samvetet... moster-samvetet! Oh yes! Och så har vi Lillebror-samvetet, jag minns inte när jag sist var hos min lillebror, och ändå tjatar jag på att han ska komma till mig! Inte logiskt för fem öre.

Nej nu ska jag äta, sen gå, sen gympa, sen hem och hämta barnen, sen handla, sen hem, sen vänta på att Hampus ska komma hem, sen laga mat, sen sova. Ja, jag får nog även denna dag att gå!

Saknar min familj, mamma, pappa, syster med familj, min lillebror och hans Anita!

Sitter och kollar fotografier på datorn och fastnade vid upptäckardagen.
Den dagen lever jag på länge! Det var min mamma, pappa, syster m. familj, och jag m, familj.
Vi åkte runt till olika aktiviteter, provade på saker och helt enkelt umgicks med varandra.
Jag älskar att umgås med min mamma, pappa, syster m. familj. Det om nåt får mig att må bra.

Nu till problemet, det är ett stort problem.... jag har hälsat på min syster 1gång sen Thilda-mys kom till dom, eller heter det oss?
Jaja, sen Thilda föddes. Jag har ingen bra ursäkt för att jag inte varit där mer. Lite är det tidsbrist, har nåt varje dag, möten och aktiviteter. Men jag måste ta mig i kragen. Thilda är snart 3månader, och jag vill inte missa nåt  mer med henne, Eller en sån sak, om hon haft en jobbig natt eller gnällig dag. Komma dit och erbjuda sig att jag kan bära runt på henne en stund så min syster får lite vila,
Min syster hjälper mig när det gäller mitt tillfrisknade, hon säger vad hon tycker och kommer med råd hur jag ska göra.
Så det känns som att nu vill jag hjälpa henne med Thilda.
Thilda är en otroligt lugn och mysig tjej, men alla barn har dåliga dagar och kan vara allmänt gnälliga, vad passar då bättre än att jag kommer och tar över en stund!?

Det står liksom stilla....

I huvudet alltså... det är så mycket som snurrar så det vänder och blir noll.
Har ni varit med om det någon gång? Jag hoppas inte det... inte roligt ska jag säga er.
Det som snurrar i huvudet är mycket, Jimmy, barnen, jag, framtiden, nutid, saker som har hänt, inte hänt... ALLT med andra ord.
I det långa hela så vet jag att det löser sig, och det är inget som "hänt" direkt. Orkar inte gå in på vad som händer heller... skulle bli så himla tråkig läsning för er, så jag besvarar er det. Varsågoda!

Men jag irriterar mig av bara faan på allt!
Kan någon snäll själ slänga till mig ett väldigt halkigt bananskal så glidet kan fortsätta för oss? Innan det slutar alltså vore bra.

Nu ni som läser och undrar vad som händer. Om ni vill veta så finns det två alternativ:
Fråga, det värsta som kan hända är att jag inte berättar för er.
Vänta och se om jag skriver om det någon gång i framtiden på bloggen.

Tänker ju liksom inte gå in på superprivata saker när jag inte ens vet vem som läser. Och joooo, jag har så pass många läsare dagligen så jag måste hålla saker och ting lite hemligt. Inte rätt mot varken Jimmy eller barnen att hänga ut dom för vida världen.

Kom på en sak... Glömde ju (självklart) att fråga läkaren i fredags om detta med att tappa hår, om det hör ihop med nån medicin som jag äter.
Men en sak som slog mig igår är att jag har klåda i hårbotten. Inte sådär jätteklåda, men det liksom kliar till sen är det över. Kan det hänga ihop på nåt sätt?
Blir att googla lite tror jag....

Morgon nummer två, den nya medicinen.
Fortfarande inte klok på detta!! Sover lika illa, vaknar lika lätt och pricken över i... lika trött på morgonen och svårt att ta mig ur sängen. Och idag är det dessutom två veckor sedan jag började med den så idag ska jag typ sluta eller?!
Men det funkar ju inte, man får ju inte!
Jag vet vad som behöver göras, antingen ringa psyk här i stan och fråga dom vad jag ska göra. Men jag vet att dom kommer säga att jag ska ringa psyk i västervik. I västervik kommer dom säga att jag måste komma dit och träffa läkare, för dom kan inte hjälpa över telefon. Åker jag dit så kommer dom tjata om inläggning.
Så i min lilla värld finns det bara en två saker att göra:
Trappa ner p medicinen själ och se vad som händer (inte ett bra alternativ, och detta skulle jag antagligen inte välja).
Eller så äter jag på som vanligt och hoppas på att nåt ska ske.
Blir nog alternativ nummer tre, enklaste utvägen.

Då var denna helg gjord.
Relativt smärtfritt dessutom.....

Gjorde som läkaren sa och tog tre tabletter av den nya. Ni som läste igår vet vad jag menar.
Vet inte om det hjälpte nåt direkt.... sov oroligt, vaknade ofta och som jag befarade så blev jag tröttare på morgonen och svårt för att kliva upp.
Så nu vet jag inte... ska jag ta tre och ge den lite tid, eller ska jag helt enkelt skita i vad läkaren sa och bara ta en eller två? Eller ska jag äta dom alls?
Fast det är klart, kan nog inte sluta med den än... inte för sömnens skull, men för annat. Den medicinen skrevs ut för sömnen och psykoser. Och mot psykoser har den ju faktiskt hjälpt, thank good!
Men läkaren i västervik sa att jag skulle äta denna i två veckor, imorgon är det två veckor... läkaren här i stan sa inget om att sluta med dom. Så jag vet varken ut eller in. Skulle ju inte sörja om jag blev av med en medicin... sjukt lång medicinlista jag har nu.
Läkaren var imponerad av att jag ens kunde sitta och vara klar i huvudet?!
Klar och klar... det är ju frågan. Bortser man från dåsigheten, konsten att kunna somna varsom och närsom, minnesluckor och lite till så... ja då är jag nog ganska klar i pallet.

Nej.... jag är nog läkaren på spåret och vet nog vad han försöker med... Skiter i att hjälpas mig för att jag ska tröttna på allt och gå med på inläggning.
Jag kan på sätt och vis förstå läkaren, läggs jag in så kan dom plocka bort mediciner och se vilken jag måste ha och vilken jag klarar mig utan.
Men det är ju inte så lätt... har man en man som jobbar och tre barn att ta hand om så är det inte så bara att läggas in. Det funkar ju inte.
Så ja, jag får väl helt enkelt sätta mig ner, Vänta på att dom har haft sin konferens om mig och så se vad resultatet blir. Fast jag vet redan....
Inläggning och tät pskykolog kontakt för att utreda om det finns någon diagnos.
Men inläggning kommer jag vägra, fast tät kontakt med psykolog och utredning går jag med på.
Fast om dom hittar en diagnos... hur ställer man sig till det?

Spana in detta om ni vill få er ett gott skratt!

Satt som vanligt och läste bland alla bloggar jag följer. Och där på en av dom stötte jag på en så sjukt rolig musikvideo. Den tjej som jag "lånar" denna ifrån är sju-jäkla duktig på att hitta roliga videor!
Men spana in detta och njut... eller skäms för hans skull.. jag vet inte vilket, det ligger så tätt ihop liksom...

Kan man bli annat än trött??!!!

Varför är det som så att jag och Jimmy inte bara kan få ha flyt?
Jag menar, jag var på rätt väg när det gällde mitt tillfrisknande. Jimmy har jobb han älskar. Jag kan ta hand om barn och hus själv. Alla i familjerna var/är sams. Allt kändes så bra! Ni vet, när man känner att man har ett sju jäkla bra flyt! Så kände jag, underbart är ordet som bäst beskriver den perioden eller vad man ska kalla det.
Men som det alltid blir när vi har flyt, pang! Bom! Smack!
Så var flytet över... borta. Gone!

Nu vet inte jag om vårt flyt faktiskt är över... men med vår "tur" så är det säkert så. Verkar jag bitter? skulle tro det ja.
Och som jag och Jimmy kämpat för att vi ska få leva ett bra liv,  jobb, familjen (hela menar jag då), vänner, oss!
Det ända som verkar funka helt är oss... och min familj.
På tal om det, min syster kom till mig i veckan. Det blev en kort träff, men hon fick sagt det hon ville säga. Det var en stor sked med ärlighet. Det är en av många egenskaper som jag älskar hos min syster, hon säger vad hon tycker, och hon bäddar inte in det. Det kan göra lite ont först, men låter man det sjunka in lite då och då så ser man ju, hon har rätt. Jag älskar verkligen min syster (och självklart lillebror, mor och far) massor! Men det är nåt speciellt med henne, min syster, hon vet på nåt övernaturligt sätt när hon behövs. Hon kommer som en virvel vind, river upp för att sen laga. Jag är glad över att jag har henne, sen får hon ju ett stort pluss i kanten med tanke på hur otroligt underbara barn hon har ♥ Jag älskar verkligen att vara moster!

Lördag... känns inte som det... Jimmy har jobbat inatt och ligger nu och sover för fullt.Wille och Julia gör allt som dom inte får göra, såklart. Och Hampus sitter vid datorn som han gör vanligtvis.

Och jag... ja jag vet inte. Försöker att inte tänka och känns för mycket. Det tjänar ju inget till om man säger så!
Läkaren igår sa att jag skulle öka på den nya medicinen, men de har jag inte gjort. Men det finns en väldigt bra anledning till detta, det funkar inte.
Den gör mig så otroligt trött, och om jag känner så av två tabletter hur skulle det bli av tre?
Kanske att jag provar tre ikväll och ser hur natten blir, Jimmy är ju ledig så man kanske ska ta tillfället i akt.

Fy så tråkigt jag har det!! Jag menar inte att barnen inte är roliga att umgås med, men dom leker ju så konstiga lekar... filtar på golvet och nåt om hajar. Jag antar att golvet är vatten och filtarna är en båt? Påhittig fantasi har dom alla fall.

Inte ett dugg klokare!

Idag var jag på läkarsamtal... men det hade kunnat kvitta!
Som jag redan visste så skulle jag behöva gå igenom allt igen... många år man ska berätta om.
Det läkaren kom fram till är att han kan inte göra nåt!! Inget!!! Nada!! Så nu sitter jag här, lika dålig som förut... om inte sämre.
Det ända som tjatades om var att jag äter för många mediciner, men dom kan inte ta bort någon av dom. Sen tjatades det om inläggning, så dom kan hjälpa mig med att ta bort mediciner och kolla upp mig. Men nej tack! Inte en chans... även om jag hade gått med på det så hade det ändå inte funkat... Jimmy jobbar så nån måste se efter barnen och den någon är ju jag!
Så nu får jag skjuta på min hälsa och mitt välmående pga det.

Det som däremot sades som kan vara vettigt är att dom ska konferens om mig. Se vad som kan göras och hur jag kan få hjälp. Jag kommer antagligen också få en psykolog att träffa ganska intensivt. Läkaren jag hade idag vill kolla om det ligger någon diagnos som ställer till det.
Och den nyaste medicinen ska jag maxa, jag har blivit tillsagd att ta 3per kväll, men jag tar bara 1-2. Anledningen till att jag tar mindre är för att jag blir så otroligt trött av dom. Men nej, nu ska dosen ökas.... får se om jag tar mig upp från sängen imorgon.

Så nu mår jag inte så bra.... jag vet att läkare inte kan utföra mirakel, men jag hoppades på nån hjälp idag! Bara nåt för att tända hoppet lite. Men nu är det helt släckt, det är svart!

Sitter och väntar på att barnen ska bli trötta...
Upp för trappen, ner igen. Upp för trappen, ner igen. Upp för trappen, ner igen!!
Jag blir GALEN på allt som ska diskuteras just när det är sovdags.
Man skulle ju då kunna tänka sig att hon helt enkelt inte är trött... men jo, det är hon ska ni veta! För hade hon inte behövt alla dom timmar jag anser så skulle hon inte vara så svårväckt på morgonen. Alltså så är det som så, mamma vet bäst!
En sak som är säker är att jag är trött! Om jag precis i detta nu lutar mig åt höger där min sköna kudde ligger, då somnar jag... direkt!
Satan. Hatar såna där trötta dagar....
Fast att jag är trött är ganska självklart, ångest. Haft sån ångest hela dagen. Ända gången det lugnade ner sig lite var när jag tog medicin och sen la mig hos Jimmy.
Jag tror jag vet varför jag har ångest, imorgon är det läkarsamtal. Vad som sägs där vet jag inte än, men jag är rädd för att dom inte ska kunna hjälpa mig och skicka mig vidare till västervik. Vilket inte funkar! Jimmy måste sova och jobba så jag måste vara hemma, så enkelt är det.

Idag hade vi ju lära-känna-samtal med Hampus fröken. Tyvärr kunde inte jag följa med eftersom vår barnvakt inte kom. Jag mår redan så dåligt över hur jag mår och hur det drabbar barnen. Att inte kunna följa med Hampus så han får visa upp sitt klassrum och sin fröken gjorde så ont! Så jag grät... att gråta för man har dåligt samvete gör ont ska ni veta. Det gör ont i hela kroppen att ha dåligt samvete...
När Hampus kom hem sen med pappa så berättade dom om hela mötet. Hampus är så duktig, vi fick mycket beröm över honom. Han är så duktig på att både läsa och skriver och ligger bland dom snabbaste.
Man blir så stolt över att höra sånt. Det visar ju att även fast jag mår som jag gör så ger jag tydligen Hampus den hjälp han behöver, för när det gäller läxor så är det mitt jobb. Vet inte varför men det har bara blivit så!

Så, idag har det varit berg och dalbana för hela slanten!
Trött-ångest-oro-trygg-ångest-trygg-arg-frustrerad-dåligt samvete-ledsen-ångest- och så har dagen rullat på.. inte konstigt att man är känslomässigt utmattad.

Tack och hej!

Idag är det en sån där dag... sån där då allt tar emot... har så mycket att göra och ändå händer det inget.
Nog för att det är skönt att vara lat ibland, men då kan man väl vara det när det ändå inte finns nåt som behöver göras.
Och det är inget stort som ska göras. Torka bord, plocka undan lite, småsaker helt enkelt. Men om sanningen ska fram så är det nog bara jag som ser det som behöver göras och störs av det...

Idag har vi även lära-känna-samtal med Hampus fröken. Blir trevligt att se vem som är hans fröken och se hur det går för honom i skolan. Känner mig inte orolig ett dugg faktiskt. Hampus är väldigt duktig och villig att lära sig. Man får väl njuta så länge det varar.

Om man bortser från all trots, gnäll, skrik, oense, bråk, diskussioner.... m,m. så är det ändå rätt kul att ha barn. Dom är ju inte dumma om man säger så, för hur illa det sett ut under dagen så är allt glömt när det är kväll och alla ska sova.
Jag är inte den mest närvarande mamma för tillfället, men jag finns där, och jag tar väl hand om mina barn.
Önskar dock att jag hade lite mer energi och tålamod, men jag får se det som en brist hos  mig som jag kan jobba på!

Och min man.... ödet, helt klart!! Allt hände på några sekunder... hade jag inte skrivit så hade det inte varit vi idag.... Spännande egentligen...
Tur jag skrev... För är det nåt jag har så är det tur i kärlek ♥

Jag är så otroligt trött!!
Det är liksom inte en sån där jäsp-sova-trötthet, det mer som utmattning... kroppen värker och huvudet likaså.
Nu hade det varit skönt att ha Jimmy hemma... men det får gå ändå! Klockan är snart 19 och då lugnar det ner sig lite här hemma... efter mycket spring i trappen.
Har samma önskan idag som igår... enplansvilla vore underbart!
Men man få se det positivt, motion!

Jaha... Julia och Hampus är iväg sitt. Ganska skönt att få lite egentid med Wille om jag ska vara ärlig.
Jag tror han behöver det minst lika mycket som oss, om inte mer.

En annan sak nu, sommaren är över nu va?
Känns som så... Kyligt, blåst, gulnande träd och vissna blommor... det ända som växer av bara faan är gräset. Det som man helst vill slippa!
Men det är väl så här i livet, man kan inte få allt.

Och annars då? Jag vet inte... ovanligt för att komma från mig. Not!!
Jimmy har hört en sak på jobbet... hur det än blir så påverkar det oss som familj på ett eller annat sätt. Vad det handlar om vill jag inte ta nu, vet ju ändå inget typ.
Och på fredag är det dags... jag ska träffa min läkare. Dels så känner jag mig hoppfull, tänk om han kommer på nåt mirakulöst sätt att få mig bra på... eller lite bättre alla fall.
Men tänk om han inte få mig att må bra alls... kanske sämre?
För det funkar ju tyvärr så med många antidepressiva, man mår sämre för att sen byggas upp på nytt.
Eller så kommer jag helt enkelt må såhär som jag gör.
Hur eller hur så känner jag mig otroligt nervös inför fredag... det är även en ny läkare så det blir nog ett långt möte... allt ska ju gås igenom igen. Fast är han seriös så har han läst på lite innan jag kommer. Att summera 1½år görs inte på en handvändning.

Ja ja... det blir nog bra det här, förr eller senare. Det sista som lämnar människan är ju trots allt hoppet.

Det där med att tappa tänder kan vara väldigt intressant... Hampus slog i sina framtänder för några vintrar sedan, resultatet blev att två tänder trycktes in och blev mörka.
Nu när han har börjat tappa sina tänder så tänkte jag att dom som är skadade borde lossna först. Men där hade jag verkligen fel!
Han tappar alla tänder förutom dom? Dessutom är det påväg en tand bakom dom andra vilket leder till att hans framtänder fullständigt ändrat plats...
Som en kär vän sa till mig när tänderna började lossna på våra söner: "Vi får helt enkelt acceptera att våra barn kommer se lite roliga ut i munnen ett tag!"
Och ja... Hampus ser för jäkla rolig ut, på både gott och ont. Stackars kan ju knappt äta för alla lösa tänder. Dessutom är hans 6års tänder längst bak påväg upp med.
Det är mycket som händer i den lilla munnen just nu... men när alla tänder som sitter lösa lossnar, ja då får tandfeen en helt del pengar att punga ut!

På tal om annat.. önskar jag hade en enplansvilla. Det där med trappor är inte roligt alls när man har tre olika barn att söva på två olika plan. Dock så får man väldigt mycket motion.

Jaha... ja... vet inte vad jag ska säga om läget. Känner mig mest besviken just nu.
Varför kan jag inte svara på, blir så mycket då.

Har en otrolig ångest just nu... stark 7 skulle jag gradera den som.
Det kryper i kroppen, mår illa, sus i öronen, flimmer för ögonen, kallsvettig... och ett stort nej!
Jag ska snart hämta hem barnen från fritids och dagis, men jag vet inte ens hur jag ska gå från tanke till handling.
Jag vill bara ha Jimmy här, det finns inte mycket han kan göra när det blir såhär, men det är ändå ett stöd... Nu känner jag mig mest bara övergiven.
Det värsta är att Jimmy kommer inte hem än på länge... på nåt sätt så ska jag få hem barnen, ge dom middag och få dom i säng,
Låter kanske inte som så mycket, men prova att göra allt det när hela kroppen jobbar mot dig.

Idag är det visst tisdag. Veckorna går fort men ändå inte...
Jag ska snart ge mig iväg för att ha vattengympa. Faktiskt riktigt skönt, om man bortser från att det är iskallt vatten och minusgrader (känns det som) i omklädningsrummet.

Jimmy jobbar eftermiddag idag och imorgon... fråga mig inte hur jag ska fixa det, för jag vet inte. Blir väl att göra utan att tänka... om det nu funkar.
På nåt underligt sätt så får jag det att funka hemma relativt effektivt... det måste jag ändå säga att jag är stolt över.

Nej, om man skulle försöka få i sig frukost nu innan det är dags att gå.

Jag vet inte vad jag ska säga om allt... jag mår skit!
Jag har mått såhär förr, men då har jag ändå haft näsan ovanför ytan... om ni hänger med på hur jag menar.
Men nu vet jag inte. Det känns som att jag liksom inte kan få luft... näsa kommer gång på gång under vattnet och jag vet inte vad jag ska göra.

Det är en väldigt obehaglig känsla... att känna att sig handlingsförlamad... jag vet vad som ska göras, men jag vet inte hur.
Allt detta leder till en fruktansvärd ångest... som i sig leder till ont i magen syrebrist och gråt.
Allt bara rullar på och jag vet inte hur jag ska få stopp på allt!

Jag vill inte ha det såhär längre, och jag vet inte hur man får slut på det heller. Tanken att leva mitt liv såhär skrämmer mig otroligt mycker,

Det som gör mig mest frustrerad är att jag varit så nära man kan vara som frisk... och så vips... allt jag jobbat för så hårt är nu borta. Eller nej, inte borta, men jag befinner inte där längre.

För att sen tala om Jimmy... det måste vara väldigt jobbigt för honom allt detta.Jag känner mig mest som en belastning för honom nu.Jag vet att han mår dåligt för att han åker och jobbar,
Så nu känns det som att jag mest bara belastar alla som kommer mig nära.

Jaha,,, orkar inte mer just nu... återkommer.

Måste ju berätta om vår "lediga" helg!
Vi tog det faktiskt lugnt denna gång. På fredagen grillade och så på film,
På  lördagen tog vi sovmorgon, den behövdes!
Sen blev vi bjudna på fika hemma hos Krister Och Lisa! Där blev vi sittandes länge.
Det var nästan lite otäckt, Lisa och jag har väldigt mycket gemensamt nu... Det riktigt otäcka var att vi slutade meningarna åt varandra! Men det var så sköt att prata med någon som faktiskt vet hur man mår!
Tack Lisa. Måste träffas snart igen ♥

Söndan med ja... Jimmy jobbade och jag var hemma och hade det  tråkigt,

Idag är det måndag. Har precis lämnat dom små till dagis och den stora gick precis till skolan
Och här sitter då jag... och mår skit!
Jag undrar ur länge till man ska behöva stå ut. Att jag inte gett upp ännu beror på barnen , Jimmy och min familj,

Nu ska jag försöka få i mig medicinerna och lite frukost. Känner inte alls för att äta idag, men äter jag inte så blir jag så otroligt iillamånde

Ush och fy!
Vill så gärna komma och skriva ett jätte glatt och härligt inlägg... Men jag kan tyvärr inte bjuda på det idag.
Så ni som inte tycker om tjatiga inlägg bör nog gå vidare nu.

Jag vill verkligen inte ha det såhär längre... jag vet inte hur länge till jag klarar av allt.
En sak som jag inte hade en aning om förr var att psykiskt sjukdom kan trötta ut kroppen fysiskt! Men det vet jag nu, tyvärr.
Jag har levt med min sjukdom i 13månader nu. Läkarna sa att det skulle vara över på 2vrckor... jojo!
Men jag klandrar inte läkarna, ur ska dom kunna veta?
Då blir det automatiskt: JAG!
Finns det nåt jag gör för att må såhär? Är det såhär mitt liv ska se ut nu... Nej, det kan jag inte acceptera!

Men stå på steg 10 (nu tänker jag mig en stege i fantasin) du har tagit dig till näst sista steget... såen hnder det något.... vad är det inge som vet! Inte ens jag.
Fort som tusan äkte jag ner på golvet.
Så är det nu jag ska sätta igång och jobba upp mig igen? Orkar jag det?!

Nej, det är lite väl mycket nu.

Idag är det en sån där dag... jag vet ingenting.
Jag är trött, men kan inte sova. Hungrig men orkar inte göra nåt att äta. Behöver ta mina mediciner men orkar liksom inte.
Det handlar inte om att vara lat... jag kan helt enkelt inte få tanke till handling idag.

Ångest!! ÅNGEST!!!!!!!

Jag vet inte riktigt vad som händer... jag har en otrolig ångest... kallsvettig, hjärtklappningar, orolig i kroppen

Jag vet inte om det beror på att jag saknar barnen, för jag saknar dom så mycket att det gör ont!
Men samtidigt vill jag passa på att göra så mycket som möjligt med Jimmy när barnen är väg.
Men då låser det sig och ångesten sliter tag i mig... jag vill så mycket, men det vill inte min kropp!
Att kämpa såhär dagligen om och om igen är jobbigt!

Jag vet inte alls vad ångesten vill ha sagt?
Lugna ner mig lite och ta dagen som den kommer.
Ja kanske...

 Men ja... Ångesten... tror det beror på att barnen kommer imorgon, Och Jimmy ska jobba... så då är jag själv, och jag gillar det inte!! 

Första natten avklarad! Tog sovmorgon till nio idag... skönt!
Men på sätt och vis så blir jag så otroligt stressad av detta att inte ha barnen hemma. Det är så mycket man vill hinna med och göra! Och förutom allt man vill göra så ska man passa på att ta det lugnt och vila upp sig. Det är en svår balans gång detta.
Schemat idag är typ fullt men ändå inte... vi vill göra saker, men tar dagen som den kommer. Hinner vi inte med det vi funderade över så är det så.

Trevlig lördag till er.

Nu har alla barn åkt och vi är ensamma.
Eller ensamma.. på varsitt håll då kanske man ska säga. Jag sitter inne och ser på tv, och Jimmy är ute och grillar. Gott!!!
Men.. ja där kom mitt men... jag saknar redan barnen, och dom kommer inte hem förens på söndag.
Fast jag tror det är bra, att sakna lite alltså. Behöver man aldrig sakna varandra så skulle det bli lite tråkigt nästan...

Yepp yepp.... så är det med det... God kväll till er.

Herregud!!! Helt seriöst nu, jag vågar snart inte röra mitt hår... Så fort jag rör i det så faller det av massor.
Jag vet att det är normalt att tappa en visst mängd hår varje dag, men detta kan inte vara normalt!
Man ska väl ändå inte bli kallsvettig av oro när man tvättar det? Eller att man kliar sig i håret och det rasar hår!

Jag vet att jag får skylla mig själv... jag äter på tok för dåligt. Den bästa medicinen för mig nu är mat, både psykiskt och fysiskt. Men det är inte så lätt... det kan tyckas enkelt, stoppa in maten, tugga och svälj.
Rent praktiskt så vet jag och jag kan... men att gå från tanke till handling är inte det lättaste.

Apoteket löste sig förresten... Jimmy var nere och alla recept var inne och medicinerna beställda. Så nu är mitt hemapotek laddat.

Moppen funkar... eller inte. Alltså, jag vet inte. Den är inte fixad, men det går att köra med den? Men jag tror inte det var bra. Att köra med den alltså. Så då är den väl sönder?
Nu vet Jimmy vad som är fel alla fall... tror jag.

Nehepp, nu ska jag ta ett tag med snabeldraken, så slipper jag det sen när pojkarna åkt.

Idag är det en sån där dag som kan beskrivas på ett sätt:
JAG VET INTE.

Jag vet inte alls hur jag mår... ena stunden bra, andra dåligt.
Jag är glad för barnens skull att dom ska få åka till stödfamiljerna idag, men samtidigt saknar jag dom så det gör ont! Och då har inte ens pojkarna åkt än.

Jag tycker det var precis helg och vi fick hem barnen. Men det är tydligen tre veckor sedan?
Vad som hänt där emellan vet i tusan, men jag måste ju haft det as roligt!!
Varför jag tror det? Enkelt, tiden går fort när man har roligt... heter det ju.

Sen måste jag bara: Apoteket!!! Strul med mina mediciner igen... helg och allt... kul kul!!

Mopeden... ja... jäkla skit rent ut sagt.

Återkommer säkert med lite gnäll, tjat och annat kul senare.

Han är allt lite händig ändå, Jimmy alltså.
Moppen är inte lagad, men jag tror han är på väldigt god väg... det går framåt om man säger så.

När det gäller mig så känns det lite bättre idag. Inte lika frustrerad... än! Dagen är lång så man vet aldrig vad som kan hända.
Visserligen så vill jag verkligen inte bråka alls med barnen idag, jag vill inte ha någon konflikt alls! Dom åker ju till sina stödfamiljer idag, och skulle vi fortfarande vara arga på varandra så skulle jag må så otroligt dåligt! För hur än dagen har varit så är jag väldigt noga med att prata med barnen innan dom lägger sig. Vi pratar om varför vi är osams, hur man mår när det blir sådär dumt, och så avlutar vi med ett förlåt, lång kram och pussar.

Helt ärligt, just nu vill jag bara en sak... Gråta!
Inte av sorg, detta är ren frustration! Behöver verkligen en paus.

Detta ska bli intressant....

Jimmy köpte ju en moped för lite sen... Funkade kanon, i typ 4veckor!
Sen en dag så gick den inte att starta, och det visade sig vara tändstiftet. Lätt fixat (tack vare en mekaniker på hans jobb).
Sen skulle Jimmy till jobbet  nån vecka senare och i storebro stannar moppe-jäveln!
Helt jäkla död!!
Nu har Jimmy fått hem den och mekat på den varje dag sen i söndags. Bytt allt som går att byta, typ... skruvat och fixat. Men inte startar den... helt död.
Att Jimmy listar ut saker och ting när det gäller datorer, det vet jag att han fixar... så nu ska det bli spännande det här, klarar han av att laga en moped med?
Klarar han av det så erkänner jag, då är han bra händig.

Jaha.... då var det dags igen. Packa barnens väskor! Lika svårt varje gång, man vet ju liksom inte vad som behövs och inte. Slutar alltid med att halva garderoben ligger i väskorna. Mycket smidigt!

Sen alltså så undrar jag... vad är det med 7åringar?? Jag förstår det inte... Från att vara en trevlig väluppfostrad 6åring (Hampus alltså) så vaknade han upp en dag och var som en liten tonåring! Och är det såhär han beter sig nu, hur tusan har vi det om typ 6år då?? Vågar jag ens fundera över detta??.
Det är ju tur att man älskar sina barn så mycket att det gör ont. Det gör det hela lite lättare.

Sen en annan sak... mitt hår. Det har fortfarande inte blivit bättre, inte ens lite grann. Nu har jag ju visserligen inte gjort nåt för att förbättra situationen... jag vill liksom att det löser sig ändå... vilket det uppenbarligen inte gör. Så vad ska man göra? Knapra vitaminer?

Känns inte bra.

Jag vet inte vad som är fel.. som vanligt! Jag känner mig så otroligt ledsen och misslyckad! Jag orkar inte med detta mer.
Att sitta hemma på prov känns inte bra alls... minsta lilla Jimmy ser som inte är okej, så ska jag åka in. Och jag vill inte dit, aldrig! Inte jag!!
Jag satte upp ett mål i måndags, jag ska klara mig fram till Julias födelsedag, och det gjorde jag ju! Även fast jag inte fick gå och lägga mig en stund på kvällen.
Så nu måste jag sätta upp ett nytt mål, helgen! Då är vi barnlediga...

Sen var det det där med att gå bredvid.... Det sket sig! Med tanke på mitt mående nu och den påverkan jag har av mina mediciner så kan jag inte vara på ett riktigt jobb. Men jag ska kanske börja på kontaktgruppen sen istället... vad det är vet jag inte riktigt, men jag tror det kan vara bra för mig, men detta blir längre fram... vi har alltså fått backa tillbaka ett par steg... just det jag inte ville! Där av min sorg och misslyckande.
Men jag har klarat av att komma upp långt på stegen förut, så det ska gå igen. Denna gång ska jag lyssna mer på min kropp innan den låser sig helt.
Tänk om man hade haft ett facit i handen.

Bästa Julia ♥

Tänka sig... för 5år sedan låg jag på bb med denna lilla tös bredvid mig. 

5år är lång tid, men som det heter, när man har roligt så flyger tiden fram, så det är väl därför jag inte hängt med ♥

♥ Gratis världens finaste Julia ♥

Fii fan...!

Jag är så trött! Inte bara sådär lite seg, jag somnar hela tiden! Dessutom är jag extremt frusen... ungefär som innan man håller på att bli sjuk.
Nu tror ju inte jag att jag kommer bli sjuk, har liksom inte tid med det.
Jag tror det beror på badet, bristen av mat och stress.
Stressen beror på att det är en liten dam som fyller år imorgon, min underbaraste Julia blir 5år... Jag hänger inte med... hur kan hon redan fylla 5år?
Stressen sen bero på att jag inte handlat klart till henne, så det sista ska köpas imorgon. Men det är ju så svårt, man vill ju inte handla för handlandets skull.
Blir att filura på under kvällen.

Ibland blir det bara för mycket...

Idag har jag så otroligt mycket att göra.
Först startar dagen med promenad och vattengympa.
Sen ärende på banken.
Fixa det sista till Julia som fyller år imorgon.
Handla hem middag.
Få hem barnen från dagis och fritids.
Och sist men inte minst, Jimmy ska jobba inatt och behöver sova.
Någonstans där så ska man hinna med att laga mat och äta....
Jag har kommit på en sak... nåt som dom flesta föräldrar kan skriva under på: Dygnet har för få timmar! 

Jag hatar såna här dagar. HATAR! Tack vare att det blir så mycket på samma gång så låser jag mig... jag liksom sätter mig ner och stänger av.

Hur den nya medicinen funkar vet jag inte riktigt... jag tror jag sover lite hårdare än vad jag egentligen gör...
Det värsta är att den sitter i, så man känner sig om en svamp i huvudet.

Denna dag blev inte riktigt som planerat....
Har under en längre tid känt att jag blivit sämre, men har kunnat hantera det, tills nu.
Jimmy  kände att det var lite väl mycket nu, så vi tog beslutet att åka in till akut-psyk.
Nu på eftermiddagarna och kvällarna har jag "yrat" (ungefär som vid feber) och varit väldigt konstig... Pratar med folk som inte finns, varit hyperaktiv, sett saker som inte finns, orolig, ångest... Jag är delvis medveten om vad jag säger och gör, men kan inte stoppa det! Ja, ni hänger med va?
Så efter att Jimmy pratat med dom i Västervik så åkte vi in.
Fick som alltid dra historien om hur man mår, har mått, hur man vill må, och så vidare.
Dom kom fram till att et är ingen av mina mediciner som jag idag äter som påverkar mig så negativt, alla gicks igenom och kollades upp.
Efter mycket nystande kom dom fram till att det nog berodde på sömnen... jag sover otroligt dåligt, svårt att somna, vaknar av att det kryper i kroppen, upp och gå, lägga mig igen, somna och så  börjar allt om.
Så nu fick jag en ny medicin som gör att jag blir riktigt trött, den hjälper även vid psykoser och mycket annat som är fel nu.
Tack och lov så fick jag åka hem, på villkoret att om jag pratar med nåt som inte finns eller blir sådär lustig igen så måste jag läggas in på akut-psyk direkt, jag har längre inget val. både Jimmy och läkaren sa samma sak... så nu håller vi tummarna för att detta funkar och jag får må bra igen.
Fy, det känns så hemskt!! Jag som kommit så långt i arbetet med mig själv, och så händer detta! Varför kan jag inte bara få vara frisk!?
Och snälla ni, tro inte att jag är galen... jag har bara en mindre bra period i livet.,

Fick hem ett papper nu i veckan.

Det var Hampus schema! Det kändes väldigt konstigt måste jag säga att få hem det.
Inte konstigt för att vi fick ett schema, det är mer den där känslan av att han går nu i skolan, har lektioner... går seriöst i skolan nu!
Jag vet inte riktigt vad som hände... Han föddes ju nyss.. eller?
Måste erkänna att det känns jobbigt, min lilla kille är inte längre en bebis, han är stor!
Men tack och lov såär han inre som många andra barn, kan ju inte ge mamma en kran,,, Pinsamt!!
Tack och lov så är inget av mina barn så... än...! Men man ska inte säga för mycket...

Här bjuder jag er bilden som fick klumpen i magen växa. Men med en otroligt massa stolthet!

Hampus vill såklart visa upp vad han har gjort för fint!

Och här har vi då pappret som gav mig väldigt nånga och konstiga känslor!

En sumering av dagen.

Denna dag har gått otroligt fort! Den kom, och den gick!
Vi hade ju kalas för Julia idag (som fyller år på onsdag...) och jag tror hon är väldigt tacksam och nöjd över hur dagen gick. Nu sover hon så sött, mitt älskade hjärta!

Pojkarna måste såklart komma till undsättning när det vankas kalas!

Julias tårta!

Världens underbaraste Juli ♥

Idag ska Julia ha kalas för släkten... Jag känner att jag har massor att göra!
Men då är det ju det trevliga... När jag får får många måsten så lägger kroppen av.. den liksom låser sig!
Har gjort en list på vad som ska göras, kanske blir det lättare så, göra och bocka av sak efter sak?
Känner att jag skulle behöva Jimmys hjälp idag, men han sover eftersom han jobbade natt... Skulle jag väcka honom så skulle han hjälpa mig, det vet jag.

Tiden går så sakta!

Sitter just nu på tradera och hoppas på att vinna ett regnställ till Hampus. Det han har nu sitter lite väl tight... och så ska han kunna ha vinterkläder över också. Funkar inte!
Köpte en jättefin jacka nu i veckan åt han på tradera, eller nej, två var det ju! En vår/höst jacka och vinterjacka, så nu är han nästan klar inför vintern.
Jag gillar verkligen Tradera, pengarna räcker lite längre om man kan hitta det man söker där.

Företagsam

Sitter och kollar efter regnkläder och overall åt Hampus.,och  Julia .. men kommer Hampus verkligen hampas vilja ha overall?
Kanske lika bra att att låta han slippa,. och så köper i tvådelat set åt han istället,,, Det blir lite mer pill  fram och tillbaka 

Nu är jag så trött så ögonen går i  kors!

Ångest och oro

Idag fick vi oss ett infall, vi åkte till Västervik. Det var faktiskt riktigt trevligt, om man nu inte tänker på gnälliga barn... men man kan inte klandra dom, att gå i affärer är ju inte det roligaste barn vet. Jag inhandlade lite nytt till tv:rummet, så nu går det i turkos, brunt, svart och grått.
Är verkligen nöjd med hur det blev, lite färg piffar upp mer än man tror.

Men idag har jag haft det jobbigt... sån ångest som sliter i mig! Jag vet inte riktigt vad jag har ångest över... på sätt och vis så känns det som att det beror på att Jimmy ska jobba inatt... men  tycker det vore konstigt... Jag menar, han har jobbat sen maj och det har inte varit nån speciellt ångest. Men nu??
Eller så beror på det på att jag börjar arbetsträna på måndag..? Känner mig inte speciellt nervös, men det är klart, har man gått hemma i 17månader så bör det vara pirrigt! Vill så gärna komma dit och göra ett oroligt bra intryck. Just nu vet jag inte hur detta kommer gå, fick förfrågan av min kontaktperson om jag verkligen är redo... Jag vill var det... men man kan ju heller inte tvinga fram nåt. Men jag ska ge detta en chans, antigen så mår jag bättre eller så mår jag som idag...
Tror nog det är blandade anledningar det där.

När det gäller minnet och vad jag gör så blir det inte bättre... igår yrade jag till det så pass att Jimmys bakdosa låstes.... Jag minns det, men som en dröm som är lite suddig. Hänger ni med? Tur att man (läs jag) kan skratta åt det såhär i efterhand...