Idag har vi varit hos min mamma mesta dels av tiden. Vi har begravt Tudor och ätit mat. Eller resten av familjen har ätit, jag har tittat på.
Att begrava Tudor gick bra, kan man säga så? Han ligger hos Nisse (katten jag är uppvuxen med) och Tusse...
Om och om igen ser jag hur han blir överkör... jag får känslan i benen som att dom åter igen vill ge vika... hör ljudet av hur däcken rullar över honom.... Ser hur han försöker resa sig för att ta sig till oss... Ser hans starka blick dala bort och hur han avlider i Jimmys famn. Om och om och om igen! Det vill inte ta slut!!! Jag vill inte minnas, jag vill inte se, jag vill inte höra.
Av en tillfällighet så läste jag en tidning om katter idag. I slutet så handlade det om hur en dam hade vuxit upp med en katt som senare avled. Det tog henne hårt.
Lite senare i livet skaffade hon sig två katter till, en av hennes hjärtan dog.
Hon beskriver då (på ett ungefär) att när hon miste sin första katt så var det den mesta tänkvärda smärta hon varit ute efter.
Men när hon förlorade sin andra katt så var det så mycket värre... det var som att himlen ramlade ner på henne och ord räckte inte till för att beskriva den sorg hon upplevde.
Jag kan hålla med... När Tusse blev överkörd så såg vi ju inte olyckan, och han levde ju trots sina skador. Vi valde sen att ta bort honom pga att det var så mycket inre skador.
Sorgen jag upplever med Tudors bortgång är nästan värre? Det gör ondare... men jag älskade ju inte Tudor mer än Tusse, dom betyder ju lika mycket för mig!
Kan det vara att sorgen efter Tusse gör sig påmind och så sorgen efter Tudor samtidigt? Det blir dubbel dos eller vad man ska säga...?
Sen blir det väl mer traumatiskt när man ser allt som händer... jävla bilder och jävla ljud! Om jag bara kunde få slippa se det om och om igen... slippa höra det...
Jag känner mig helt tom... Det finns liksom bara massa gråt i magen... Allt så är så tungt... jag vill helst bara lägga mig ner och aldrig kliva upp igen.
Jag som gjort såna framsteg, ska jag behöva jobba mig igenom allt igen?!
Är det för mycket begärt att få må lite bra?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar