Satt idag och tänkte på Tudor och kom på en sak. Tänk om vi inte hade sett när han blev påkörd?
Det var många bilar som kom efter den som körde på min älskling, men dom såg nog min reaktion och att Jimmy sprang ut på vägen och stannade/ saktade in. Min reaktion ja... den var otäck... jag har aldrig i hela mitt liv fått en sån panik... allt gick i som slow motion. Jag såg vad som hände, visste hur det skulle gå men kunde inte göra mer än falla ihop och skrika. När Jimmy kom in med honom till mig så satt jag bara och grät och skakade... Och barnen... barnen ja, alla tre barn såg allt! Och jag har aldrig sett mina barn gråta på det sättet.. och jag har sett dom gråta för mycket, men aldrig på det sättet... måtte jag aldrig behöva göra det igen. Och om jag upplevde detta såhär, hur skulle då reaktionen då bli om nåt hände mina barn?! Jag skulle nog aldrig bli återställd...
Men om vi inte varit där, hur många hade då kört på honom?
Han var ju så pass skadad att han inte kunde röra sig, men levde. Dock så var han avliden när Jimmy väl kommit in med honom på trottoaren till mig och barnen. Så han plågades ju inte, en klen men viktig sak.
En annan sak kom jag på då, tänk om vi hade hittat honom när vi skulle gå hem sen? Eller att nån hade tagit hand om honom och vi aldrig fått veta vad som hände med honom... Skulle nåt av dom sakerna kännas lättare? Hade han sprungit där om vi hade gått en annan väg, eller var det för att han följde efter oss?
Många frågor, och dom får vi nog aldrig svar på.
Jag önskar hur eller hur inte att jag hade behövt se när olyckan skedde... Han bedjande ögon (Ja han tittade på mig när han hade blivit påkörd) Bilden och ljudet av hela förloppet vill inte försvinna.
Jag vet att jag ältar, och jag vet att det "bara" var en katt... men för mig är det inte bara ett djur, han var min Tudor, mammas lilla kille.
Jag klarar fortfarande inte av att gå på vägen där han blev påkörd... har åkt bil ett par gånger och blir helt matt i kroppen och svimfärdig... Som det är nu så går jag långa omvägar, bara jag slipper gå precis där igen.

Det var nog ödet som ville ha oss där... varför vet jag inte, men det kommer nog klarna upp förr eller senare. Men vad har då vi gjort för fel för att behöva förlora två katter på detta hemska vis?
Att man inte ska ha katt när man bor som vi gör köper jag inte! Nästan alla här omkring oss har katt, det finns massor! Men dom blir inte överkörda... *Ta i trä* Så varför våra?

Just nu är jag så nojjig så den lilla får bara gå ut när vi följer med honom. Tyvärr så mår barnen sämre än jag först trodde av att ha förlorat Tudor. Julia speciellt får panik över att den lilla går utanför gården och vet inte hur hon ska bete sig för att få in honom igen... och den panik när han smiter ut. Stackars barn.

Vi har än så länge fått erbjudande om fyra katter... och detta hände för sex dagar sedan. Ödet?
Jag vet inte... vissa vet jag inte varför dom alls kontaktar oss? Jag blir både rädd och tacksam. Rädd för att ta emot katter och förlora dom igen. Tacksam över att folk vill ge oss en ny katt, och uppenbarligen tycker vi tar väl hand om dom små liven.
Vi har bestämt oss... men vad valet blir får vänta ett tag. Behöver ha det för oss själva just nu och smälta allt. Orkar inte med att höra allas åsikter om hur vi ska göra.