Idag var det en seg dag... till slut gick vi ner till mina föräldrar och där somnade jag på soffan! Men det behövdes.... Julia har strulat som faan rent ut sagt nu i kväll... har till och med tappat räkningen för hur många gånger jag följt med henne upp på rummet. Förstår att hon vill vara vaken längre, men då blir ju morgondagen mest upp och ner....
Nej, tillbaka till att springa i trappan. Håll tummarna för att hon snart ger sig!

NADA

Idag hade jag sin sagt NADA (akupunktur). Den gick kanon, så pass bra att jag somnade!
Dom där små nålarna ger verkligen effekt! När jag började med detta så kändes det lite flummigt... troll konster ungefär. Jag var väldigt kritisk!
Men nu har jag hållit på ett tag och det funkar! Om inte annat så når jag maxial avslappning när jag är där. Försöker bära med mig den känslan efter att det är klart, men det är så svårt! Där har jag nåt att öva på.

Idag sattes det även in "långtidsnålar". Det är en slags nål som man sätter dit och sen har man den tills den typ trillar bort. Det sattes på ett ställe som stimulerar lite av allt. Ska bli spännande att se vilken effekt jag kan få av dom.

Annars idag har det inte hänt mycket. Jimmy är på jobbet. Men innan dess var vi på stan och gjorde lite småfynd. Ett par jeans till Julia bland annat för 25:- och ett par åt mig. Jag behöver verkligen nya kläder! Faktiskt!
Fick förresten hem skorna jag beställt åt mig och Jimmy! Ett par så fina träskor åt mig och ett par ballerina. Jimmy fick ett par skater-skor. Fynd, fynd, fynd!

Nu ska jag mysa till det med Hampus.

Tiden går fort när man har roligt!

Så var helgen över och måndagen har infunnit sig.
Kan bara säga att vår helg har varit toppen, för både oss och barnen.
Jag har sagt det förr och säger det igen, vi har tur som hittat så fina familjer som hjälper oss med barnen. Och barnen trivs verkligen! Det är som att dom alltid varit där.

Idag blir det att gå på akupunktur, sen hem för att ta hand om barnen... Jimmy ska jobba. Vet inte alls vad jag ska hitta på med baren... bara vara hemma och ha det skönt kanske?
Helt otroligt, men detta är den sista veckan på deras sommarlov! Det känns faktiskt lite sorgligt... dom här veckorna har gått så otroligt fort.
Men jag vet inte hur mycket barnen kommer gå på dagis nu under ett par vckor. Jimmy jobbar ju men jag tycker det är ganska skönt att ha barnen hemma. Bara vara och ta dagen som den kommer! Inga måsten och inga tider att passa... Ganska nice faktiskt.
Men under torsdagen och fredagen behöver dom kanske gp ett tag... Jimmy jobbar natt och behöver sova... men som sagt, vi får se hur vi gör!

Det är mycket nu.

Igår åkte barnen till sina stödfamiljer och kommer inte hem förens imorgon kväll.
Om jag ska vara helt ärlig så är det ganska så skönt... Eftersom jag inte mår sådär väldigt bra just nu så är det skönt att ha Jimmy för mig själv lite.
Och barnen blir så otroligt väl omhändertagna så det är med ett gott samvete jag skickade iväg dom.
Vi har minst sagt haft tur! Tänk att dom hittade två familjer så fort och allt funkar så bra direkt. Ödet?
Så igår var vi i parken på nån typ av fest... Men det var inte så roligt tyvärr...
Idag ska jag och Jimmy åka in till Västervik tänkte vi. Blir mysigt att strosa runt där lite... Och ikväll ska vi äta middag ute med mina föräldrar. Blir nog en bra dag detta!

Jag lever, men det är knappt...

Vilken värme, helt otroligt underbart! Men jag går nästa ihjäl... jag är sån som älskar värme! Men till och med jag tycker det är lite väl varmt. Men missuppfatta mig rätt nu, jag älskar detta väder och skulle inte byta bort det för allt smör i småland.

Annars idag har det inte hänt så vidare mycket. Var och handlade på förmiddagen. Och badade på eftermiddagen.... Sen bidde det fika!Och nu har jag precis packat klart barens väskor. Blir en del när dom ska vara borta en hel helg!
En hel helg... otroligt! Vi är friska och glada denna gång, så nu ska det gå vägen!
Jag och Jimmy har ett fullspäckat schema på vad som ska göras under helgen, mycket roligt och spännande!!
Behöver jag säga att jag längtar??!

Det var min dag det!

Thilda-mys!

Idag har jag och barnen spenderat största del av dagen hos mina föräldrar.
Min syster var där med sitt minsta barn, Thilda, och jag passade på att verkligen mysa med henne. Det där är en otroligt söt och snäll tösa-bit!
Det är verkligen en speciell känsla att vara moster till två så fina barn, svårt att förklara men det är stort!

Innan vi for till min mamma och pappa så var vi på stan. Där fyndade jag massor med kläder... Ett par shorts, ett linne, en klänning och ett par byxor. Jag älskar verkligen att fynda! Alla gjorde egentligen fynd när det gäller kläder, förutom Jimmy.... han skulle verkligen behöva både shorts och skor, men det är lite knepigt. Skorna måste vara breda pga hans fötter. Och shortsen måste ha rätt färg, tillräckligt med fickor och rätt djup! Ni fattar va?
Men men, han hittar nog nåt.. någon gång...

Nu har vi än så länge fått fem eller sex erbjudanden om katt. Allt från små kattungar till äldre katter... men nu har vi hittat en katt, en liten hane som kommer flytta till oss i nästa vecka tror jag.

Tack Madeleine för din kommentar. Jag väljer att inte publicera den eftersom ditt nummer stod med, men jag uppskattar det verkligen ♥

Så kom dagen... den där dagen....

Löning. En ganska trevlig sak! OM det inte vore för en sak... utgifter. Dessa underbara utgifter... (Ironi)
Man får in pengarna och så rasslar det till och allt försvinner igen. Eller inte allt men den största delen försvinner.
Men en sak kan jag trösta mig med, jag har ett tak över huvudet, lyse i taket, barnomsorg och en tv som funkar och internet på datorn.
Utan dessa saker skulle man nog känna sig lite utlämnad...

Jag har sagt det förr och säger det igen... Att vara ensam knäcker mig!
Det är inte så att barnen är jobbiga... ja inte värre än några andra barn...
Men det är ju det där med att få samtala med en vuxen... bara vara med en vuxen och prata bort en stund.
En kram... en hand att hålla... någon som ligger och kramas med mig.
Nu när Jimmy jobbar så mycket som han gör så finns inte tiden där riktigt... Förmiddagarna går åt till att göra ärenden, laga mat och förbereda inför kvällen.
Sen åker Jimmy och kommer inte hem förens jag sover!

Idag ringde jag visserligen till honom för att prata bort en stund när barnen gått till sängs, det var ganska skönt. Bara få föra ett vuxet samtal!
Gud så jag längtar till helgen. Då är det bara han och ja.

Yoga och orolig...

Yoga och en orolig person går inte bra ihop!
Hade yoga idag men det gav inte den effekt som den brukar. Normalt sett så under avslappningen så somnar jag nästan, så avslappnad blir jag. Men inte idag, hur jag än försökte och koncentrerade mig till max så gick det inte... Vet inte vad felet är... Kroppen är orolig, jag har massa ofrivilliga ryckningar och känner mig orolig.
Ryckningarna beror på mediciner... men jag upptäckte en lite intressant sak. Om jag äter valerina (tror jag dom heter) så är jag inte lika skakig och lättskrämd. Lite underligt, men bra ju!
Så imorgon blir det att gå till apoteket!

Rinner bort!

Ja att man aldrig kan vara nöjd... är det inte att man gnäller över att det regnar och är kallt så är det värmen man klagar över.
Men helt seriöst, kan det inte vara lagom??
Fast man ska väl inte klaga... hellre denna värme än kyla och regn.

Hittade ett par skor idag på nätet. Behöver dom inte men tänker köpa dom ändå! Rea, rätt storlek och såna jag är ute efter...

Varför kan jag inte må som jag ser ut!!!?

Jag får så ofta nu höra att jag ser och låter så pigg!
Men varför gör jag såhär, varför tar jag på mig den där masken och spelar lycklig?
Jag mår allt förutom bra just nu... och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Idag pratade jag med hon jag går på samtal hos och hon insisterade på att jag skulle kontakta psykakuten i västervik.... Här i stan finns det inte tid att få... hur sjukt är inte det?!
Så nu vet jag inte hur jag ska göra... ska jag försöka stå ut ett tag till och se om det vänder, eller ska jag åka in och kanske få hjälp?
Sen är det ju det där med barnen... var gör jag av barnen?! Jag kan verkligen inte ta dom med mig... och Jimmy... jag vill inte åka själv, hur dumt det än låter så vill jag inte, och vågar inte!

Jag ger det nog en stund till, sen får vi se hur jag gör.
Skit, skit, skit också!!!
Är så trött på det här nu! Jag vill må bra, jag vill hitta mitt gamla friska jag... om jag nu någonsin egentligen varit frisk?
Jag är så less på att vara drogad med diverse läkemedel... Aldrig få vara riktigt lycklig...
Att alltid befinna sig på den där grå gränsen.... Skratt och gråt ligger så otroligt nära hela tiden. När jag bör skratta så kan jag falla i gråt. När jag normalt sett bör gråta så kan jag brista ut i skratt!

Funderar starkt över att bara sluta med alla mediciner... bara för några dagar och känna efter om jag kan hitta mig själv. Men samtidigt så vet jag bättre än att göra det... Tror nog det kan bli rent ut farligt att bara sluta med allt... Och få det värre vill jag ju inte!

Idag har jag haft min första akupunktur sen i början av sommaren. Otroligt skönt att det kommit igång igen!
Idag var det enbart jag som kom så jag hade hela rummet för mig själv.
Hon som har hand om det satte även dit 4 akupunktur plåster som jag ska gå och trycka på, det ena mot ångest och det andra för sömnen.
Hoppas det funkar!!

Sen när jag kom hem från det så fick vi besök, Alvin, Magnus och Madeleine. Så trevligt att sitta och prata bort ett par timmar med någon som verkligen förstår vad man går igenom!!

Nu är Jimmy på väg till jobbet och jag och barnen ska iväg och handla snart. Orkar egentligen inte, men känner att vi behöver göra nåt nyttigt idag.

Summering av dagen.

Var ju i Västervik i dag för att ha en familjedag.
Summan av detta är att det var väldigt trevligt och mysigt. Barnen var på bra humör (förutom ett större utbrott från Williams sida...) och vädret var så fint!
Hörde att det kommit regn i Vimmerby och den skuren slapp vi, underbart!
Tror faktiskt både vi och barnen behövde denna dag... bara vara tillsammans och inga måsten.
Barnen shoppade på ganska flitigt, både kläder och leksaker.

Vi har ju funderat lite fram och tillbaka på hur vi ska göra nästa helg, när barnen är hos sina kontaktfamiljer. Och nu är det nog bestämt... inte helt! Men vi blir här i stan på fredag. Ska ut och äta för att sen gå till parken. På lördagen blir det nog västervik istället, bara jag och Jimmy. Där och i Kalmar trivs vi som bäst! Shopping och middag först för att sen kanske bara gå på bio här i stan på kvällen. En lugn dag med andra ord!

Satt idag och tänkte på Tudor och kom på en sak. Tänk om vi inte hade sett när han blev påkörd?
Det var många bilar som kom efter den som körde på min älskling, men dom såg nog min reaktion och att Jimmy sprang ut på vägen och stannade/ saktade in. Min reaktion ja... den var otäck... jag har aldrig i hela mitt liv fått en sån panik... allt gick i som slow motion. Jag såg vad som hände, visste hur det skulle gå men kunde inte göra mer än falla ihop och skrika. När Jimmy kom in med honom till mig så satt jag bara och grät och skakade... Och barnen... barnen ja, alla tre barn såg allt! Och jag har aldrig sett mina barn gråta på det sättet.. och jag har sett dom gråta för mycket, men aldrig på det sättet... måtte jag aldrig behöva göra det igen. Och om jag upplevde detta såhär, hur skulle då reaktionen då bli om nåt hände mina barn?! Jag skulle nog aldrig bli återställd...
Men om vi inte varit där, hur många hade då kört på honom?
Han var ju så pass skadad att han inte kunde röra sig, men levde. Dock så var han avliden när Jimmy väl kommit in med honom på trottoaren till mig och barnen. Så han plågades ju inte, en klen men viktig sak.
En annan sak kom jag på då, tänk om vi hade hittat honom när vi skulle gå hem sen? Eller att nån hade tagit hand om honom och vi aldrig fått veta vad som hände med honom... Skulle nåt av dom sakerna kännas lättare? Hade han sprungit där om vi hade gått en annan väg, eller var det för att han följde efter oss?
Många frågor, och dom får vi nog aldrig svar på.
Jag önskar hur eller hur inte att jag hade behövt se när olyckan skedde... Han bedjande ögon (Ja han tittade på mig när han hade blivit påkörd) Bilden och ljudet av hela förloppet vill inte försvinna.
Jag vet att jag ältar, och jag vet att det "bara" var en katt... men för mig är det inte bara ett djur, han var min Tudor, mammas lilla kille.
Jag klarar fortfarande inte av att gå på vägen där han blev påkörd... har åkt bil ett par gånger och blir helt matt i kroppen och svimfärdig... Som det är nu så går jag långa omvägar, bara jag slipper gå precis där igen.

Det var nog ödet som ville ha oss där... varför vet jag inte, men det kommer nog klarna upp förr eller senare. Men vad har då vi gjort för fel för att behöva förlora två katter på detta hemska vis?
Att man inte ska ha katt när man bor som vi gör köper jag inte! Nästan alla här omkring oss har katt, det finns massor! Men dom blir inte överkörda... *Ta i trä* Så varför våra?

Just nu är jag så nojjig så den lilla får bara gå ut när vi följer med honom. Tyvärr så mår barnen sämre än jag först trodde av att ha förlorat Tudor. Julia speciellt får panik över att den lilla går utanför gården och vet inte hur hon ska bete sig för att få in honom igen... och den panik när han smiter ut. Stackars barn.

Vi har än så länge fått erbjudande om fyra katter... och detta hände för sex dagar sedan. Ödet?
Jag vet inte... vissa vet jag inte varför dom alls kontaktar oss? Jag blir både rädd och tacksam. Rädd för att ta emot katter och förlora dom igen. Tacksam över att folk vill ge oss en ny katt, och uppenbarligen tycker vi tar väl hand om dom små liven.
Vi har bestämt oss... men vad valet blir får vänta ett tag. Behöver ha det för oss själva just nu och smälta allt. Orkar inte med att höra allas åsikter om hur vi ska göra.

Västervik!

Idag blir det Västervik... Planen är att vi bara ska göra det som barnen vill, förutom några småsaker som mamma Sandra planerat... Så än så länge så är det bestämt att vi ska åka turist tåget, om det finns något vill säga, och sen äta och leka på Mc Donalds. Men jag tror nog dom kommer på en hel del till när vi väl är där, typ ofrivilligt bad...!
Idag är Jimmy hemma, tack och lov, annars vet jag inte om jag skulle gå med på barnens önskemål...

Hittade skorna jag var ute efter idag!! Blev så glad :-D
Visserligen så var det fel färg, silver. Men jag köpte dom ändå... Och imorgon i västervik så ska jag kolla om det finns svarta där, och  i såna fall köper jag dom med. Ombyte förnöjer heter det ju.
Hittade ett par idag som var ungefär som dom jag vill ha, men inte riktigt... men dom ville dom ha 750:- för! Hutlöst!!! Nån måtta på kalaset får det finnas.

Imorgon ja, då har vi lovat barnen att vi ska åka in till västervik och ha en familjedag. Som jag skrev innan idag så vet jag inte varför jag gör såhär mot mig själv!! Men jag har ju Jimmy med mig, så det kommer nog gå bra... typ... eller nåt... Jäjä, den som lever får se!

Sätter mig själv i skiten!

Jag mår inte så bra, varken fysiskt eller psykiskt... Vad det beror på vet jag inte.
Känner mig väldigt arg, ledsen, irriterad... Ont i huvudet och håller på att svimma så fort jag ställer mig upp. Många gånger idag som jag fått stötta upp mig mot väggen, hängt över en bänk eller stått med huvudet neråt... Hatar att svimma! Avskyr det!
Och fast jag mår såhär så har jag satt mig i två galna situatoner än så länge idag.
Först var på morgonen, då åkte jag till ALV med barnen och fikade... Sen till konsum och handla...
Som om inte det var nog så ska jag ner på stan snart och kolla efter skor... med barnen!
Tack och lov så slutar Jimmy jobbet sart så han möter upp mig.

Men jag förstår inte på mig själv! Varför ska jag hitta på en massa när jag är ensam med barnen?! Varför kan jag inte bara nöja mig med att vara hemma och låta barnen rumstrera runt, vara på gården eller gå till lekparken?
Jag vet ju att jag inte orkar, och det är som att jag ska testa mig själv hela tiden... Skjuta lite på gränsen... jag menar, hur farligt kan det vara? Vad kan hända?
Egentligen inget, jag mår sämre... känner mig hemsk som inte har tålamod med barnen... dåligt samvete... You name it!
Så egentligen så blir ju hela familjen lidande av att jag ska testa gränserna hela tiden... Inte för att jag blir arg, utan nu tänker jag mer på att barnen ser mig må dåligt, den varan har dom sett tillräckligt av.

Lätt för att gråta...

Ni som känner oss väl vet vilket stort problem detta är... Hampus... Hampus, Hampus, Hampus... Denna otroligt känsliga kille. Detta är en pojke som har väldigt lätt för att tjuta. Ni som känner oss som sagt vet vilket stort problem detta är för oss! Vad ska jag göra? Hur får jag honom att inte tjuta hela tiden?


Snälla, har ni nåt tips så berätta det för mig!

Ska ner på stan senare och leta efter skor. Vill ha såna där skor som ser ut som lite modernare träskor... dom är liksom en blandning av träsko och sandal. Tycker dom ser så otroligt sköna ut och snygga dessutom!


Sitter och har precis tagit min dagmedicin... På tal om annat! Min morgon dos består av fyra mediciner; Två sorters värktabletter, lugnande och antidepressiva. Varför jag berättar det? Jo, såhär är det, min antidepressiva tablett är inte rolig att ta alls. Den består av två ganska stora kapslar, och dom är inte lätta att ta.. dom vill liksom sätta sig på tvären och fastna i halsen. Såg på apoteket att det fanns som ett hölje man drog över tabletten som man har svårt att svälja så ska det gå lättare... Fungerar detta? Eller spelar det kanske ingen roll om man använder det när man har kapslar? Jag menar, dom är ju redan väldigt hala och det är en väldigt glatt yta... Värt att prova eller finns det något annat sätt?
Har provat med massor med vatten. Testat att ta dom så jag sväljer ner dom i samband med frukosten... Ja och massa mer, men den vill liksom inte!
Måste ju liksom hitta nåt sätt som funkar, för denna medicin ska jag ju äta nu....

Alv och psyk.

Jag det låter ju som en bra blandning... men dom hör inte ihop.
ALV (Astrid Lindgrens värld)= mycket av den varan i vårt hem. Dels så går vi dit väldigt ofta. Perfekt när man har en stund över och barnen behöver göra av med lite energi. Sen så ska man se på Karlsson, Lotta, Pippi och Saltkråkan dagligen på tv! Man kan tycka att det är nog... men nej... Sen ska man ju höra på den musiken som spelas med.Om inte annat så skulle man kunna bli smått trött påt.

Psyk...? Ja det låter allvarligt! Men nej, inte ens detta är farligt. Idag ska jag och barnen med min familj och min moster och hennes man på utflykt till västervik och besöka det gamla psyk. Norra ni vet?
Jag har varit där innan när jag läste psykologi under tiden jag utbildade mig till USKA.
Jag rekommenderar det faktiskt! Riktigt intressant.... om inte annat kan man dra en lättnads suck för att man inte levde på den tiden.

Vad är det på tv:n egentligen?!

Mina barn har en favorit kanal, den kanalen heter Cartoon network. Anledningen till att just den är favorit är för att Scooby Doo visas där.
Men det blir ju att den kanalen står på när man inte tittar på tv;n med... Och nu undrar jag bara, vad är det för program dom visar där egentligen??
Som nu, Äventyrs dags. Så sjukt skumt program... samma sak med ett annat program, men nu vet jag inte vad det heter.
Men som Äventyrs dags... det handlar om en pojke och hans hund. Eller jag tror det är en pojke och en hund... Går inte riktigt fastställa vad det är! Men dom alla fall är ute på äventyr (där av namnet) och dom råkar ut för dom mest lustiga saker.
Jag undrar om dom som gjorde detta program var helt klara i huvudet när det gjordes.

Då var alla uppgifter för dagen gjorda.
Barnen har fått mat, duschat och sitter nu med frukt. Jag... ja jag är sket slut! Om Jimmy hade varit hemma så hade jag legat i sängen nu. Men nu är han ju inte det... Bara gilla läget.

Sitter och funderar lite på nästa helg. Inte denna med helgen därpå. Då är vi barnlediga fredag till söndag. Vi har mycket som vi vill göra... men hur ska man hinna med allt?
Som det ser ut nu så stannar vi i Vimmerby under fredagen. Först hade vi planer på att åka till Nässjö och vara där hela tiden, men nu blir det nog annat.
Det är ju party i Källingsparken (eller hur den nu stavas) på fredagen så det ska vi nog gå på... sen hittade Jimmy att Mässhallarna, eller Hotel Ronja som det så mycket mer känt heter har buffe. Vi blev lite nyfikna på den så kanske att det blir middagen...
Sen om inget dyker upp så åker vi kanske till Nässjö på lördagen och stannar över natt. Bättre det än igen tänkte vi.
Eller så blir vi hemma som förra helgen och går till sängs vid 21... usch nej... det hoppas jag verkligen inte!
Varför jag tar upp det här? För att det säkert finns någon intresserad såklart!
Uppenbarligen så är vårt liv lite intressant med tanke på antalet läsare varje dag.

OM det bara kunde finnas ett piller som får en att glömma....

Jag äter ganska mycket medicin... det är inget nytt.
En jag äter är mot psykoser blad annat... den får mig att inte höra det som inte finns och den får mig att se saker som inte händer. Hänger ni med?
Nu önskar jag det kunde finnas ett piller som får en att glömma med...

Men vissa saker måste man kanske bara bearbeta.

Varför just jag?!

Kväll... Jimmy är hemma och genast så känns det mycket tryggare.
Att man ska vara så beroende av en person... och alla mediciner.
Jag vill inte längre... jag orkar inte vara sjuk längre! Allt jag vill nu är att bli frisk... varför skulle jag drabbas av allt detta?
Vad för ont har jag gjort i livet för att förtjäna allt som händer mig och runt om mig?

Önskar jag kunde komma med ett sånt där jätte positivt inlägg, men jag har inget roligt att skriva om.
Tyvärr så ser jag inte ens ljuset i tunneln när det gäller sorgen efter Tudor. Jag ser inget slut på det!
Jag vill må som jag gjort fram till den dagen då han dog... Jag har mått så bra, så jäkla bra! Och allt har funkat så bra, jag har fixat allt, det fanns inget jag inte klarade. (ni vet vad jag menar) Nu kan jag knappt ta mig upp ur sängen längre...

Jag ger bara igen.

När jag mår dåligt så städar jag... det är som terapi för mig. Behöver jag säga att jag går runt och plockar mest hela tiden nu?
Om det bara beror på att jag förlorar Tudor vet jag inte... Men det har nog ett finger med i spelet...
Vi har redan på denna korta tid blivit erbjudna tre katter, min magkänsla säger att vi ska skaffa en katt, mitt huvud säger nej...
Jimmy och barnen ha sagt sitt, och jag lutar nog åt deras håll.

Jag vill inte höra nåt från NÅGON om att vi inte ska skaffa fler katter! Så håll bara käften när det gäller det.
Har ni nåt att säga om att vi inte ska skaffa fler katter? Ta det med nån som bryr sig. Diskuterar du MITT liv, då diskuterar jag DITT.
Jag har lärt mig av Jimmy; Öga för öga Tand för tand.

Vågar jag?

Jag funderar på det tomrummet Tudor lämnade efter sig... Min första tanke när han blev påkörd var inte igen!! Och jag sa till Jimmy att inga mer katter, aldrig mer.
Men jag vet inte... nu när allt börjar smälta in så tvekar jag.... Men en sak som är säker, katterna har inte längre samma frihet. Nisse får knappt få ut, men han störs inte av det. Och den lille Pipen får bara gå ut när vi är med honom. Tack och lov så är han ganska feg så han vågar inte ge sig iväg...än.

Men nu har vi fått två erbjudanden om en katt. Katter som några behöver få hjälp med och undrar om vi kan hjälpa till. Först så tänkte jag nej!!!
Men nu vet jag inte... Jag tar inget beslut än. Jag måste känna efter lite mer.
Går fortfarande runt i chock... Bilderna vill inte sluta rulla framför ögonen, den onda ledsna klumpen i magen vill inte försvinna och saknaden blir bara större och större...
Jag älskar verkligen mina katter. Att förlora en katt gör så ont. Jag kan faktiskt beskriva det som att mista en närstående.
Och nu tänker många att man kan inte tänka så om "bara" en katt. Men jo, jag kan det. Alla är vi olika, så enkelt är det.

Ibland så står det så rätt.... men så fel och så ont!

Idag har vi varit hos min mamma mesta dels av tiden. Vi har begravt Tudor och ätit mat. Eller resten av familjen har ätit, jag har tittat på.
Att begrava Tudor gick bra, kan man säga så? Han ligger hos Nisse (katten jag är uppvuxen med) och Tusse...
Om och om igen ser jag hur han blir överkör... jag får känslan i benen som att dom åter igen vill ge vika... hör ljudet av hur däcken rullar över honom.... Ser hur han försöker resa sig för att ta sig till oss... Ser hans starka blick dala bort och hur han avlider i Jimmys famn. Om och om och om igen! Det vill inte ta slut!!! Jag vill inte minnas, jag vill inte se, jag vill inte höra.

Av en tillfällighet så läste jag en tidning om katter idag. I slutet så handlade det om hur en dam hade vuxit upp med en katt som senare avled. Det tog henne hårt.
Lite senare i livet skaffade hon sig två katter till, en av hennes hjärtan dog.
Hon beskriver då (på ett ungefär) att när hon miste sin första katt så var det den mesta tänkvärda smärta hon varit ute efter.
Men när hon förlorade sin andra katt så var det så mycket värre... det var som att himlen ramlade ner på henne och ord räckte inte till för att beskriva den sorg hon upplevde.

Jag kan hålla med... När Tusse blev överkörd så såg vi ju inte olyckan, och han levde ju trots sina skador. Vi valde sen att ta bort honom pga att det var så mycket inre skador.
Sorgen jag upplever med Tudors bortgång är nästan värre? Det gör ondare... men jag älskade ju inte Tudor mer än Tusse, dom betyder ju lika mycket för mig!
Kan det vara att sorgen efter Tusse gör sig påmind och så sorgen efter Tudor samtidigt? Det blir dubbel dos eller vad man ska säga...?
Sen blir det väl mer traumatiskt när man ser allt som händer... jävla bilder och jävla ljud! Om jag bara kunde få slippa se det om och om igen... slippa höra det...

Jag känner mig helt tom... Det finns liksom bara massa gråt i magen... Allt så är så tungt... jag vill helst bara lägga mig ner och aldrig kliva upp igen.
Jag som gjort såna framsteg, ska jag behöva jobba mig igenom allt igen?!
Är det för mycket begärt att få må lite bra?!

Dagens spådom.

God morgon Alexandra!

Din gamla historia är på väg att upprepa sig. Försök att byta spår. Tänk positivt och be dina vänner om råd. 

Där kan man säga att dom slog huvudet på spiken.... Så som jag känner idag så har jag trillar fullkomligt ner för stegen som jag sakta men säkert klättrat upp på detta år... Att förlora en katt gjorde ont, så hemskt ont! Men pricken över i var att se min andra katt bli påkörd mitt framför ögonen på mig och inget kunde jag göra för att hindra att det skulle ske.

Jag mår skit, uselt... för djävligt. Just nu har jag svårt att se någon ljusning.... Mådde bättre igår än vad jag gör idag... Varför? Är det att chocken börjat lägga sig och jag får in mer och mer vad som hänt? 

Jag vill bara få må bra, är det för mycket begärt? Och varför ska allt drabba oss?! Vad har vi gjort för illa i livet för att förtjäna allt som händer oss? 

(jag vet att vissa skulle säga att det är ju bara en katt. Och ja, det var en katt, men inte bara en katt. Han var vår katt, vår Tudor. Katterna är inte bara djur i mina ögon, dom är mina ögonstenar. Dom betyder så mycket, och jag tror att ni som är djurvänner förstår vad jag pratar om.)

Det är en mörk dag för oss idag.

Igår blev vårt kan Tudor påkörd som sagt... det finns att läsa om i tidigare inlägg.
Idag mår jag skit... Eller det är den milda förklaringen av hur jag mår. Jimmy pratade med psyk i Västervik igår och där fick vi klartecken för att öka på sobrilen under natten. Och trotts den dubbla dosen av medicin så sov jag så illa. Drömde om min lilla Tudor om och om igen.
Under eftermiddagen igår var vi hos min mamma och pappa eftersom min mamma hade kalas och det var ganska skönt att komma dit. Jag gosade med lilla Thilda och det var faktiskt mer tröst än man kan tro. Att bära, trösta och mysa med en sån liten skönhet ger mer tröst än man kan tänka sig ♥
Idag blir det däremot svårt, vi ska begrava mina älskade Tudor. Vet inte hur jag ska orka med detta.
Varför ska det vara såhär för oss, varför ska vi ha en sån otur?!!!
Jag som kämpat på så hårt med allt och så händer detta.... Jävla dålig stil är det minsta man kan säga.

Det som inte fick hända, hände!

Idag skulle vi till min mamma på kalas. Alla var glada och såg fram emot dagen...
När vi kommer till korsnigen nedanför vårt hus så kommer vårt mittenbarnkatt springandes, och eftersom han har noll respekt för bilar och alltid följer efter oss så tänkte Jimmy att han skulle ta Tudor och gå hem med honom så inget skulle hända honom.
Vi hinner inte mer än tänka tanken så springer Tudor rakt ut framför en bil och blir påkörd.
Mina ben viker sig och jag skriker allt jag kan... Jag klarade inte av att röra mig... Jag ser Jimmy rusa ut på vägen mot Tudor som reser sig upp på frambenen och drar sig mot oss för att komma till skydds. Jimmy når fram till honom och lyfter upp honom, när dom kommer fram till trottoaren så är han död.
Min älskade fina Tudor är död...
Jag sitter på knä och gråter hysteriskt.... Jag hör hur alla mina barn (som såg allt hända) gråter helt förtvivlat och skriker Tudors namn...
Jag klarade inte av att ställa mig upp för att trösta dom på många minuter. När jag väl kunde röra mig igen så tog jag alla tre barn och så stod vi länge och kramades...
Jag har väl aldrig kännt mig så otillräcklig som jag gjorde då... kroppen ville verkligen inte röra sig....
Vi har alltså förlorat vår älskade Tudor, min fina mysiga kille ♥

Känner mig lite smårädd faktiskt....

Har börjat tappa så otroligt mycket hår... jag vet att man tappar ganska mycket hår varje dag, och det är helt normalt. Men det ja tappar är inte normalt. Jag kan inte röra håret för ens massa fallet av... Känner mig även allmänt krasslig och otroligt trött. Lite som om man har feber. Svimnings känslan har inte blivit bättre heller...
Jag vet inte om det kan bero på någon medicin. Eller kanske vitaminbrist? Tror ju inte jag får i mig allt som behövs under en dag i den mat jag äter.
Jag har haft brist på folasin och B12 förut, men då var inte symtomen håravfall, då hade jag klåda och var trött och hängig... Borde jag kanske beställa tid för att kolla upp mina värden?
Det logiska i det svaret är ju ja... men när skulle jag hinna med det??! Har egentligen både samtal och akupunktur denna vecka, men kan ej gå på dessa då Jimmy jobbar och vi har inte barnomsorg denna vecka (och 3framåt pga sommarlov). Så denna vecka fick jag ställa in, typiskt!

Vad ska han heta??!

Kärt barn har många namn sägs det ju... men jag börjar bli trött på att inte ha ett riktigt namn på vår lilla kisse. Jag menar, vi har haft honom i 2veckor nu, men ändå heter han inget direkt... Namnen som används just nu är:
Bebis, Skronken, Pipen, Svante och Kissen. Men inget av dessa "namn" känns som att dom passar...
När vi skaffat dom andra katterna så har namnen varit så självklara på nåt sätt, men inte nu... Men det kommer väl det med. Jag håller fortfarande på Svante!

Söndag, isch!! (läs inte om du är känslig)

Hade en så hemsk dröm inatt...
Drömde att Jimmy och jag hälsade på en vän som precis skaffat sig en katt, den var en avbild av vår Nisse. Den där katten gjorde inte annat än att anfalla mig, skulle bara klösas och bitas hela tiden!!
Så jag gick... När jag stängt dörren så hörde jag en smäll och en katt skrika. Det var Jimmy som sparkade ihjäl katten :-(((
Fy vad jag grät, kunde ine se på Jimmy för jag tyckte han var en så hemsk människa!!
Tack och lov så vet jag att han aldrig skulle kunna göra en sån sak på riktigt.

På tal om annat... Jimmy mår inte helt bra än, Wille visar fortfarande symtom. Så idag var tanken att vi skulle till min mamma på kalas, men Jimmy och Wille kommer inte följa med. Julia vet jag inte än... hon visar inga symtom, men vi får se hur hon äter frukosten nu. Hampus mår prima, även jag, om man bortser från en nacke som gör så ont att jag dör lie varje gång jag vänder på huvudet... Synd om mig ju!
Jag tror starkt på att det beror på Provivan jag drack så fort jag kände mig bättre. Allt vände på bara någon timme igen. Så gör som mig, drick proviva om ni mår lie krassligt, det hjälper faktiskt!

Bättre sent än aldrig!

Grattis på födelsedagen lilla mamma (som egentligen var i fredags....)!!

Många kramar från oss :-)

Hur ska man kunna rycka upp sig?

Är så otroligt nere ikväll... det vill liksom inte vända!
Jag tror inte det beror på att den barnfria natten slopades, det förstår jag och det stör mig inte. Jag menar, nästa helg ska vi iväg på utflykt med barnen, dom bestämmer var vi äter, och vad vi ska göra. Så den här veckan lär nog gå fort. Och så helgen efter det så ska barnen sova borta fredag till söndag. Då är vi ju där igen!

Jag vet inte vad det beror på att jag känner det såhär. Har tagit min medicin som jag ska när jag känner det såhär, men idag vill den inte ge mig rätt effekt.
Men det är väl såhär jag ska ha det nu... känna mig deppig, vara tråkig, känslig, gråtfärdig... you name it!
Men jag är så trött på det. Jag gör verkligen allt jag kan, jag äter min medicin, går på aktiviteter, tar hand om barnen sköter hemmet. Ändå känner jag en så enorm ensamhet växa sig större och större....
Jag tror aldrig jag har haft en så stark känsla av ensamhet förr... jag är väldigt social, men just nu går livet enbart ut på att vara med barnen. Men misstolka mig rätt, jag älskar att vara med mina barn, jag har satt dom till jorden och dom är de finaste som finns. Mina underbara ♥♥♥
Men det skulle inte göra nåt att ha någon vuxen att prata med, eller få umgås med. Men men, det är ju lika lätt som att önska sig en enhörning.

Dessutom så saknar jag mina syskonbarn otroligt mycket, så pass mycket att det faktiskt gör ont. Speciellt Thilda, hon är så liten och allt händer så fort med henne! Missade så otroligt mycket med Thim och jag vill inte göra det misstaget igen!! Jag vill dessutom träffa Thim och bara se på den charmören, för är det en unge som är cool så är det han. Jag älskar verkligen Thim och Thilda, att vara moster till så fina barn är minst sagt underbart.

Jävlans skit!!!

Nu är alla barn hemma igen och vi fick hemska nyheter!!!
Igår när Julia åkte så började hon kräkas i bilen... Nu har hon ju en förmåga att bli åksjuk lätt, väldigt lätt. Det räcker med att åka på sån där snurra i lekparken så sätter kräkningarna igång.
Men hon kräktes ca 5ggr tror jag det var... det höll alltså i sig några timmar... Åksjuka?
Alltså jag vet inte... Kan det varit maten dom åt igår? För alla barn åt ju som dom skulle och det var ju ca 2-2½timme efter det som det började för alla, eller alla... För Julia och William.
Men åksjuka som sagt? Kan det vara det? Men Wille blir ju inte åksjuk... och om det beror på maten så skulle väl alla som ätit den blivit sjuka?
Ojoj, många frågor!

Hur som så känns det för jäkla dåligt... Man vill ju att barnen enbart ska ha det roligt när dom kommer till sina kontaktfamiljer, inte att dom ska vara sjuka. Dels för familjernas skull, man vill inte lägga över sjukdom på dom, det är inte det dom är till för. Fy så dåligt samvetet jag har nu :-(
Men jag märkte verkligen ingenting på varken Julia eller Wille, inget! Och jag kan ju inte se in i framtiden, även om jag önskar att jag kunde. Och så känner jag att jag borde ringt till Julias kontaktfamilj och sagt till när Wille blev dålig. Men eftersom Hampus mår toppen så tänker man ju inte så...
Dåligt samvete som sagt :-(

Bara att vänta och se vad för sjukdom det var... Lär väl märkas i sinom tid.

Så gick det med den barnlediga kvällen....

Igår var det dags för barnen att åka till sina kontaktfamiljer... Sagt och gjort, dom hämtades och allt var frid och fröjd.
Efter 1½timme så ringer mamman från Hampus och Willes familj och säger att Wille är sjuk!! Så det var ju bara att åka hem med honom igen. Hampus däremot ville stanna kvar och det fick han, vilket jag är så otroligt tacksam över.
Men jag sörjer att vi inte fick den kvällen vi planerat. Det positiva var att vi gick alla och la oss redan 21:00 igår och sov till 8 idag på morgonen, så man kan ju inte klaga på för lite sömn alla fall.
Så nu är det bara att hålla tummarna för att alla är friska och krya om två veckor, då är tanken att dom ska vara borta fredag till söndag. Har jag klarat mig ända tills nu så ska jag nog klara mig tills dess... men det känns ändå väldigt surt!

Annars så känner jag mig nere idag... väldigt deppig och gråtfärdig. Jag vet inte varför det är såhär? Dels kan det bero på att våra planer gick i kras... för mycket sömn? Uttråkad kanske... Blir kanske bättre med resten av barnen kommer hem så det blir lite mer liv i huset.

Anorexi och matlagning.

När du möter mig ute på stan så skulle du aldrig tro att jag har en ätstörning. Man ser det inte på mig, vilket är ganska skönt, man slipper frågor.
Min syn på mat är inte okej... Jag vill inte gärna äta mer än det som är väldigt nödvändigt...
Att laga mat är för mig ett stort projekt... jag vill inte gärna ha med mat att göra i "onödan".
Men idag är jag duktig, håller faktiskt på att laga mat just nu, ugnspannkaka...
Jag hade kunnat strunta i det och helt enkelt vänta hem Jimmy, men nu gör inte jag så. Jag sköter hemmet, maten (när jag måste...) och mig själv. Och jag klarar det faktiskt.
Jag klarar mer än jag tror, det är en sak som är säker :-D

Funderar på att skaffa hemtelefon med. Varför jag berättar det här? How Knows!

Familjen Off!

Jag är så trött, så ont i huvudet och så off! Vill bara att Jimmy kommer hem och tar över nu... Men nej, inte än på flera timmar.
Hampus mår inte heller på topp, han var ute och lekte i lekparken hos min moster, kom sen in och var helt blek och andfådd. Så nu är vi hemma och Hampus ligger på soffan och sover! Bara det, att han sover betyder att han inte mår bra... han sover aldrig på dagarna... Han klagar på ont i huvudet med. Min tanke blev ju då att han hade ramlat och slagit i huvudet, för det ser ju ut som hjärnskakning, men nej, det har han inte säger han och jag hittar heller inga bulor som kan påvisa annat.
Nästa tanke är andningen, syrebrist kan ju leda till huvudvärk... För nån vecka sen frågade min syster om Hampus har svårt att andas, för det låter som så när han pratade. Idag när han kom in så frågade min moster om han har svårt att andas eftersom det låter som så. Detta är nog nåt jag måste kolla upp!! För visst kan det "bara" vara så han gör, men man kan ju inte chansa.
Men jag har lyssnat på hnom nu när han sover, och då låter andningen inte påverkad alls...
Min tredje tanke är migrän! Jag lider själv av migrän och jag är livrädd över att han ska få detta med... Eller att nåt av mina barn ska råka ut för skiten! Jag minns så väl mitt första anfall... jag gick i tredje klass (ja det är tidigt för att få en sån sak) jag hade matte och stod och väntade på att min fröken skulle rätta min sida, fick springa på toaletten och kräkas och jag hade så otroligt ont, så allt jag gjorde var att kräkas och gråta. Jag kan än idag gråta när jag får stora anfall... Ibland av smärta, ibland av frustration över att drabbas av en så jobbig sak. Mitt kommer väldigt lätt med, om jag är stressad, oroad, lättad, för glad, ängslig... Ja ni ser ju. Allt som skiljer sig från det "vanliga" kan ge mig migrän....
Så jag hoppas verkligen mina barn slipper det.
Wille och Julia mår däremot kanon, tack och lov för det. Nu ska jag kolla posten.

En riktigt fyndsida!!!

Idag stötte jag på en sida som jag skulle kunna sitt vid i timmar!! Det är en klädsida med allt i från budgetpriser till riktigt dyra kläder.
Men det jag gillade mest på denna sida var att "vero moda" finns med, och dom har mycket bättre priser än om man handlar kläderna i affären nere på stan. Och en sak till, dom har storlekar från stl 32-52. Eller ända upp till 5XL.
Så får ni en stund över så kolla in den sidan! Finns NOG nåt för alla. (nej jag får inget för att göra reklam för denna sida, det är helt på egen hand jag gör detta)

http://www.zalando.se/

Jaha ja... det blev ju fint väder nu till kvällen! Bättre sent än aldrig...

Idag var vi på ALV, och om man säger såhär, jag rekommenderar ingen att gå dit nu... om man inte trivs med att trängas bland folk alltså. Men jag visste ju att det skulle va mycket folk, så jag får skylla mig själv.

Sen måste jag gnälla av mig om en sak... Bloggar. Alla dessa bloggar!!
Jag följer många, jag älskar att krypa upp i soffan på kvällen när allt lugnat ner sig och bara läsa bloggar. Det är kvalitetstid för mig.
Jag läser alla sorters bloggar, vanliga bloggar om folk jag känner, inte känner. Folk som ska adoptera barn. En del har dödlig cancer eller så har deras bättre hälft gått bort i cancer. Fotobloggar. Kändisbloggar... Ja, you name it!
Men en sak stör mig så otroligt mycket... Varför startar man upp en blogg, skriver ett par inlägg och sen lägger ner allt, utan att ens säga till på bloggen. Bara blir tyst...
Om man nu inte tänker göra mer än ett par inlägg så kan man ju strunta i att öppna bloggen.... Om det beror på att man inte får så många sidvisningar som man önskat så måste man ju förstå att det tar lite tid.
För mig har det tagit 3år att få så många läsare som jag nu har. Jag har ca 100 sidvisningar per dag, 2000-2500 läsare per månad. Men det tog ju tid!!!
Är det istället så att man inte vill ha en massa läsare, ja då låser man bara bloggen!!
Är det så att man inte har nåt att blogga om? Har ni inte ens stött på en artikel ni kan ge åsikter om? Sett ett roligt klipp ni kan länka till? Sett en ny typ av schampo som ni  testat och kan tipsa om. Eller varför inte bara kluddra ner det ni tänker på för dagen. Vad längtar Du efter. Vad har hänt som Du är glad över?
Så varför, varför varför varför!?
Så, det kändes skönt, att få gnälla av sig alltså. Så nu tar vi oss i kragen och bloggar, eller tar bort  bloggen... Simpel as that!

Ogräs....

Blir så trött på allt ogräs som fått fäste mellan våra plattor, hur blir man av med skiten??!
Vissa säger att man ska bränna bort det, andra säger att man ska hälla salt.... Men funkar det med salt? Jag vill nämligen inte gå och köpa mig en brännare och sen funkar det ändå inte...
Ska nog gå ut och häva på lite salt, det värsta som kan hända är att det inte försvinner.

Har för övrigt varit på ALV med barnen och min mamma. Mycket trevligt men mycket, mycket folk! Jobbigt mycket faktiskt... Blir ju lätt så när man blivit en person som inte vill synas i första taget.... Herregud, att man fått sån torgskräck....

Årets slappaste dag.

Så är det tydligen... idag ska det tydligen vara årets slappaste dag.... kan nog säkert stämma, för dom som har semester!
Här slappas det inte.... inte ens sovmorgon fick jag... eller nej, nu ljög jag. Jag fick sova till strax innan sju idag. Inte illa alls för att vara våra små godingar.
Men jag hade mer än gärna stannat i sängen idag... Magen värker om möjligt ännu mer idag... Nu är det inte bara magkatarren som bråkar, har sån otrolig värk i nedre delen av magen med, och som pricken över i, blöder som en stucken gris.
För mycket info? Skiter jag fullständigt i! På denna blogg håller jag inte igen, här skriver jag precis vad jag vill, och passar det inte att läsas, sluta då... så lätt är det!

Men som sagt, tydligen årets slappaste dag... men jag vet inte... det gäller nog inte dom som har barnen hemma och maken på jobbet. Men man ska inte klaga, Jimmy har ju alla fall ett jobb, och vi har tre friska barn, och så all hjälp jag får från sjukvården och myndigheter. Man ska nog känna sig rätt nöjd ändå över det man har.

Kan man bli nåt man redan är...?

Min spådom för dagen:

God afton Alexandra!
Efter fyra dagars regn och två med sol kommer du att bli blixtförälskad. 

Min första tanke när jag fick den var, kan man bli något man redan är? Jag har säkert skrivit om det förr, men det tål att sägas: Jag och Jimmy har varit tillsammans i 12år, gifta i 8. Vi har tre barn ihop, och tre katter.

Så kär som jag är i honom nu är nog det mesta man kan bli... Jag var inte ens såhär kär när vi blev ihop, och då var jag som på rosa moln. Så ni kan ju tänka er hur det ligger till nu.

Varför har det då blivit såhär? 

Bra fråga... Dels så blir man ju förälskad, det övergår till kärlek.... sen kommer älska. När man börjat älska en person så händer det mycket! Jag och Jimmy var ganska snabba på att säga att vi älskade varandra.

Jag minns det så väl än idag.... Vi hade varit ihop officiellt i en vecka kanske, men datade o-officiellt ett par månader.

Jag sov för det mesta hos honom, men denna kväll sov jag hemma. Vid 21-tiden pipier min mobil till, och det var han, som bara vill säga god natt och att han älskade mig. Där kom dom underbara orden första gången.

Sen den dagen så säger vi till varandra att vi älskar varandra varje dag, på ett eller annat sätt. Det kan vara med ord, en lapp, ett sms eller ett meddelande på FB. Man får hitta sina stunder helt enkelt!

Känner mig så otillräcklig!!!!

Vet inte vad jag ska ta mig till... Alla barn bara slåss och bråkar, dom stökar ner och skriker... Hoppar i soffan... Säg vad dom inte gör liksom!!!
Jag har fått städa övervåningen 2ggr, för att huvudtaget kunna ta sig fram! Och nedervåningen har jag städat ett x antal gånger!!
Jag har försökt med så gott som allt känns det som, film, måla med vattenfärger, fika, och bara låta dom hållas.... inget funkar, allt bara spårar ut.
Jag som redan hade en dålig dag... det blir ju liksom inte lättare.
Och nu är dessutom Jimmy hemma vilket gör att jag mår ännu sämre... och hur hemskt är det inte att tycka så?! Anledningen till att jag känner så är att det märks på honom hur irriterad han blir av allt stök och skrik, han vill ju kunna koppla av efter jobbet, vilket jag förstår.
Det jag skulle kunna göra är att gå ut med alla barn, men jag klarar inte av det nu... min mage mår inte bättre, tvärtom, gör så ont att jag nu fått svårt att äta. Har dessutom börjat blöda... inte mens men liknande.
Så då är ju min tanke om det kan höra ihop??
Har dessutom svårt att ställa mig upp då det flimrar för ögonen och susar i öronen... Känns med andra ord som om jag ska svimma. Tack och lov har jag inte gjort det, än... men känslan är inte vidare trevlig för det...

Nähepp, fortsätta med maten, plocka ur tvätten och köra gång en ny och städa.... ÅNGEST!!!!
(och så känner jag nu och då är det bara 30minuter sen jag tog min ångestdämpande medicin.... Hur faan skulle jag må utan den? Vill inte ens veta!)

Tomt

Jag tänkte knappa ner ett litet inlägg... men om vad?
Känner mig så otroligt tom idag... som att all energi och livsgnista slocknat.... Jag vill inget, orkar inget...
Jag ser i huvudet en låg lista på saker som måste göras och så fort jag tänker på den där listan så får jag ångest, hjärtklappning, ökad andning, ben och armar domnar bort....
Jag är så trött på det här nu!! Jag vill vara frisk och normal (vad nu normal egentligen är)!!!
NU ska jag inte trötta ut er med mer klagosång.

Ha en fin tisdag.. Hoppas vädret blir bra så vi alla kan njuta av solen.

Det finns så mycket jag vill göra i sommar med barnen och utan.
En sak som vi ska göra är att åka till västervik och vara en heldag! Vi ska leka, bada, shoppa och bara mysa!
Det andra är att jag och Jimmy ska på egenhand åka från stan om ca 3veckor för då är vi barnlediga en hel  helg. Jag skulle vilja åka till Kalmar, där trivs både och och JImmy, så det får det nog bli!
Min pappa pratade även om en heldagsutflykt och det ser jag fram emot. Jag vill gärna att vi hittar på något ihop nämligen

DET ÄR DAGS FÖR OSS ATT VARA BARNLEDIGA!!!
Vi får "semester", vilar upp oss och när baren kommer hem så möts dom av föräldrar med mycket mycket mer energi!!

Vill inte!!

Tror jag håller på att bli förkyld. Vill verkligen inte... orkar inte!!
Barnen började ju sitt sommarlov idag (eller i fredags, det hänger på hur man lägger fram det) och att jag blir sjuk är ingen bra start... Jag vill inte be Jimmy om hjälp och be honom att vara hemma, och jag tänker inte göra det heller. Jag ska fixa det, så enkelt är det...
Enkelt? Ja det var ett dumt ordval... Det är allt förutom enkelt... Tack och lov börjar dom bli stora, eller ja det var också fel ordval, för dom är inte stora ännu, men större än små.
Jag kan ju säga att jag saknar inte att dom är bebisar precis nu. Men det har ju visserligen sina fördelar, en bebis ligger ju åtminstone still. Mina barn är allt förutom stilla!
Jahhh.... Hur man än vänder sig så har man ändan bak.

Början på slutet?!

Alltså, nu undrar även jag... Vad är detta för väder??
Ena stunden sitter man i gassande sol och det är helt vindstilla... nästan så öppnar sig himlen och det blåser storm.
Om inte annat så blir man ju lite orolig... Tänker mest på dom som är drabbade av översvämningarna... Även fast jag inte är drabbad så betyder ju inte det att man inte bryr sig.
Så idag skänker jag Er en tanke.

Vad ska man hitta på?

Klockan är 10 och jag har duschat alla barn, gjort mig i ordning, ätit frukost, pratat med psyk... och vad ska man göra nu?
Tänkte gå ner till mina föräldrar sen, men verkar inte som att dom är vakna... Mamma svarar nämligen inte på sms... Att hon inte svarar är egentligen inte konstigt. Man kan skicka flera sms, ringa flera gånger och ändå så hör hon inte mobilen. Frustrerande!
Jag vet att jag med kan vara sådär dryg, men då brukar det vara att jag inte hörde telefonen och hann inte svara. Men ringer man då igen så svarar jag i regel, eller ringer upp... om det inte är så att jag sitter i möte eller liknande.

Jaja... men.... ja... Fint väder ser det ut att va alla fall. Alltid nåt!

Ont i magen!!!

Guuuud så tråkig dag detta blev!!! Vi har inte gjort ett dugg mer än hoppats på bättre väder och städat...
Känns inte som en bra dag... om inte annat så får man så dåligt samvete när det gäller barnen. Dom blir inte aktiverade speciellt bra. Nu när dom väl ligger till sängs så kommer solen fram, mycket dålig stil!
Jag hoppas verkligen att vi har bättre tur imorgon med vädret, Jimmy ska jobba och då vore det skönt att kunna vara ute med barnen... alla fall på gården.

Mer då?
Jo jag tror jag fått magkatarr igen... Det är nåt som jag får med jämna mellanrum.... Idag på morgonen när jag vaknade så blev jag först orolig över att det var maginfluensa... det är ungefär samma värk som det nämligen. Men jag har inte blivit sämre så, så var inte fallet. Började sen fundera över om det var för långt glapp mellan medicinerna. Varför man kan få så ont av det vet jag inte. Abstinens?!
Tog alla fall min medicin, men det blev inte bättre.
Så då kom min tredje tanke, magen far illa av alla tabletter? Jooomeeeennnnatteee....det kan nog stämma. Varje dag så tar jag ungefär 9olika mediciner. Vilken mage skulle inte fara illa av det?
Men då är frågan, vilken skulle jag kunna ta bort?
Börjar ju dagen med smärtstillande och antidepressiva och lugnande. Ingen av dom går att ta bort. På dagen sen så tar jag åter igen smärtstillande och lugnande. På kvällen är det dags för samma dos igen.
Till natten så tar jag en som tar bort psykoser, en insomningstablett (den får mig att somna) och två sömntabletter (dom håller mig sovandes... typ...) och en annan lugnade.
Som mitt liv ser ut nu så går det inte ta bort någon av dom. Men det är ju för jäkligt... 28år och äter så många mediciner. Är det såhär mitt liv ska se ut nu?
Men tillbaka till magvärken. Det är mycket nu, jag har många tankar, funderingar och känner stor oro... Så jag tror det är den störta anledningen till att jag fått magkatarr.... Hur ska man då åtgärda problemet? Vet inte... hade jag vetat det så hade jag fått kläm på det redan med tanke på att jag haft det så många gånger.
En sak som skulle kunna hjälpa är akupunkturen, men det är uppehåll tills den 16e. Annars hade samtal kunnat hjälpa, nysta ut oron och ha någon att bolla funderingar med. Men det är uppehåll till den 19e.
Så jag får helt enkelt vänta och hoppas på att magen lugnar ner sig ändå. Inte mer med det!

Är detta ett skämt??!

Hittade ett klipp på Aftonbladet.se idag... Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, men att hon går för långt är en sak som är säker.
Nog för att man vill bli nådd men ändå....

För att se klippet, klicka HÄR!
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalleochpolitik/ojvilkenvecka/article13916804.ab?start=1588

Så trevligt att vakna upp och regnet bara öser ner. Ser inte ut som att det blir så mycket bättre väder än detta...
Men då får man helt enkelt göra det bästa av situationen... Storstädning!
Inte det roligaste tidsfördrivet, men så skönt när det är klart. Bättre start på veckan kan man knappt få sig.

Three is a charm... eller?

Att våra barn är födda när dom är funkar verklige så bra för oss!
Jag är själv ett mittenbarn, och jag måste då säga det att det var inte kul. Min storasyster uppmärksammades eftersom hon föddes först. Jag njae.... dom hade ju redan en dotter. Så skaffades det en unge till och det blev en pojk. Han blev bortskämd kan jag lova er!
Jag syntes inte när jag var barn, mina syskon sågs alltid! Och om jag ska vara ärlig så är det fortfarande så.... och behöver jag säga hur mycket sånt sårar?

Nu har ju jag med tre barn, MEN!! Först fick vi en pojke, han är alltid vår förstfödda.
Sen fick vi en dotter, hon är alltid vår lilla tösabit.
Efter det föddes Wille, vår minsta lilla kille.
Ni ser? Alla barn har egenskaper som gör dom unika för oss, ingen favoriseras och alla har lika stort värde för oss. Jag skulle aldrig kunna favorisera mina barn, jag menar; vilken mamma gör nåt så sjukt?!

splittrade känslor!

Vi gick ju ner till stan för att uppfylla våra barns önskan. Sagt och gjort.... MEN tåget skulle inte köra mer idag.... What Tha Fuck!!!!????
Glass fick dom ändå, och godis och snart blir det pizza. Och ikväll blir det popcorn och chips... Tror barnen är nöjda över den här dagen ändå faktiskt!
Tåget lovade vi imorgon, om vädret tillåter.... eller så får vi helt enkelt klä oss rätt... Finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!

Tjing på er, nu blir det pizza slaffs!! Jam jam :-P

Barnarbete.... Javisst!

Hampus är hemma idag som jag kanske nämnt? Hur som så älskar han att få fixa på gården, rensa ogräs, klippa gräset och allt sånt där. Så då tänkte jag att jag ska slå två flugor i en smäll, så jag skickade ut ungen för att klippa gräskanterna. Han får nåt att göra och får känna sig nyttig, perfekt!

(nu är jag ju inte för barnarbete, som rubriken kanske uppfattas? Men så är inte fallet!)

Den onyttigaste dagen på detta år.

Fredag?! Vad hände?
Vaknade idag och trodde det var torsdag, för inte kan denna vecka snart vara slut? Men jo då, underbart eller vad!
Har längtat efter den här dagen hela veckan, Jimmy jobbar bara några timmar, barnen går sin sista stund på dagis och vi ska riktigt mysa till det genom att låta barnen bara göra och äta sånt dom vill.
Risken för att det blir onyttigt är stor, men man går ju bara på sommarlov en gång per år. Och detta år har barnen verkligen ställt upp för mig. Dom har gått långa dagar på dagis och fritids utan att gnälla, precis som att dom förstått att jag inte orkat.
Jag tror dom vet... barn är verkligen lyhörda för hur man känner och mår, utan att man behöver yppa ett ända ord.

Jag klarade det och känner mig så otroligt stolt!

Nu är denna veckas kvälls jobb avslutat. Det är inte jag som jobbat alltså, det är Jimmy. Imorgon jobbar han bara en stund mitt på dagen... Skönt!
Jag har klarat mig helt själv med alla barn och katter, utan att ens gnälla på Jimmy... jag har inte ens tänkt tanken på att be honom vara hemma, jag vill verkligen klara av detta.
Och jag vet inte om det beror på mig eller barnen, men på nåt sätt så är det inte så jobbigt att vara ensam med dom, det liksom bara rullar på, och det är faktiskt riktigt roligt att vara med barnen!! Och den känslan som infinner sig när jag är med barnen går inte sätta ord på... Lycka, glädje, stolthet? Såklart att det finns jobbiga stunder, har man tre barn så görs det lite bus, och även jag tappar humöret, men jag har mycket lättare att pedagogiskt lösa problemen och inte stimma upp mig så mycket längre. Skulle nog vilja säga att jag blivit en riktigt bra mamma... Mycket tror jag beror på mig, att jag mår bättre.
Den sjuka Sandra orkade ju inte ens med sig själv, och nu mår jag ju bättre, så det kanske är därför?
Idag gjorde Hampus sin sista dag på fritids innan sommarlovet. Imorgon går dom små sina sista timmar...
Jag ser faktiskt fram emot dom här fyra veckorna lite eller ganska mycket om jag ska vara ärlig... eller alltså, jag längtar efter att bara få ta dagen som den kommer! Inga tider att passa, inga måsten... Bara jag och barnen som tar dagen som den kommer!
Vi har inga speciella sommarplaner... eller ja, jag och Jimmy ska försöka ta oss iväg någonstans när barnen är hos sina stödfamiljer. Och när det gäller barnen så är det mycket ALV besök på listan, måste även gå till Nossen och bada, även bada på grodis. Sen blir det säkert en sväng till Kalmar, det brukar vi ju göra varje år (ja inte förra, jag var för sjuk för att ens orka med att åka dit).

Imorgon ska vi fira att barnen fått sommarlov. Dom har själva fått bestämma hur det ska gå till:
Först ska vi till stan och äta glass och leka på torget.
Sen åka turisttåget.
Efter det så ska vi hem och beställa pizza.
Sen blir det fredagsmys!
Låter detta som en helt underbar dag eller vad!!!!?

Nu ska jag gosa en stund med Hampus innan han ska gå och lägga sig :-)
Tjing på er!!

Jag måste gnälla av mig!

Vill ni inte hör gnäll så sluta läsa nu!!!

För det första så är jag trött. Så trött att jag somnade på soffan nyss... inget konstigt med det kan man tycka. Men nu är det så att jag har tre barn att se efter och d är det inte okej. Som tur var så satt dom vid datorn, och ingen skada skedd.
För det andra: VÄDRET? Vad hände där egentligen? Det ar ju nyss varmt och sol, nu är det regn och kallt. Snacka om opålitligt!! Inte ens vädret kan man lita på... Dålig stil!
Sen en sak till. Jag tror jag börjar min semester idag... Kan man gå på semester när man är på rehabilitering? Jag har ju aktivitet som det kallas 3dagar i veckan, men nu är det slut, eller det är uppehåll i fyra veckor, och barnen är hemma dom fyra veckorna, så det kan man väl nästan kalla semester? Eller??! Jag tar det som semester... Jag menar, jag har ju inga möten eller aktiviteter direkt. Ja förutom yoga på tisdagar, om jag hinner och vill.
Vill, vill jag ju, det är riktigt skönt faktiskt, speciellt avslappningen. Den är bra att ha till hands när man känner sig stressad.
Så är det någon som behöver slappna av och ändå få göra slut på lite energi, säger bara yoga!!

Funderar lite på vår lille fjant, Pipen... Är han för liten för att gå ut? Eller kan man ta ut honom om man är med?
Han gör nämligen sina tappra försök att smita ut nu nämligen, och sitter även vid dörren och skriker... Men tro tusan att han vill ut, han ser ju dom andra katterna komma och gå, och när det är såhär härligt väder så kan man ju förstå att han vill följa med dom på äventyr.
Men han är ju så liten!!! Kan inte riktigt med tanken att han ska klara sig själv ännu... Vet inte om han klarar det alls för den delen. Men kanske om man är med, så man håller honom på gården hela tiden? Så han får springa av sig lite åtminstone... Det finns nämligen mycket energi i den lilla kisse-missen ♥

Är så stolt!!!

Idag fick Julia ett paket på posten, det var ordboken med teckenstödord som jag och Jimmy ska lära oss, för att förstå Julia och Wille mer när dom gör tecken.
Hampus gillade den och satt i köket förut och pluggade lite. Kanske jag får be honom om hjälp!!? Han kan ju redan mer än mig som det är i nuläget, och ska han sitta där och läsa så lär han lära sig ännu mer. Är så lyckligt lottad över att ha en så intresserad son som vill lära sig allt han kommer över.
Jag hoppas det hänger i och inte bara är en period.

Idag efter dagis och fritids så åkte vi till en sjö och badade... eller nja, inte jag... jag var med men höll mig borta från vattnet i vanlig ordning. Jag är verkligen den största badkrukan jag vet!!! Förra året badade jag inte alls... ändå gick jag och köpte en ny bikini... Inte så genomtänkt! Men den var ju så fin, neon-rosa!!

Nu när barnen ligger till sängs så känner jag mig så stolt!! Jag har klarat denna vecka än så länge utan problem, har inte ens tänk tanken att be Jimmy vara hemma och hjälpa mig!! Inte en ända gång! Det är stort, otroligt stort. Var iväg och handlade hem en massa mat innan barnen kom från dagis och fritids. Dessutom idag så gav jag mig iväg med alla barn på en aktivitet, bad! Bad är inte det lättaste när det gäller att jag inte badar men dom gör det... men jag klarade det. Kom hem, fixade middag, hann med lite fruktmys och få alla i säng (förutom Hampus som är uppe en stund längre i vanlig ordning). Det liksom bara görs nu för tiden, och det är nog det som är bra. Jag stannar inte upp och känner efter hur jag mår... Skulle jag det så skulle jag nog bryta ihop!

Så hur mår jag då nu när allt lugnat ner sig och om jag känner efter?
Inte bra... Orolig av nån anledning som jag inte kan sätta fingret på.... Ångesten ligger i bröstet och liksom gnager... Den där ledsna klumpen i magen gör ont... Och som pricken över i så känner jag mig väldigt "off"...
Detta är anledningen till att jag inte känner efter! Men nu har jag tagit min medicin som snart ger effekt och då blir det snabbt lite bättre!

Suck!

Jag är så lättad!! Anledningen till denna känsla är att min tandvärk är så gott som borta! Har lite värk, och kan inte tugga så bra på den sidan, och måste knapra panodil... men annars är det bra.
Det känns som att det är på rätt väg nu... Började faktiskt tvivla ett tag på om det kan stå rätt till....
Drömde för övrigt om tanden inatt, den satt löst och jag tappade den, URK!!
Jag drömmer ofta om mina tänder, att dom förstörs och jag tappar dom... Undrar varför?
Visserligen så är min största skräck att gå till tandläkaren, och mina tänder betyder så otroligt mycket! Har lidit väldigt mycket för att komma dit jag är med dom idag. Dragit ut ett flertal tänder, haft 5 olika tandställningar och all smärta.... Fy tusan!
Men nu är det som sagt bättre och jag drar en lättnads suck.

Tänk om jag inte är galen?!

Sitter och kollar på det "Okända". Ni vet, det där med folk som har besök av spöken...
Jag vet inte vad jag ska tro... på nåt sätt vore det ju fantastiskt om dom som gått ifrån oss ändå finns kvar med oss, mer än i tanke och i våra hjärtan.
Men samtidigt känns det sorgligt, dom har alltså inte gått vidare och nu vandrar med oss, det känns inte toppen om man säger så.
Fast en sak jag verkligen funderar över nu är om jag verkligen är galen?
Att jag är galen vet jag, det behöver ingen säga... jag hör ju folk prata och ser saker som inte händer. Detta är visserligen mycket bättre nu, rent av botat skulle man nog kunna säga. Så länge jag äter min medicin vill säga.
Men jag ser som sagt på tv, och där beskriver dom precis det jag upplever omedicinerad... men där är det tydligen spöken... Hjärnspöken då eller?
Kanske är det inte i mitt huvud allt händer, det kanske sker? Men då borde väl inte medicinen hjälpa?!

Ett jäkla rännande!!!

Som jag sagt innan, att ha kattunge kan vara som att ha småbarn många gånger. Nu har han (pipen) visserligen inte bajsat på nåt av barnen igen, men Wille! Ja alltså, Wille har inte heller bajsat på någon eller golvet, men vilket spring det är med honom... Så fort Pipen gör ljud ifrån sig så är Wille framme och stoppar in katten i lådan (vi har sån där med lucka och lock).
Han är livrädd för att Pipen ska bajsa på golvet igen... Och det där att få William att inse att han faktiskt har ett namn och inte heter Bebis... det lär nog aldrig gå in. Inte så länge Pipen är så liten alla fall.
Fast en sak är smidigt, William vill ju gärna bära runt på katten, och då är det bara att säga: "Då bajsar han!!" och direkt så släpper Wille honom!

Det där att ha katt är verklige nåt för mig!!! Sen vi skaffade katter igen så känner jag mig så hel igen... Svårt att förklara det där, men jag är kattmänniska, jag älskar katter. Tycker ju om hundar med, men dom ligger mig inte lika varmt om hjärtat... Förutom mosters gos Vilde, han är min älskling och det är nog den ända hunden jag faktiskt älskar.
Som nu, då ligger Pipen brevid mig på soffan och gosar med Hampus. Tudor ligger på pallen i hallen och sover. Nisse är i köket och äter och så fort jag tänker på dom eller ser dom så blir jag så glad! Katter är ju bättre än lyckpiller för tusan!!!

Att vara bitter är samma sak som att äta giftet själv, och tro att den man känner sig bitter över ska dö av det.

(Mycket kloka och tänkvärda ord)

Lugnet före stormen eller har jag bara en väldigt bra dag?

Idag har jag hunnit med mycket. Först skickade Jimmy till jobbet, sen ner till mamma för att dricka kaffe. Efter det så for vi iväg och handlade. Sen hem och slöa för att sen hämta barnen på dagis. Här hemma har vi sysselsatt oss med att laga mat, rensat avlopp, tvättar och fyllt diskmaskinen. Wille har även hunnit med att bränna sig på tre fingrar, så han är omplåstrad och ska snart få alvedon.

Men jag måste ändå säga att den här dagen har gått fort, och allt har gått så bra! Inga bråk, inget trots... det har varit helt underbart här hemma.
Men då undrar jag, är det lugnet före stormen och helvetet bryter loss vilken minut som helst... kanske får en natt från helvetet? Eller dubbel dos av allt imorgon när jag är ensam igen?
Eller är jag så pass stabil i mig själv idag så jag helt enkelt ser på barnen med andra ögon, och tar striderna som dyker upp utan att göra en stor sak av det?
Ja den som lever får se helt enkelt.
Nu tänker jag njuta av stunden!!!

Tveksam....

Alltså, ju mer jag funderar på det desto mer känns det som att Jimmy har rätt... Svante ska nog inte heta Svante, Pipen eller lille Fjant passar mycket bättre. Eller Lilla Bebis (Willes förslag)....
Han är en mycket pipig liten kille som tycker om att göra ljud ifrån sig, uuuuuur gulligt för den delen. Så jag klagar inte, jag älskar det!
Men jag får nog som sagt fundera över namnet en gång till...

Hatar denna vecka!!

Den här veckan så jobbar Jimmy eftermiddag och jag avskyr det!!
Det är så jäkla intensivt på eftermiddagarna och just nu så orkar jag inte... men jag måste, så det är bara att bita ihop. Jag önskar jag kunde be Jimmy att vara hemma, men det är inget alternativ... Jag har än så länge klarat mig själv och tagit hand om barnen och jag ska bara klara av det. Det största testet blir nästa vecka och fyra veckor fram, då har jag alla barn hemma och Jimmy jobbar heltid och eftermiddag. Det kommer bli kämpigt. Men jag måste klara av det själv, jag vill klara av det! På kvällen när alla barn sover och huset är tyst så känner jag en otrolig stolthet... om man ser tillbaka ett år så var detta inte möjligt.
Jimmy blev förra året tvungen att säga ifrån till jobb för att ta hand om mig. Jag klarade inte ens av mig själv. Och nu idag så tar jag hand om det mesta som gäller hemmet och tar hand om barnen, klarar dessutom av möten helt på egen hand!
Jag har gjort stora framsteg, men det är så jobbigt. Denna ständiga kamp mot mig själv... Jobba mot sina tankar hela dagarna, pressa sig själv till bristningsgränsen... Jobbigt. Men jag gör det, och jag klarar det!
Jag får ofta höra att jag ser mycket friskare, det finns "liv" i mina ögon och jag låter piggare. På ett sätt stämmer det. Men på ett annat är det bara ett spel... Det är så mycket lättare att bemöta folk när man dragit på sig den där masken och kör sin teater... Jag vet inte varför jag gör så. Skydd? Man slipper känna efter och folk undrar inte...

Att ha en kattunge är många gånger som att ha en bebis igen!
Idag bar Wille runt på Svante (ja jag vann striden), den lilla stackarn blev bajsnödig (Svante alltså, inte Wille) och under tiden som han blev buren så bajsade han!
Wille bröt ihop fullständigt och tjöt som en stucken gris, och lilla Svante bara njöt...!

Sen måste jag bara skryta lite om Hampus. Hans framsteg när det gäller skrift och läsning är verkligen otroliga! Jag hänger ärligt talat inte med. Som nu, då sitter han vid datorn och skriver in namn på spel som han söker upp. Jag köpte en tidning med pyssel och läsning åt honom och tänkte att där skulle han få en utmaning nu under sommarlovet, men tji fick jag, den var ju inga problem för pojken... Så den gjordes på en dag. Då hjälpte jag honom enbart med långa eller svåra ord, allt annat fick han klara på egenhand. Och han hade ju lite problem med sitt R förut, men det bara försvann, talfelet alltså. Det låter ju fortfarande lite knasigt, men nu är det inget talfel längre.

ONT!!!!!

Varför gick jag till tandläkaren??! Varför!!!
Jag hade ju visserligen tandvärk ett par dagar, men inget som jag inte kunde hantera (är för övrigt en mycket, mycket smärttålig människa..... ;-) *OBS Ironi), efter ett par dagar så gick det över men tänkte att man kanske skulle kolla över det, och ja, det var ett stort hål i tanden.
Eftersom jag är livrädd (läs: föder hellre tio ungar på raken än går till tandläkaren) så fick jag gå till en tandläkare som tar hand om "speciella fall".... Men det var kö till henne så jag fick en tid tre veckor senare.
Tandvärken gick över och allt var frid och fröjd. Eftersom jag var så sjukt rädd så ringde jag självklart återbud och fick en tid tre veckor senare... Alltså har jag gått med en tand som var väldigt hålig och infekterad i ca 8veckor. Men eftersom jag inte hade så superont så brydde jag mig inte.
Men så var det ju dags, och hade inte Jimmy dragit med mig så hade jag ställt in igen... och nu ångrar jag det bittert att jag inte gjorde det... För fy så ont det gör nu!!! Det är liksom inte tandvärk, det spänner och pulserar liksom... Som på den tiden man hade tandställning... Dessutom så har jag fått massa sår i munnen... Och jag kan inte tugga på den sidan som jag lagade på.
Visserligen så är det ju fortfarande hanterbart, men ändå! Innan jag lagade tanden så hade jag ju inte så ont... men ändå....

Jag vet att tanden inte är klar, nu gjorde dom ju bara rensning. Men eftersom min tandläkare har semester så får jag nu vänta i alla fall 4veckor innan hon kan göra klart den. Kommer värken ge med sig eller ska jag gå med det nu?!

Idag har Wille fått sin första riktiga cykel!! Den är visserligen inte ny, och jag hade egentligen inte tänkt köpa någon till honom, utan tänkte att han skulle få ärva Julias. Men så hittade jag den här för endast 100:- och då känns det som att man måste slå till!
Dessutom är inte Julia redo för en större cykel än vilket innebär att Wille får vänta. Och det slipper han ju nu, perfekt!
Julia gör allt i sin makt för att hjälpa Wille att lära sig att trampa åt rätt håll, det är ju lite knepigt det där...

Typisk söndag...

Idag är det så segt, allt tar emot och känns tungt... Varför blir det såhär?
Kan ju skylla på för mycket sömn (ja ni läste rätt) och vädret... Grått och trist, regnet hänger i luften.

Natten har för övrigt gått bra med vår lilla familjemedlem, han sov hos mig mest hela tiden, så mysigt!! Dock så är barnen så på sig, vilket jag visserligen kan förstå, det är ju spännande med en ny liten kisse! Men ändå... Man blir ju lite nojjig då han är så liten.
Men han säger ju faktiskt ifrån när det blir för mycket, och än så länge respekterar barnen det ganska bra, så det kommer nog gå bra det här.