Jaha... Julia och Hampus är iväg sitt. Ganska skönt att få lite egentid med Wille om jag ska vara ärlig.
Jag tror han behöver det minst lika mycket som oss, om inte mer.

En annan sak nu, sommaren är över nu va?
Känns som så... Kyligt, blåst, gulnande träd och vissna blommor... det ända som växer av bara faan är gräset. Det som man helst vill slippa!
Men det är väl så här i livet, man kan inte få allt.

Och annars då? Jag vet inte... ovanligt för att komma från mig. Not!!
Jimmy har hört en sak på jobbet... hur det än blir så påverkar det oss som familj på ett eller annat sätt. Vad det handlar om vill jag inte ta nu, vet ju ändå inget typ.
Och på fredag är det dags... jag ska träffa min läkare. Dels så känner jag mig hoppfull, tänk om han kommer på nåt mirakulöst sätt att få mig bra på... eller lite bättre alla fall.
Men tänk om han inte få mig att må bra alls... kanske sämre?
För det funkar ju tyvärr så med många antidepressiva, man mår sämre för att sen byggas upp på nytt.
Eller så kommer jag helt enkelt må såhär som jag gör.
Hur eller hur så känner jag mig otroligt nervös inför fredag... det är även en ny läkare så det blir nog ett långt möte... allt ska ju gås igenom igen. Fast är han seriös så har han läst på lite innan jag kommer. Att summera 1½år görs inte på en handvändning.

Ja ja... det blir nog bra det här, förr eller senare. Det sista som lämnar människan är ju trots allt hoppet.