Men jag tänker nig viska lite....
Igår slängde Julia sin nappar... Hon var för stor sa hon (och det är ju väldigt sant)!
Så hon slängde dom, jag smög tillbaka och tog upp dom igen utan att hon såg något... Och anledningen till det är att jag vill spara dom.
Så jag tänkte som så, jag tar den här striden med henne. Jag är ändå ensam med barnen, och Jimmy har väldigt lätt att bli irriterad. så det kändes lägligt att ta detta ensam.
Men alla fall. Dagen gick, ingen napp. Det blev kväll, ingen napp. Dags att sova, ingen napp. Vaknade av att hon kom och la sig hos mig i sängen, men frågade inte efter nappen. Och nu leker hon för fullt, UTAN NAPP!
Vågar jag ropa hej? Såhär lätt kan det väl inte gå?!
Det gjorde ju visserligen det med Hampus... men sån tur kan jag väl ändå inte ha?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar