Jag funderar på det tomrummet Tudor lämnade efter sig... Min första tanke när han blev påkörd var inte igen!! Och jag sa till Jimmy att inga mer katter, aldrig mer.
Men jag vet inte... nu när allt börjar smälta in så tvekar jag.... Men en sak som är säker, katterna har inte längre samma frihet. Nisse får knappt få ut, men han störs inte av det. Och den lille Pipen får bara gå ut när vi är med honom. Tack och lov så är han ganska feg så han vågar inte ge sig iväg...än.
Men nu har vi fått två erbjudanden om en katt. Katter som några behöver få hjälp med och undrar om vi kan hjälpa till. Först så tänkte jag nej!!!
Men nu vet jag inte... Jag tar inget beslut än. Jag måste känna efter lite mer.
Går fortfarande runt i chock... Bilderna vill inte sluta rulla framför ögonen, den onda ledsna klumpen i magen vill inte försvinna och saknaden blir bara större och större...
Jag älskar verkligen mina katter. Att förlora en katt gör så ont. Jag kan faktiskt beskriva det som att mista en närstående.
Och nu tänker många att man kan inte tänka så om "bara" en katt. Men jo, jag kan det. Alla är vi olika, så enkelt är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar