Idag när jag hämtade Julia så fick jag så mycket beröm för att William är så duktig med att gå på toaletten. Och vilken tur vi har, det är så lite barn på dagis denna vecka så fröknarna kan verkligen ta sig tid för att hjälpa Wille.
Men när jag kom hem så kändes det så lustigt... Sorgligt på nåt sätt. Jag har nu pott-tränat alla mina barn, och ingen använder blöja på dagtid längre. Bara Wille som har på natten.
Jag vet att många jublar av lycka när deras barn blir blöjtorra, och tro mig, jag är så glad och så stolt!
Men den där känslan av sorg finns där... Så dumt!
Fast jag vet ju vad den beror på. Jag har varit deprimerad sen William var 1år, jag har liksom tagit ett stort hopp och det känns som jag missat så mycket med William. Året han föddes var kaos! Min mormor blev diagnosrad cancer i september 2008. Sakta såg man henne bli sämre och sämre, älskade fina mormor.
Sen i februari 2009 dog min svägerska, Ylva. Hennes begravning ägde rum den 26mars.
Den 9april föds William och det gick inte så bra för min del, förlorade massor med blod och fick ligga kvar länge.
Sen rullar året vidare, jag har fullt upp med barnen och inte bearbeta saker...
Klockan 5 på morgonen i november ringer min mamma, sjukhuset hade ringt och berättade att mormor blivit mycket dålig. Så det var bara att packa in sig i bilen och åka. Där i rummet satt vi i 4dagar, alla vid mormors sida. Efter det var det begravning.
Sen efter det så drabbades jag av min depression, och den tiden är svart. Jag jobbade på som en galning och levde mitt egna lilla liv i min bubbla. För det är så det känns.... som om jag befann mig i en bubbla.
Eller som om jag sitter i ett svart rum... inga fönster eller dörrar.
Nu har jag äntligen börjat ta mig ur det där rummet, sakta med säkert.

Men tillbaka till Wille, jag missade så mycket med honom. Har minnesluckor och kan inte riktigt säga när saker hände. Det svider ska ni veta.
Tack och lov så togs det mycket foton, och görs än i dag. Så jag kan alltid gå tillbaka på dom och se vad han gjort. Men jag minns inte att jag var där. Har man inte varit med om det så vet man inte hur det känns... Tänk er att ni dricker er väldigt fulla, så fulla att ni får minnesluckor. Den känslan är obehaglig...
Men som sagt, jag är så stolt över min lilla buse ♥ Och jag får trösta mig med att han kommer utvecklas mer och lära sig nya saker, och då ska jag vara där!

Och en sak till, vi var ju på möte idag, och när det var klart så säger hon: Ni är fantastiska!
Så glad man blir när man får höra sånt :-) Och ja, vi är nog ganska bra jag och Jimmy... Se bara på våra barn ;-)