Den här veckan så jobbar Jimmy eftermiddag och jag avskyr det!!
Det är så jäkla intensivt på eftermiddagarna och just nu så orkar jag inte... men jag måste, så det är bara att bita ihop. Jag önskar jag kunde be Jimmy att vara hemma, men det är inget alternativ... Jag har än så länge klarat mig själv och tagit hand om barnen och jag ska bara klara av det. Det största testet blir nästa vecka och fyra veckor fram, då har jag alla barn hemma och Jimmy jobbar heltid och eftermiddag. Det kommer bli kämpigt. Men jag måste klara av det själv, jag vill klara av det! På kvällen när alla barn sover och huset är tyst så känner jag en otrolig stolthet... om man ser tillbaka ett år så var detta inte möjligt.
Jimmy blev förra året tvungen att säga ifrån till jobb för att ta hand om mig. Jag klarade inte ens av mig själv. Och nu idag så tar jag hand om det mesta som gäller hemmet och tar hand om barnen, klarar dessutom av möten helt på egen hand!
Jag har gjort stora framsteg, men det är så jobbigt. Denna ständiga kamp mot mig själv... Jobba mot sina tankar hela dagarna, pressa sig själv till bristningsgränsen... Jobbigt. Men jag gör det, och jag klarar det!
Jag får ofta höra att jag ser mycket friskare, det finns "liv" i mina ögon och jag låter piggare. På ett sätt stämmer det. Men på ett annat är det bara ett spel... Det är så mycket lättare att bemöta folk när man dragit på sig den där masken och kör sin teater... Jag vet inte varför jag gör så. Skydd? Man slipper känna efter och folk undrar inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar