Det känns som att jag är sönder... som om jag var ett pussel och bitarna vill inte passa. Jag vill så mycket, men jag orkar inte. Det psykiska blir fysik på nåt konstigt sätt....
Jag vill plocka upp bitarna och sätta ihop mig, men jag orkar inte...
Jag får ofta frågan VARFÖR barnen går på dagis/Fritids när jag är bara går hemma. Men jag går ju inte bara hemma! Jag har möten varje dag, så gott som. Är det inte samtal på egen hand så är det ihop med Jimmy. Är det inte det så är det rehabilitering. Om det inte är det så är det NADA eller läkarbesök.... Det är nåt jämt och det är jobbigt! Mår man som jag gör så är det minsta lilla jobbigt, och jag vet inte varför!
Så snälla, säg inte till mig att jag bara går hemma, jag är hemma till stor del, men tro mig, hade jag kunnat så hade jag mycket hellre varit den friska Sandra som jobbade arslet av sig (bokstavligt talat).