När du möter mig ute på stan så skulle du aldrig tro att jag har en ätstörning. Man ser det inte på mig, vilket är ganska skönt, man slipper frågor.
Min syn på mat är inte okej... Jag vill inte gärna äta mer än det som är väldigt nödvändigt...
Att laga mat är för mig ett stort projekt... jag vill inte gärna ha med mat att göra i "onödan".
Men idag är jag duktig, håller faktiskt på att laga mat just nu, ugnspannkaka...
Jag hade kunnat strunta i det och helt enkelt vänta hem Jimmy, men nu gör inte jag så. Jag sköter hemmet, maten (när jag måste...) och mig själv. Och jag klarar det faktiskt.
Jag klarar mer än jag tror, det är en sak som är säker :-D
Funderar på att skaffa hemtelefon med. Varför jag berättar det här? How Knows!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar