Jag har sagt det förr och säger det igen... Att vara ensam knäcker mig!
Det är inte så att barnen är jobbiga... ja inte värre än några andra barn...
Men det är ju det där med att få samtala med en vuxen... bara vara med en vuxen och prata bort en stund.
En kram... en hand att hålla... någon som ligger och kramas med mig.
Nu när Jimmy jobbar så mycket som han gör så finns inte tiden där riktigt... Förmiddagarna går åt till att göra ärenden, laga mat och förbereda inför kvällen.
Sen åker Jimmy och kommer inte hem förens jag sover!

Idag ringde jag visserligen till honom för att prata bort en stund när barnen gått till sängs, det var ganska skönt. Bara få föra ett vuxet samtal!
Gud så jag längtar till helgen. Då är det bara han och ja.